Per Kornhall: Barnexperimentet

90-talets skolreformer har lett till minskad likvärdighet och fallande resultat, skriver Per Kornhall (red)

Jag har en känsla av att “nu får det vara nog”. Anledningen är mina erfarenheter som lärare och de kunskaper jag sedermera fått som skolbyråkrat. En utgångspunkt för min oro är att skolan i Sverige idag har blivit allt mer olikvärdig. Det finns mycket bra i svensk skola men problemet är att skillnader ökar och likvärdigheten minskar samtidigt som kunskaperna sjunker.

Skolverket skriver i sammanfattningen av sin rapport Likvärdig utbildning
i svensk grundskola? En kvantitativ analys av likvärdighet över tid att ”likvärdigheten i den svenska grundskolan har försämrats under den undersökta tidsperioden. …. De ökande skolskillnaderna drivs sannolikt fram av en ökad sortering av elever mellan skolor utifrån dolda egenskaper som exempelvis studiemotivation och föräldraengagemang.” Man skriver sedan ”Valfrihets- och decentraliseringsreformerna i början av 1990-talet har med stor sannolikhet bidragit till denna utveckling även om andra faktorer också kan ha spelat en viss roll”. Denna ökande olikvärdighet och sortering sker mot en bakgrund av försämrade resultat i internationella mätningar och katastrofalt försämrade resultat på till exempel nationella provet i åk 9 i matematik.

Jag menar att orsakerna står att finna i det gigantiska o-utredda och o-utvärderade barnexperiment som 1990-talets reformer var. De hade som utgångsläge en, internationellt sett, mycket bra och framförallt mycket likvärdig skola. Av någon anledning bestämde man sig för att i grunden reformera denna ganska väl fungerande skola och man gav sig inte förrän man hade förändrat allt.

Vi gick från en regelstyrd, statlig skola till en kommunal skola och sedan raskt till en skolmarknad utan reglering av vem som får driva en skola, arbeta som skolledare eller lärare, hur mycket undervisning ett barn skulle få i olika ämnen eller ett barns skolgång skulle kosta. Ett system med en internationellt sett helt extrem skolmarknad.

Förutom avregleringar och marknadifiering infördes också målstyrning av skolan. Staten skulle inte längre bestämma några regler utan bara bry sig om resultatet. Alla läroplaner skrevs under stor möda om och formulerades så att man aldrig inte skulle kunna tolka dem som föreskrivande.

Egentligen var det meningen att detta skulle vara en mål- och resultatstyrning. Men så blev aldrig fallet på grund av att målen uttrycktes så luddigt att de inte gick att utvärdera och eftersom de nya huvudmännen inte brydde sig om resultaten. Trots att resultaten sjönk gjorde man inte de insatser som behövdes.

De poetiskt formulerade målen i läroplansreformen innehöll också en annan del av det stora barnexperimentet, nämligen den pedagogik som fick ett närmast totalt genomslag i både lärarutbildning och i skolans styrdokument. Det var en pedagogik som ibland kallas progressiv, ibland reformpedagogik och ibland konstruktivism.

Missförstå mig rätt när ni läser fortsättningen. Det finns många goda sidor i denna pedagogiska tradition. Men jag tycker att det är viktigt för svensk pedagogik att granska sig själv kritiskt. Vilket stöd har man egentligen gett till lärare och skolledningar i deras svåra jobb?

Konstruktivismen med sin karaktär av ideologi snarare än empiri tillsammans med den hegemoniska ställning den fick i Sverige hade tillsammans med de andra reformerna en mycket olycklig inverkan på utvecklingen. Nermonteringen av den kunskapsförmedlande funktionen hos läraren innebar att lärare inte fick lära sig viktiga grunder i yrket.

På lärarhögskolorna fick man lära sig att de attityder och förhållningssätt som empirisk forskning visar är viktiga för barns lärande var fel. Man fick lära sig att barnen skulle lära sig själva och läraren ta ett steg tillbaka. Det är intressant att John Hattie i sin meta-metaanalys framför mycket skarp kritik mot konstruktivism tolkat på detta sätt.

Bland det intressantaste som har hänt inom pedagogik de senaste åren och som jag inte nämner i boken är Lee Shulman och hans begrepp pedagogical content knowledge. Jag tror att det i det begreppet och i ett stärkande av ämnesdidaktiken ligger en pusselbit till en  återprofessionalisering av läraryrket och ett erkännande av lärarskicklighetens betydelse. Det är också där till exempel Singapore har hämtat inspiration till sin lärarutbildning.

I både Singapore och Finland har man arbetat med en pragmatisk lärarutbildning där man kombinerar akademisk nivå med att skickliga praktiker som är vana att utvärdera sin verksamhet. Hur de (och några till) har byggt upp sina lärarutbildningar finns utmärkt beskrivet i Darling-Hammond & Liebermanns (red) Teacher education around the world utgiven på Routledge. Istället för att gå Finlands eller Singapores väg när det gäller lärarutbildning gick den svenska utvecklingen mot ett fjärmande av utbildningen från praktiken och ett stigmatiserande av kunskapsförmedling.

I retoriken inför kommunaliseringen sade politikerna att nu skulle makten hamna hos rektorerna och lärarna. Men reformerna innebar ju inte alls det, tvärtom. Där de tidigare hade ett professionellt friutrymme innanför av staten givna ramar blev de nu utsatta för (i början av gravt okunniga) kommunledningars beslut och godtycke. Lärarna själva insåg också snabbt vad som skulle hända och de protesterade vilt. Ett lärarfack köptes med löneökningar och det andra kördes över. Där skapades en spricka som ännu inte läkt. Tillsammans innebar reformerna en avprofessionalisering av lärarkåren och en ny mycket utsatt position för rektorerna.

Det finns forskning och utvärderingar som ger hopp. Det finns skolsystem som har höga resultat och hög likvärdighet. Det finns länder som har arbetat målmedvetet med att höja och bibehålla lärarnas status och skicklighet och det finns svenska exempel på skolor som har gjort fantastiska resor med sina elever.

Nästa stora diskussion och nödvändiga reformpaket i skolan måste basera sig på lärares och rektorers situation och möjlighet att bedriva en bra verksamhet med tydliga regler, stor autonomi och förutsägbara ekonomiska villkor. En mer likvärdig skola måste återskapas och det kan bara ske genom ett starkare statligt ansvarstagande för skolan och andra ekonomiska spelregler än vad som finns i dag. Vi behöver också en lärarutbildning som i samverkan med skolan utbildar skickliga lärare som är både kunskapsförmedlare, -utvecklare och inspiratörer.

Vi får i detta inte vara naiva utan förstå att den skolmarknad vi har skapat också har släppt loss stora ekonomiska incitament i den svenska skolan på många nivåer. Det är till exempel viktigt för internationella marknadsliberala lobbyister att visa upp Sverige som ett lyckat experiment. Bara en eventuell kommande friskolemarknad i England är värd hundratals miljarder kronor. Men skolan ska väl tjäna barnen och inte företagen?

Vi behöver nu snabbt en nationell samling och en gedigen utredning eller skolkommission för den svenska skolan. Det är dags att erkänna att vi inte vet vad som händer och när eller om den negativa utvecklingen kommer att stanna av. Det är ett unikt läge eftersom alla politiska partier i princip har varit inblandade i att skapa det system vi har. Därför borde alla från alla läger prestigelöst kunna ställa upp för att skapa en lösning.

Per Kornhall.  Författare till boken Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall.

12 Comments on “Per Kornhall: Barnexperimentet

  1. Det Per Kornhall skriver är både riktigt och viktigt. Skolans försämrade läge kan förstås i ljuset av de olika förändringar den utsatts för på kort tid. En samling på nationell nivå behövs snarast där främst lärarutbildningen och skolforskningen ses över så att kunskap åter blir ett tydligt begrepp inom skolan. Nu har begreppet alltför mycket fått glida runt och ibland har t.ex. demokratisk fostran satts före kunskapsuppdraget.

    • ständigt denna icke-produktiva motsats mellan ‘kunskap’ och ‘fostran’.

      • Menar du
        a) att det inte finns någon motsättning allas mellan de två
        b) att den motsättningen är icke produktiv från ditt sätt att se
        c) att vi inte bör diskutera förutsättningslöst om dessa begrepp

        Rätt svar finns inte men belönas

  2. Viktigt inlägg, varför så omfattande experimenterande? “De hade som utgångsläge en, internationellt sett, mycket bra och framförallt mycket likvärdig skola”. Jag tror att ett grundproblem är att många inte håller med om det som sägs i det citerade. Trots att alla undersökningar pekar på att svensk skola stod sig bra internationellt så trummades de anekdotiska bevisen på att skolan är usel ut. Alla experimenten har sedan gjort skolan sämre så att det blir som en självuppfyllande profetia.

    Problemen skapades någon gång mycket tidigare, när forskning, lärarutbildning och myndigheter i allt högre grad togs över av människor med i grunden negativ inställning till skolan. Samtidigt som lärarsamverkan skapad fysik och kemilaborationer av världsklass på 50-talet och alla ville gå realskolan för att den gav så mycket bättre möjligheter så fick de skolnegativa allt störa utrymme i styrningen av skolan. Svensk skola har fortsatt att bli bättre sen dess men de som inte vill bygga vidare på allt det positiva från tidigare har i allt högre grad bromsat upp den positiva utvecklingen.

    “Färila skola 2000” och andra katastrofala experiment har sopats under mattan för att bereda plats för ytterligare några skolfrälsare med dumma idèer.

  3. När jag gick på Lärarhögskolan fick jag lära mig att både “förmedlingspedagogik” och “tavelundervisning” var förkastliga begrepp. Vid kommunaliseringen av skolväsendet var kommunerna snara att hänvisa till dessa “rön”. I själva verket var det fråga om en förevändning att kunna anställa okunniga lärare utan gediget ämnesteoretiskt kunnande som inte hade fog för några högre löneanspråk. Ofta räckte det med att vara “vuxen” för att få bli lärare.

    Nu står vi där, med en stor andel lärare som inte kan ämnesteori. En desperat åtgärd har varit det första Lärarlyftet. Detta misslyckades, eftersom lärarna ofta saknade kunskaper att bygga vidare på. Se exempelvis artikeln “Det är kul att tro på saker” på sida 25 i denna tidning.
    http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=1&ved=0CDIQFjAA&url=http%3A%2F%2Fwww.swe-math-soc.se%2Fpdf%2Futskick0805.pdf&ei=bypdUcrkGMmu4QTA6YAY&usg=AFQjCNFryr04m_9xdBebiCLuekKPDmKP6A&sig2=F5RCX6M-_-AJqE8YX0H7Iw&bvm=bv.44770516,d.bGE

    Lycksökare har i sammanhanget vädrat morgonluft. Otaliga är de företag som sänt ut medarbetare till landets skolor för att missionera om “ny pedagogik”. Rektorerna har blivit lyriska, eftersom man genomgående trott att med de “nya metoderna” skulle göra det lättare att hålla budgeten. Idag är det “utomhuspedagogik” som ligger i tiden. Man hoppas alltså kunna stänga vissa klassrum och därmed slippa viss internhyra, vilket ju också formellt leder till vissa fiktiva besparingar.

    Det nuvarande lärarlyftet, Lärarlyftet II”, handlar inte om ämnesteori utan bara didaktik. Man har alltså förstått att ett ämnesteoretiskt innehåll vore meningslöst. Allt sådant innehåll skulle vara på för hög nivå för deltagarna. Att hela Lärarlyftet II i sig är meningslöst vågar ingen uttala högt.

    Jag kan nämna att i en friskola i Hedemora undervisar en lärarkandidat i sv/so och som gjort ett studieavbrott efter ett år Högskolan i Dalarna, nu i kemi på gymnasienivå.
    När min ena dotter gick i nionde klass i grundskolan hade hon en “matematiklärare” som året innan gått ut gymnasiets S-program. Eftersom jag är matematiklärare själv, hjälpte jag mitt barn med matematikläxorna, men “läraren” godtog inte de lösningar min dotter gjorde. Den som är okunnig håller nämligen krampaktigt fast vid formalia. Eftersom min dotter inte avslutade varje uppgift med “Svar. …”, där ordet “Svar” skulle vara understruket med två streck med hjälp av linjal, kunde hon inte få högsta betyget.

    Det har nu talats i årtionden om att höja lärarnas status. Tyvärr kommer det att ta ett antal årtionden till innan så har skett. Detta under förutsättning att man börjar omedelbart. Men, man tycks tyvärr vara inne på helt fel spår.

  4. Till Per Kornhall!

    Intressant artikel. Men har du inte själv formulerat vad som är problemet, varför behövs det då en utredning och skolkommision?

    Och vad säger du om Jan Lenanders exempel från 1950-talet?

    Har inte grundskolan alltsedan den infördes varit utsatt för kritik? Vilka förutsättningar fanns 1962 att införa en gemensam grundskola? Vilka förutsättningar fanns det i Finlad att ca 10 år senare införa en gemensam grundskola? etc etc Jag tycker det finns hur många frågor som helst som bara väntar på att utredas och sättas samman i en gemensam kunskapsbas om skola och även om samhälle. Varför ska vi avgränsa studien till att endast beröra 1990-talet och framåt när det mesta i skolan är ett arv från antikens Grekland, som alls inte var demokratiskt i samtida mening?

    Jag uppfattar 1946 års skolkommision som en central företeelse för att förklara vad som senare kom att hända i den svenska skoldebatten, håller du med om detta? Ska vi inte börja där istället?

  5. Jag är oerhört skeptisk till historieskrivningar som utgår från att motparten hade dolda, ibland onda, ideologiska avsikter och ett slags “masterplan”. Föreställningar om “the dark side of the force” må vara underhållande på bio, men inte i texter som försöker att förstå vad som har hänt. Till sådana föreställningar räknar jag påståenden om att motståndaren utgår från en ideologi, medan den egna sidan självklart är vetenskaplig, rationell och väl genomtänkt (“Konstruktivismen med sin karaktär av ideologi snarare än empiri”). Jag menar att sådana antagoniserande indelningar visserligen bygger upp den hegemoni som man tycker så illa om hos andra, men att de inte leder till en förståelse för de processer man vill undersöka.

    Bara ett exempel: “På lärarhögskolorna fick man lära sig att de attityder och förhållningssätt som empirisk forskning visar är viktiga för barns lärande var fel.” Fanns det verkligen någon som sa “här har ni empirin, den visar klart vad som är viktigt för barns lärande, men det är fel?”

    I korthet: alla pedagogiska riktlinjer bygger på ideologiska antaganden om människan, om lärande, om kunskap, om syftet med utbildningen och en massa annat. (Läs exempelvis Stensmo, Pedagogisk filosofi). Jag har svårt att tolka anspråk på att utgå från sanningen, enbart sanningen och intet annat än sanningen som något annat än hegemoniella maktanspråk.

    Det är ok att resa sådana maktanspråk, självklart. Men då bör man kanske acceptera att även andra reser sådana maktanspråk – och inte demonisera dem som “ideologer” med hemlig agenda.

    Deliberation vore kanske trevligare och mera vetenskapligt, men debattklimatet inom den svenska pedagogiken verkar inte tillåta det för tillfälle. För mig innebär det att pedagogiken har en lång väg att gå …

    • Tack för det inlägget, som är en effektiv kritik av det förvirrade och i grunden okunniga i Kornhalls artikel (och bok). Intressant är hur debatten (med PISA-resultaten som ständigt vapen) nu kommit att härbärgera vilka inlägg som helst, jag menar det går idag att utse vem som helst och vad som helst till den faktor som låg bakom katastrofen, bara man bestämt sig för att det ca 1990 inleddes en katastrof i svensk skola. Någon kunskap om skolan behövs inte! Tänk också på Hans Bergström som (när ekonomer anser att svensk skola kanske var som bäst) drev en politiskt-ideologiskt betonad kampanj i DN mot den flummiga sosseskolan…

    • Förefaller plausibelt. Det är också lite rörande med den här övertron på diverse “hyllvärmares” avgörande betydelse för den makrohistoriska utvecklingen.

  6. Artikelförfattaren pekar på den samverkan av faktorer som gör att likvärdigheten minskar i svensk skola, och sammanställer de sannolika orsakerna till det på ett övertygande sätt. Jag skulle emellertid vilja inflika på några punkter – både på artikeln i sig och efterföljande kommentarer. Mitt inlägg avrundas med ett kulturkritiskt perspektiv på just känslan av att “nu får det vara nog!”.

    De ökande bristerna i likvärdighet i svensk skola, närmar sig de bistra nivåer som varit ett faktum i liberala demokratier som USA och Storbritannien under decennier. Hur ska vi rimligtvis utvärdera exempelvis kommunaliseringens, friskolereformens – eller för den delen – reformpedagogikens påverkan på svensk skolas tilltagande olikvärdighet? USA och Storbritanniens skolsystem liknar ju Sveriges, i lika många avseenden som de skiljer sig åt.

    Sverige liknar emellertid dessa länder alltmer i ett annat avseende. Inkomstklyftorna är stora och blir större, och skillnaden mellan fattiga och rika återspeglas inte bara i människors hälsa, i brottsstatistik, i socialt och politiskt inflytande osv – barn till fattiga presterar generellt sämre i skolan än barn till rika. Det skapar motsättningar i ett samhälle – vissa mer svårhanterbara än andra.

    De senaste två decenniernas reformer av svensk skola är radikal, men måste väl ändå betraktas som del av idén att skolan kan bedrivas bättre (vad det nu betyder), och därmed tillägna oss ett bättre samhälle (vad det nu betyder), om vi bara vill det tillräckligt mycket. Det gör att föreställningen om att de här reformerna bidrar till ett mindre konfliktfyllt och svårhanterbart samhälle – eller åtminstone att BORDE göra det – fortfarande biter sig fast i en klibbig optimism om skolan. När vi som är föräldrar till mycket små barn, redan nu bläddrar i reklambladen för kommunala liksom fria skolor, ser vi exempelvis den pedagogiska “profilen” som det främsta “säljargumentet”. Progressivism, konstruktivism, och allsköns pedagogiska filosofier tecknas i slogan-form och bjärta färger, som “svaret” på frågan om hur “just mitt” barn ska ges den korrekta grundutbildningen. Den seriösa pedagogiska filosofin kippar efter andan i denna utslätade sörja.

    För så är det, inte kan en skola profilera sig enbart utifrån ämnesinnehållet; “På vår skola X blir 2+2=5, till skillnad från skola Y där svaret blir fyra. Hos oss får du EN mer!” Här träder den pedagogiska metoden eller hållningen, utöver en mångfald av ämnes- och yrkesprofiler, in som en räddande ängel för skolor som slåss om eleven (eller framförallt deras föräldrar) och inte väl anklagas för kunskapsrelativism. Nu kan de åtminstone konkurrera om något.

    Det finns ingen verklig polemik mellan ämnesteori och pedagogisk filosofi, eller för den delen metod – som en del ovan vill göra gällande. De utesluter inte varandra. (Sokrates undervisning i aritmetik led väl inte av att han var besatt av frågan om hur vi lär oss? Det finns på samma sätt inte heller någon polemik mellan demokratifostran och ämnesteori – det är en banal föreställning om något).
    Och så kulturen:
    Det finns också en godtycklig polemik mellan föreställningen att skolan löser samhälleliga problem och föreställningen att samhället löser skolans problem. Den gör att den ängslige liberalen vill ha en likvärdig skola, men konkurrensutsatt samhälle, och får ångest för det. Den ängslige socialisten vill både ha en likvärdig skola och samhälle, men är rädd att framstå som totalitär i tankegången och får ångest just därför. Framförallt sitter de båda, i nästan ensamhet, och bläddrar i reklam för skolor som profilerar sig hårt. Och hur som haver, gör deras val varken till eller från för det faktum att barn till fattiga presterar allt sämre och barn till rika (åtminstone) OK.

    Svensk skola har många “problem”, och tur är väl det, för själva kvantiteten av problem gör att kritiker och apologeter av den skolan – beslutsfattare, tyckare liksom krämare av skolmodeller och metoder – kan annektera ETT av dessa problem och hävda dess centrala karaktär och polemisera mot andra.

    Det är nedslående att det ideologiska ställningstagandet får stryk i sammanhanget. “Nu måste vi komma överens, och se bortom våra ideologiska skygglappar” är tidens melodi. Men, vi låtsas ju idag om som om vi inte har någon ideologisk drivkraft – om något försöker vi se bortse den, för varje sida vi vänder i reklambladet! – samtidigt som vi inte kommer överens om hur svensk skola ska organiseras.

    Vad är det egentligen vi känner, när vi känner att nu får det vara nog?

    • Tack Jonas, och en del andra, för insiktsfulla kommentarer.
      Det känns som att det fortfarande finns hopp om intressanta diskussioner om skolan.

  7. Tänk vilket fantastiskt NO klassrum man skulle få med en nybyggd skola på fritidsområdet, nära till naturen, titta på småkryp i Röda viken o.s.v. -eller Varför inte uppe på Fridhemsområdet. Där finns ju faktiskt idrottshallar i närheten. Om vi nu ska tänka på barnen och allt sånt ” oviktigt” kunde de ju få en fantastisk utemiljö för både förskola, förskoleklass och övriga elever. Är inte förresten Vegaskolan “sjuk”? Varför stapla en massa grå kartonger på en parkeringsplats. Det måste till ett långsiktigt och hållbart tänkande.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »