Peter Edward Gill: Grundskolan är demokratins fundament

I den politiska debatten buntas skolan ofta ihop med andra välfärdstjänster och har därför kunnat bli en del av en “marknad”. Det hävdar Peter Edward Gill som menar att vi måste sluta se skolan som en del av välfärden. Istället bör den betraktas som demokratins grundläggande fundament (red.)

Till skillnad från Jonas Linderoth (2016) väljer jag att inte be om ursäkt för årtionden av pedagogiskt fördärv inom det svenska utbildningsväsendet. Mitt perspektiv är dubbelt så långt som Linderoths. Jag anklagar flera generationer akademiker inom det breda utbildningsvetenskapliga fältet för ett svek mot ”den lilla människan” – den, genom vars skatter, vi har fått privilegiet att besitta akademins elfenbenstorn. Min anklagelse har framtvingats av den nyligen publicerade utredningen Ordning och reda i välfärden, där det på 861 sidor, görs argument för att ”avkastningsräntan ska bestämmas till statslåneräntan vid föregående räkenskapsårs utgång ökad med sju procentenheter”.

Grundskolan är INTE välfärd. Den obligatoriska skolans främsta uppgift tillhör demokratins fundament.  Medborgare kan inte tvingas dra nytta av välfärden. Vad medborgare inte kan avstå, mellan sina sjätte och sextonde levnadsår, är den obligatoriska skolgången.  En samlad folkvilja har bestämt så.  Därför står det i Skollagens portalparagraf om skolans värdegrund och uppdrag hur grundskolan skall syfta ”till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden… en livslång lust att lära” samt ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”. Därmed, menar jag, finns det helt andra förutsättningar för hur skolan organiseras, styrs, stöds och bedöms. Det är så långt ifrån fri företagsamhet som det mänskliga samhällsprojektet kan komma.

Jag skrevs in, 1975, som doktorand vid Pedagogiska institutionen i Göteborg. Under varje år, av de numera fyrtiotvå förflutna, har jag vistats i Sverige och Irland. Mina tre söner har gått i skolan både i Irland och i Sverige. Jag är pedagogikforskare. I Irland hade jag arbetat som forskarlärling inom det begynnande forskningsfältet som senare blev till PISA, TIMSS och PIRLS.  Med andra ord, står jag på stabil grund för att kunna jämföra utvecklingstrender i skolväsendet i respektive land.  Det Irland jag lämnade, december 1974, präglades starkt av privatägda fristående skolor (95% av 3200 skolor tillhörde/tillhör den katolska kyrkan), av skolelever som bar skoluniform, av ett läraryrke med hög prestige, där avgångsbetyg i skolan, helt och hållet, bestämdes (uteslutande) av en hög-insats, en gång genomförd, anonymt betygsatt avslutande tentamen (årskurs 12).  Fyrtio år senare, i samtliga dessa avseende har ingenting ändrats i Irland.

Mina första möten med det svenska skolsystemet blev ett elddop utan motsvarighet. Lärarna tilltalades inte med ”Sir”, eller ”Miss”.  Inga skoluniformer fanns.  Skolorna, oavsett bostads- eller socialgruppsupptagningsområde var fräscha, ändamålsanpassade, informella möteplatser, med ”höga tak” och engagerade lärare.  Inte nog med det, förutom goda resultat i internationella mätningar bestämdes avgångsbetyg från skolan kollegialt, genom kontinuerliga kunskapsskattningar anpassade till en, så kallad, ”normalkurva”, den relativa betygsskalan. Visserligen hade man ”koll på läget” genom nationella prov, men betyghetsen, såsom den förekom och förekommer på Irland, avväpnades genom ”relativa” jämförelserna av elevernas prestationer i olika skolämnen. Det relativa betygssystemet byggde på den matematiska teorin om normalfördelning och vilade på stark vetenskaplig grund.   Kunskap förmedlades och förkovrades i ett tryggt, jämställt pedagogiskt rum, vilket, i min föreställningsvärld och erfarenhet, låg långt ifrån Peter Tillbergs nidbild av Korsavadskolan i Simrishamn – Blir du lönsam lille vän? Vilken nutidskonstnär har vågat komma med konstverket: ”Är din skola lönsam lille vän?”

Det var dock mer än kunskap som förmedlades.  Som invandrad kunde jag konstant glädjas åt det lyckade demokratiska projektet, något jag kunde erfara, och även idag kan erfara, vid rugbyklubben, bostadsrättsföreningen, fakultetsbeslut, vägsamfälligheten. Jag vill inte skönmåla, men mitt budskap/svar till de otaliga frågorna jag fick genom åren – what’s it like in Sweden – var oftast ”allt som är fel med Irland är rätt i Sverige och allt som är fel i Sverige är rätt i Irland”.  Detta gällde inte minst skolväsendet och inte minst gällande skolresultat.  Jag vill argumentera för flera nygamla lösningar. Grundskolan, som den kom att bli, har drabbats av flera malanpassade reformer. Mina förslag är:

  1. Bort med den blotta tanken att kunna ”göra vinst”, få avkastning från grundskolans demokratiska uppdrag. Bort med den motbjudande tanken om ”ett vinsttak” i skolsystemet. Reepalu har fel. Socialdemokratin har fel. Den borgliga alliansen har fel. Jag vet detta. Återinför en grundskolans Lex Pysslingen (svensk lag som förbjöd statsbidrag till daghem som drevs i aktiebolagsform – avskaffades av regeringen Bildt 1992);
  2. Återinför ett betygssystem som vilar på uppskattade och professionella lärares kontinuerliga skattningar av elevprestationer med betygsskalor anpassade efter evidensbaserade fördelningar av förutsättningar, förmåga och prestation;
  3. Bygg skolsystemet på ett demokratiskt avsvarutkrävande där uppmätt prestation jämförs med och relateras till normalfördelade förväntade lärandeutfall hämtade från gemensamt överenskomna ämnesplaner.

Bort med flummet om ”mål och resultatstyrning” och så kallade ”kunskapsrelaterade” betyg, särskilt vid högskola och universitet, där betygskriterier skapas som lexikalisk gallimatias. Här syftar jag till den numera allenarådande kursplanepraxisen, där löjliga kunskapskrav görs om i ett fåfängt försök att dölja faktumet att alla betygsättande lärare gör så utifrån en relativ jämförelse som vilar på professionellt beprövade erfarenheter.  Två exempel räcker.  Det första har jag tagit från en högskolekurs där skillnaden i målen för att erhålla ett VG i stället för ett G skiljs åt genom bisatsen ”förutom kraven för godkänt… formulera… på ett välstrukturerat sätt”.  Skolverkets tafatta försök ligger inte långt efter, där skiljelinjerna, i ett ämne, taget på måfå, mellan betygen A till E bestäms utifrån uppfylls väl i alla delar, uppfylls väl; med viss marginal samt uppfylls basalt.

Dessa avarter av New Public Management i skolväsendet har kunnat genomföras därför att gardinerna i det akademiska elfenbenstornet förblev fördragna under 30 år.  Reformiver gjorde kritiker stumma och blinda. Grundskolan tillhör inte en välfärdsmarknad. Grundskolan är inte en utförare av en tjänst.  De grundläggande värderingarna alla svenska medborgare mellan 6 och 16 år förväntas förkovra är ett för demokratin heligt uppdrag.

 

Peter Edward Gill är professor emeritus i pedagogik vid Högskolan i Gävle.

6 kommentarer till “Peter Edward Gill: Grundskolan är demokratins fundament

  1. Det finns i princip ingen anledning att säga annat än tack för detta korta men kärnfulla inlägg om skolans demokratibärande uppdrag. Låt mig bara tillägga att marknadssynen på lärarna kanske också måste omvandlas. Idag förklaras bristen på lärare med låga löner och dålig status. Kanske borde vi tala om vad lärarnas uppgift är och vilka möjligheter de har att utföra sina arbetsuppgifter kopplat till det demokratiska uppdraget snarare än mantrat “högre lön”.
    Om högre lön skulle lösa de “svårigheter/utmaningar” skolan upplever föreslår jag att vi ger lärarna vad de ber om, nu! Men löner är bara ännu ett marknadsargument och har lite att tillföra i diskussionen om uppdraget.
    Utmärkt Peter Gill

  2. Ett välbehövligt inlägg i skoldebatten som får särskild tyngd genom utblickarna bakåt i skolhistorien och till förhållandena i Irland. Grundskolan har förvisso drabbats av en rad misslyckade reformer som inspirerats av näringslivet och NPM. Se http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/OECDSnedvrider.pdf

    Det nya betygssystemet lär vara den reform som medfört störst skada på vår skola. Minskade kunskaper, ökad stress och psykisk ohälsa hos både elever och lärare och en utsortering av elever som bidrar till ökad ojämlikhet i landet. Att tvånget att lära i skolan har ersatt lusten att lära gör att läroplansmålet om att ge eleverna en livslång lust att lära blir än mer avlägset. Se
    http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/betygenTudelar.pdf

    Jag stöder författarens alla förslag till förändringar av skolan. Dessvärre lär de inte kunna genomföras i en handvändning. Se http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/hurLangeSkaElevernaLidaRev.pdf

  3. Jag tycker väldigt mycket om dina tankar. Den svenska skolan har genomlidit så många förändringar under en tid som jag har varit lärare. Dessa ytterst ambitiösa kunskapskrav, som det krävs en akademiledamot att förstå och tolka.
    Är det inte, egentligen ett resultat av att skolan lades på entreprenad till vinstdrivande företag? Som lockar med höga betyg, därför gör skolverket, i en desperat åtgärd, att begränsa elevernas möjlighet att få högsta betyg. Men, vet ni, det skiter de högaktningsfullt i, de bara kör på så länge det är inom lagens ramar, som, tyvärr är så tama. Så, jag håller med Gill, skolan är mer än välfärden.

  4. Per Edward Gill menar i sin intressanta artikel att skolans nedgång startade långt tidigare än vad Jonas Linderoth hävdade i sin bok. Linderoth gav skulden för skolans misslyckande till konstruktivismen. Den ideologin med elevers eget arbete i högsätet når sin topp i början av 1990-talet. Gills perspektiv för skolans nedgång är dubbelt så långt.

    Du Per-Acke Orstadius har väl i stället analysen att skolans problem började när Jan Björklund blev skolminister år 2007. Då missar du mängder av missgrepp som hände långt tidigare. Gill skriver om skolans demokratiuppdrag och däri ingår bildning som en viktig del. Gill vill ha ett nytt betygssystem, men du Per-Acke är ju motståndare till betyg. Gill vill avskaffa kunskapskraven. Att “analysera” utan faktakunskaper blir bara floskler, brukar jag skriva. Du Per-Acke är väl däremot anhängare av kunskapskraven.

    Gill skriver om “utmätt prestation”, “förväntade lärarutfall” och “kontinuerliga skattningar av elevutfall”. Jag tolkar Gill som att kunskaper ska mätas, att det ska finnas en progression i ämnena och att elever bör flyttas vidare efter hur mycket de kan i fortsättningen.

    Ett färskare missgrepp är förmodligen fokuseringen på den formativa bedömningen. Följden blir att en elevs kunskaper i slutet av en lektion anses viktigare än långsiktiga och beständiga kunnandet. Hur har man kunnat glömma de pedagogiska grunderna och hamna där?

  5. Nej, Johnny. Jag gillar inte graderade betyg. De leder till att väldigt många elever lider av stressrelaterad psykisk ohälsa. Att omkring 20 000 elever om året lämnas i ett utanförskap där många spårar ur till kriminalitet, prostitution etc. Att oerhört mycket skoltid går åt för att mäta kunskapen i stället för att skapa den. Att jämlikheten urholkas eftersom de lågutbildades barn inte kan hävda sig i betygskonkurrensen. Att många av dessa elever tappar självförtroendet, framtidstron och lusten att lära. Att andra elever får mera kortvariga kunskaper genom att de lär sig för betygen och inte för framtiden. Etc.
    Nej, Björklunds skadeverkningar på skolan startade inte 2007. De startade på tidigt 90-tal då han otaliga gånger stämplade den väl fungerande skola som vi då hade med slagordet kravlös flumskola i ett antal DN-artiklar. Han stödde då införandet av den mål-och resultatinriktade skola som näringslivet ville ha. Ett annat av de slagord som han upprepade var att det var lika meningslöst att lära sig utan betyg som att hoppa höjdhopp utan ribba. Kunskapen i sig skulle alltså vara värdelös. Det elever lärt sig i Waldorf-och Freinetskolorna och det en miljon människor i landet nu lär sig på olika fritidskurser är alltså lika värdelöst eftersom de bara får intyg och inte betyg.
    Har du något tungt vägande argument för att inte slopa de nuvarande betygen så vore jag tacksam att få del av det. Genom denna länk kan du nå en mängd argument för förändring av skolan. http://www.perackeorstadius.se/pdf/kritiskaTankar24Apr%202017.pdf

  6. Peter Edward Gill skriver ” Dessa avarter av New Public Management i skolväsendet har kunnat genomföras därför att gardinerna i det akademiska elfenbenstornet förblev fördragna Fördragna gardiner till fönstren för bildning och i dess ställe NPM och därmed utbildning för att göras ekonomiskt lönsam har präglat skolan åtminstone sedan 80 talets början. Den svenska skolan präglades efter kriget främst av efterkrigsprogrammet där det i del 16 stod:https://www.marxistarkiv.se/sverige/socialdemokratin/efterkrigsprogrammet.pdf
    Lägg speciellt märke till hur de skiljer på och samordnar begreppen utbildning och bildning. Man hade då klart för sig att en yrkesidentitet krävde utbildning och en kulturell identitet krävde bildning. Att man inte tillägger Folkbildning för samhällsmedborgaridentiteten tror jag beror på att den var så självklar del av livet i folkrörelser och i demokratin. Alla kunde både tekniken och innehållet. Detta kunde dock Bildt och Palme generationen som gått i en skola där demokrati i form av elevers självstyrelse var ett självklart komplement till de aktiva folkrörelserna i samhället. Utbildning för yrkeskunnande, samspelade med bildning för en kulturell identitet med stora inslag, inte bara i skolan, av folkbildning för en samhällsmedborgarindentitet i solidaritetens tecken som byggde det samhälle vi kallar folkhem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter