Redaktionen: Skolan och samhället

Sommarens händelser i Norge uppfattades med rätta som ett angrepp på demokratin. Bomber och gevärskulor blev till politiska handlingar. Sveriges statsminister slog fast att svaret ”på hot mot vår frihet och demokrati måste vara mer frihet och demokrati”. Det var klokt sagt om det ska tolkas som att han anser att demokratin ännu är ett högst ofullbordat samhällsprojekt. Frågan är ju vilken frihet och frihet för vem? Och vad betyder ”mer demokrati” i olika delar av samhället – politiken, ekonomin, kulturen?

Skolan har vad som kallas ett demokratiuppdrag. Allt tyder på att politiker och skolansvariga anser att det är ett fullbordat projekt. Det diskuteras inte alls i offentligheten. Det är inte föremål för några parlamentariska utredningar. Det finns inga konsekvensundersökningar som granskar om den förda skolpolitiken stämmer med demokratiuppdraget. Skolinspektionen ägnar sig vad vi vet inte åt det uppdraget utan lägger allt krut på kunskapsuppdraget. Internationella demokratimätningar lyser med sin frånvaro.

Tänk om det är lika viktigt att utveckla skolans demokratiuppdrag som dess kunskapsuppdrag? Det är egentligen inte två olika uppdrag, och framför allt inte två uppdrag som kan genomföras var för sig. All kunskapsutveckling har en riktning, ett perspektiv som sätter in det man lär sig om ett visst fenomen i begripligt sammanhang med ett annat fenomen. Det är ju inte så att en enskild terrorist saknar kunskaper, men det perspektiv som ordnar hans kunskaper är ett annat än det som borde gälla i skolan. Det är svårt att tänka sig ett kunskapsinhämtande som är befriat från varje form av sådant perspektiv. I det som ibland beskrivs som ”ren” kunskap är perspektivet istället dolt. Att utveckla skolans demokratiuppdrag är därför att utveckla dess kunskapsuppdrag.

*

Skolan ska fostra till demokrati. Den ska hjälpa eleverna att utvecklas till självständiga och kritiskt tänkande medborgare. Demokratifostran handlar bland annat om att lära sig att man kan se saker på olika sätt, att det inte bara finns en sanning, att man måste lyssna med respekt på vad andra har att säga, att alla måste få komma till tals. Detta är skolans uppdrag. Men hur ofta diskuteras det och hur ofta hänvisar man till det när man debatterar enskilda frågor?

Tanken är att eleverna ska ha kunskap och förmåga att bidra till det demokratiska samhällets utveckling. Hur bra blir de på det om de inte under sin skoltid fått känna på praktisk demokrati? Hur ska den demokratiska värdegrunden förmedlas till eleverna? Bör de få erfarenheter av att delta aktivt i utvecklingen av den egna skolan och undervisningen? Ska de få chansen att lära av varandra i diskussioner om undervisningens innehåll? Kan man förvänta sig socialt och politiskt medvetna medborgare om eleverna läst om demokrati men aldrig praktiserat demokrati i någon form?

Hur hårt styrda kan de lärare och lärarutbildare vara som ska fostra eleverna till demokrati? Det är en annan sida av skola och demokrati. Gör lärare som deltagit verksamt i utformandet av undervisningen ett bättre jobb? Har de som arbetar i skolan kunskaper och erfarenheter som är värdefulla i de demokratiska beslutsprocesserna? Är skolan betjänt av ett mångsidigt meningsutbyte mellan lärare, elever, föräldrar och skolmyndigheter? Hur ska skolan kunna ta ett offentligt ansvar för sin verksamhet om den inte fått vara en aktiv del av utformningen av den?

*

Skolan är en institution för bildning och utbildning där eleverna formas genom kunskaper och erfarenheter. Tidigare generationers kunskaper skall där omvandlas till levande kunskap för nya generationer och på så vis bli en resurs i den fortsatta samhällsutvecklingen. Det är en ytterst komplicerad uppgift att utforma skolans pedagogiska verksamheter så att elevernas omvandling av tidigare generationers kunskaper till en del av den egna kunskapsutvecklingen blir möjlig.

Men skolan är också en social institution och en viktig kugge i samhällsmaskineriet. Det är en institution som alla har erfarenhet av – på gott och på ont. Alltför många har dessvärre alltför negativa erfarenheter av skolan vilket får stora konsekvenser inte enbart för dem själva utan också för samhället. Skolan kan fungera sammanhållande och ge en möjlighet för alla att känna tillhörighet och därmed följande tillit – men skolan kan också fungera utstötande och skapa det som numera kallas utanförskap.

De sociala aspekterna av skolan som samhällsuppbyggande (och/eller samhällsupplösande) institution diskuteras alltför lite idag. De reduceras till att huvudsakligen bli en fråga om den enskilda individens rätt att inte bli mobbad. Den reduktion av föreställningen av skolan till att bli ett ställe där enskilda individer gör sina investeringar för framtida karriärer är både fattig och farlig. Om vi inte diskuterar hur skolan kan och bör bli en positiv kraft i samhällsutvecklingen är risken stor att skolan istället kommer att producera växande skaror av människor som inte känner tillhörighet med samhället. Det är förödande för tilliten.

Vi måste lyfta blicken från internationella rankinglistor och betygsstatistik och ta tag i utvecklingen av skolan som social institution. Vi måste börja diskutera hur skolan kan utvecklas till en mångkulturell mötesplats där alla, oavsett bakgrund, kan känna tillhörighet och lära sig leva och lära av varandra. En sådan skola skulle inte, till skillnad från dagens individualistiska konsumtions- och konkurrensinriktade skola, stå i motsättning till utvecklingen av skolan som bildningsinstitution. Men framförallt, om vi inte börjar tala om och göra något åt skolan som social institution, är risken stor att skolan utvecklas till en negativ kraft som lämnar alltfler utan tillhörighet och framtidstro – och därmed potentiella offer för såväl extrema åsikter som kriminella gruppers erbjudande om tillhörighet.

Redaktionen

5 kommentarer till “Redaktionen: Skolan och samhället

  1. Nej, allt otäckt som händer är inte att hot mot demokratin. Att man ändå kan uttrycka sig så innebär att man inte har klart för sig hur begreppet demokrati ska tolkas. Demokratibegreppet svävar som en vacker fjäril i rymden och ses som något allmänt positivt. I ödesstunder vill man ha ”mer demokrati, mer frihet”, men så kommer det inte att bli. Det vet vi alla.

    Skolan anes vara en nyckelplats för socialisering till en bli en demokratismindivid. Det är svårt att se hur detta ska gå till. Skolan är en del av samhället med sina fasta hierarkier, något som faktiskt står i strid med sanna demokratiska ideal. kan skolan bryta sig ur dessa maktpyramider på egen hand? Knappast. Jag tror att diskussionen måste bli mer samhälleligt omfattande. Skolungdomarna ser ju hur världen är omkring dem.

  2. Bertil har rätt. Världen är som den är. Inom dessa gränser får skolans lärare skapa skoldemokrati och genom praktiskt arbete lära ut och socialisera. Vi har inget stöd från politiker eller chefer. De ökar och bevakar sin makt på lärarnas och elevernas bekostnad. Vi kan inte stoppa terror!

    Jan! Vänd dig till politiker och byråkrater. DE HINDRAR LÄRARNA I DERAS ARBETE ATT SKAPA DEMOKRATI. Lärarna gör vad de kan, men får mindre svängrum, mindre frihet för varje år.

    Jag tror inte du förstått vad som sker just nu i skolan. Den är våldtagen av maktlystna och giriga bypolitiker. Lärarna trängs undan och får allt mindre möjligheter att utföra allt det du begär av dem!

  3. Till redaktionen för SoS, med anledning av er efterlysning av ”internationella demokratimätningar”:

    Sverige har nyligen deltagit i en internationell studie om skolans medborgarförberedande roll. Den gällde årskurs 8, genomfördes i 38 länder och behandlade både kunskaper, värderingar och elevernas samtida och framtida engagemang i samhälle och demokrati.

    International Civic and Citizenship Study, ICCS 2009 arrangerades av The International Association for the Evaluation of Educational Achievement (IEA) som ju även arrangerar bland annat TIMSS och PIRLS. Den svenska delen av undersökningen administrerades av Skolverket. Huvudrapporten från Skolverket publicerades i juni 2010 under namnet Morgondagens medborgare. En vidhängande analysrapport, Skolor som politiska arenor, skriven av ett forskarlag vid Örebro Universitet, publicerades också i somras och presenterades under politikerveckan i Almedalen. Såväl Skolverket som forskarlaget arbetar för närvarande med ytterligare analyser av det omfattande materialet. För mer information och länkar till rapporterna, se http://www.skolverket.se/statistik_och_analys/2.4565/2.4584

  4. Tack för artikeln . Också jag saknar diskussionen om skolans demokratiska uppgift. Självfallet kan inte skolan ha som sitt uppdrag att hindra terror, det är allas uppgift. Däremot har skolan som uppgift att ge dessa allmänna alla de verktyg som krävs för att delta i utvecklingen av det samhället som i sin tur skapar ramar för våra liv. Skolan är inte en demokratisk organisation i sig men det är en organisation i ett demokratiskt samhälle. Vi behöver därför ständigt fundera över vilka kunskaper och erfarenheter våra barn och elever behöver för att kunna påverka sin situation nu och i framtiden. Vilka bilder ger vi av demokratin? Rätten att rösta vart 4:de år och kunskap det parlamentariska systemet? Hur undervisar vi om lobbygrupper, organisationer, fackförbund och deras makt/maktlöshet? Om demonstrationer och utomparlamentariska maktmedel? Vilka erfarenheter av makt/maktlöshet har vi gett dem? Blir våra elever enbart samhällets konsumenter eller ger vi dem både erfarenheter och kunskaper de behöver för att vara de påstridiga och bråkiga medborgare som demokratin kräver för att fortgå och utvecklas?

  5. Det här ämnet bara MÅSTE lyftas! Vi på vår skola har länge diskuterat ämnet både bland personal och föräldrar! Vi vill ta demokratiuppdraget på allvar men har svårt att hävda dess betydelse så länge vi bara uppmanas att värdera och indirekt värdesätta mätbara kunskaper. Demokratiuppdraget kräver tid och rum i skolan. Att låta eleverna vara med i diskussioner för att lösa problem, att låta förhandlingen i grupplärandet ta tid, att ställa frågor till eleverna som vi faktiskt inte själva vet svaret på, att ge eleverna rätt till sin egen teori men också rätten att möta andras, ska det endast ske på klassrådet? En enda stund i veckan när vi har tid att praktisera demokrati? Vår skola har tydligt tagit ställning för värdet av subjektivitet, olikhet, förhandling och ömsesidigt beroende och det ger avtryck i varje stund! Men hur kan dessa kunskaper bli synliga och värdesatta? Vi saknar idag verktyg för det. I värsta fall talar vi om kunskaper och ”det där andra” som vi lägger vikt vid. Vad innebär det för en skola att satsa tid och kraft på demokratiuppdraget? Får det positiva konsekvenser eller innebär det kritik vid nästa besök av Skolinspektionen? Vi välkomnar ett samtal kring pedagogiska konsekvenser av demokratiuppdraget!
    Erika Björklund Pedagogista Margarethaskolan i Knivsta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter