Sara Carlbaum: När anställningsbarheten blir skolans allenarådande mål

Att utbildning och skola ska bidra till att människor får möjlighet att förverkliga sina liv är det få som motsäger. Att ungdomar också ska finna sin utbildning meningsfull och att de ska få möjlighet att använda sina kunskaper både i arbete och i livet i stort håller de flesta också med om. Men när anställningsbarheten görs till det enda målet med utbildning, såväl gymnasieutbildning som högskoleutbildning, riskerar väsentliga aspekter att förbises. Den rådande utbildningspolitiken visar på en väldigt snäv förståelse av vad utbildning är och ska vara till för. Det livslånga lärandet som dominerat utbildningspolitiken under flera decennier har i samband med förändringar inom politiken begränsats och fått en mer entydig innebörd – den av anställningsbarhet.

Tidigare innefattade det livslånga lärandet även en mer emancipatorisk och jämlikhetsorienterad tankegång, där människors möjligheter att återkomma till utbildning skulle medföra ökade friheter och en utjämning i samhället. Den här emancipatoriska betydelsen av det livslånga lärandet har nu fått stryka på foten för den allenarådande anställningsbarheten, som jag menar riskerar förstärka snarare än minska klasskillnader i samhället.

Betoningen på anställningsbarheten upphöjer marknadens och näringslivets behov av arbetskraft över andra aspekter – som en fördjupad demokrati i samhället. Anställningsbarheten kräver en hel och full anpassning till marknaden utan tanke på möjligheten att förändra denna marknad mot mer demokratiska former. I reformeringen av gymnasieutbildningen marginaliserades exempelvis utbildningens syfte att förändra och förbättra samhället mot ökad demokrati och deltagande. Anpassningen till rådande arbetsmarknad kan tyckas stå i motsättning till ett av reformens andra nyckelord, entreprenörskap, som präglas av innovation, risktagande och etablering av företag. Men betoningen på entreprenörskap blir snarare en betoning på att göra den studerande själv anställningsbar i sitt eget företag. Förvänta dig inte att arbete finns tillgängligt efter utbildning utan var beredd att skapa ditt arbete och din försörjning själv! Anpassningen förutsätter en internalisering av företagsanda men också en internalisering och acceptans av ständig osäkerhet och risktagande.

Förmågan till anpassning blir särskilt avgörande för vissa – de skoltrötta. Att ”passa in” i en viss yrkesidentitet och kultur blir en avgörande faktor för möjligheten att bli anställningsbar. Vad denna betoning på anpassning döljer är dess inneboende uteslutning av det som uppfattas som annorlunda, vilket synliggör diskriminerande praktiker och rasifierade och könade kulturer. En tydlig assimilering till en viss yrkeskultur blir avgörande för din anställningsbarhet särskilt när retoriken om behovet av mångfald också marginaliserats i reformeringen av gymnasieskolan.

I den snäva förståelsen av utbildning som anställningsbarhet blir effektiviteten avgörande. Effektivitet blir här detsamma som genomströmning och arbetsmarknadsmatchning. En så snabb transport som möjligt från utbildning till jobb är det önskvärda. Annars blir människor belastningar på samhället genom förlängd utbildning och bidragsberoende. Istället för att alla ska nå målen, men på olika sätt och på olika lång tid, formuleras olika mål genom ökad differentiering. Med ökad differentiering ska effektiviteten i form av genomströmning öka samtidigt som arbetsmarknadens behov av arbetare uppfylls.

Jag menar snarare att denna differentiering av målen riskerar medföra ökade skillnader i människors möjligheter att delta i samhället och i de demokratiska processerna. Det betyder ökade ojämlikheter när det gäller människors möjligheter att politisera sin egen tillvaro och sin egen situation. Betoningen på effektivitet riskerar också förstärka eller i alla fall upprätthålla ojämlikheter i samhället genom att betona en rak väg genom utbildning och arbete. Inga sidovägar eller omvägar som förlänger din tid i utbildning accepteras. Istället ska välövervägda val göras för att stärka möjligheterna till arbete, och dessa möjligheter uppnås bäst genom att följa rådande köns- och klassrelationer i samhället. Vad utbildningspolitiken betonar är: välj väg mot arbete så snabbt som möjligt efter utbildning, finn din givna plats i det könade och rasifierade klassamhället och stanna på din plats utan ifrågasättande.

När anställningsbarheten blir allenarådande för utbildningen marginaliseras utbildningen som en del av livet självt. Vi tillbringar en stor del av vårt liv i utbildning i olika former. Att enbart se detta som en förberedelse för något annat, för det verkliga livet bortom utbildning och skola, gör det verkliga livet synonymt med lönearbete, där vårt värde som medborgare och människor bestäms av huruvida vi har arbete eller inte. Tiden i utbildning blir enbart en väntan på något kommande – och vi slutar leva i nuet.

 

(Sara Carlbaum är fil.dr. i statsvetenskap vid Umeå universitet. Hon disputerade 2012 med avhandlingen Blir du anställningsbar lille/a vän? Diskursiva konstruktioner av framtida medborgare i gymnasiereformer 1971-2011)

 

10 kommentarer till “Sara Carlbaum: När anställningsbarheten blir skolans allenarådande mål

  1. Anpassning till rådande strukturer har ju hittills inte visat sig särskilt hållbart. Att istället lägga krutet på ett lärande som gör oss kapabla att förändra hör jag ofta talas om inom den högre utbildningen . Men steget mellan ord och handling tycks frustrerande långt.

  2. Se också Nina Björks sågning av anställningsbarhetsideologin i DN nyligen.

  3. I allt väsentligt håller jag med om Carlbaums analys. Problemet är kanske att för att göra så här drastiska förändringar i samhället kan man ingalunda börja att ändra skolans roll. Med det rådande entreprenöriella klimatet i samhället bör man i stället börja arbeta på en politisk nivå. Jag tror att det är kontraproduktivt att
    söka en samhällskonflikt inom skolans sfär just nu.

  4. Väl skrivet. Tack! Vårt Liberala parti med friheten som fana, har sakta strypt vårt frihetsrum som alternativ. Jag arbetar på en Waldorfskola där vi länge arbetade med att hjälpa till med “bildningen”, med att väcka nyfikenhet och medkänsla inför omvärlden och människor. Nu styrs vi liksom hela skolvärlden av Skolverk och ytterst av politiker som Jan Björklund. Styrning sker med dessa mängder av Nationella prov i snart sagt alla ämnen och på alla nivåer. Som lärare blir den primära uppgiften att bedöma elevernas intellektuella kapacitet. Så mycket tid går åt till att förbereda och efterbereda, när ska elev och lärare mötas i en lek, i ett undersökande samtal. Det som kallas undervisning. Ytterst är det vårt näringsliv som kliver in i klassrummet. Är du lönsam lille vän?

  5. Jag har lite roligt åt din kommentar, Törestad: “Problemet är kanske att för att göra så här drastiska förändringar i samhället kan man ingalunda börja att ändra skolans roll.” Nähä? Så Björklunds politik är inte en drastisk förändring av samhällsklimatet? Ur mentalitetspespektiv så är det precis vad skolan alltid har varit till för – att genomföra samhällsförändring/makt eller att bibehålla maktstrukturer. Eller hur?
    Har du varit lönsam, Törestad?

  6. Hej Sara,

    Jag har varit inne på samma spår med pilotanalys av betoningen av BFL (bedömning för lärande) och Bildning här i Borås. I denna bildnings/BFL diskurs (eller Bernsteins “device”) innefattas också begrepp så som, entreprenörskap, livslångt lärande, och IKT “skills” samt ett implicit elevideal som är självgående, reflektiv, kunskapssökande, effektiv osv. Problemet – som du påpekar – är just det atonomiska elevidealet som icke representativt för mångfalden. Följderna blir sålunda att de elever som inte uppfyller idealet bedöms efter det, och inte vad de har lärt sig (oavsett hur lång tid det tar osv) eller inte lärt sig. Diskursen exckluderar “difference” genom att föreställa sig icke-anpassning till det ideala lärandesubjektets egenskaper som avvikande. Man hur ju hela tiden att man ska “lära sig att lära sig” och upprätthålla samhällets värderingar (lite grann som Foucaults “in Defence of Society”). Det är inte heller någon slump att det är liberaler som förespråkar detta (entreprenöriella) lärande subjekt, och en gammal rektor till en gång för några år sedan sammanfattade det hela så här: “behöver inte vara en motsägelse mellan bildningsstaden Borås – individanpassning och snabba resultat”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter