Sara Danielsson: Dags att belöna praktisk klokhet

Lärarförbundet kräver 10 000 kr mer i månaden på lärarnas lönebesked. Tackar, tänker jag. Fyra och ett halvt år på lärarhögskolan har resulterat i en skuld på 246 800 kr, efter att ha tagit fullt lån under hela studietiden. Med en medellön, då ska vi vara medvetna om att medellön baseras på alla Sveriges yrkesverksamma lärare i ett ålderspann mellan 22-65 år och med ett snitt på över tio år i yrket, på 25 340 kr så kan vi med matematik se att det kommer att ta mig 25 år att bli av med min skuld hos CSN.  Ställ detta i relation till mina elever som väljer att studera till snickare på gymnasiet och som får hela utbildningen betald, inga framtida inbetalningskort från CSN här inte, de tjänar i medellön 23 917 kr och snittet för denna lön ligger på under tio års erfarenhet i yrket. Vänd blicken mot ingenjörerna, de med i regel tre-fyra års studier på högskola och universitet, och se genast att våra önskade ytterligare 10 000 kr på lönebeskedet åtminstone skulle ge oss någorlunda lika per lånad krona hos CSN. Visst kan vi ställa oss frågan om hur vi har hamnat här, hur har det gått till när läraryrket dalat i status? Viktigare ändå: Hur ska vi förändra den verklighet som vi befinner oss i nu?

Det talas om att Sverige måste få de bästa att vilja bli lärare. I dagsläget är söktrycket på lärarhögskolorna runt om i landet obefintligt. I princip alla som söker kommer in. Ibland kan jag känna mig en aning stött av debatten när det hela tiden påpekas att för att få den svenska skolan på rätt köl måste vi få bättre lärare. Sverige har många fantastiska lärare redan idag och dessa får inte glömmas bort och förminskas. De som bestämt sig för att stanna och rädda det som räddas kan måste bli belönade. 10 000 kr mer i månaden är ett steg på vägen. Ytterliga en dimension av problemet, som såväl de båda lärarfacken som vår utbildningsminister Jan Björklund påpekar, är alla de fantastiska lärare som Sverige missar, vare sig det beror på de som aldrig utbildar sig till lärare eller de som är utbildade och väljer att lämna yrket.

Att ta del av andra människors arbetsliv och erfarenheter berikar. Det berikar så tillvida att det ger mig aha-upplevelser, det gör mig jävlig förbannad och stundtals gör det mig tacksam. Att ta del av diskussioner som rör vinstdrivande företagskulturer kan vara mycket intressant.  Inom den renodlade företagsvärlden (skolan tycks i vissa fall närma sig denna sfär, i alla fall när det kommer till krav på lönsamhet) finns det ofta tydliga krav på lönsamhet och medarbetaren är insatt i det faktum att denne är där för att tjäna pengar, till sig själv och till sin arbetsgivare. Lyckas du väl med din uppgift tjänar du oftast ännu mer pengar, till dig själv och i förlängningen även till din arbetsgivare. Det blir lätt att mäta resultat och belöna därefter. Hur sjutton gör vi i skolan?

Under mitt senaste medarbetarsamtal kom såklart lönefrågan upp, trots att den inte ska diskuteras där och då. Innan min chef och jag nådde den brännande frågan om lönen hade vi diskuterat min arbetssituation och vi kan faktiskt använda oss av begreppet resultat. Läsårets resultat såg bra ut för mig, eleverna tycktes nöjda, jag fick inte ta del av några klagomål från kollegor. Även min rektor påstod sig vara nöjd med mitt arbete. Stärkande för självförtroendet, javisst. Jag bad dock min rektor om några tips, råd, önskemål om hur jag ska gå vidare, utvecklas, bli ännu bättre. Inget svar. Jag vill uppåt, jag vill kliva på stegen, jag vill tjäna mer, komma högre, sikta mot stjärnorna. Inget svar.

Nu blir problemet synligt. Jag tror att min rektor inte är ensam om att befinna sig i liknande situationer. I skolan går det inte att få siffror på hur mycket pengar jag har dragit in till företaget och därefter belöna mig. Visst kan rektor studera antal godkända betyg, men betygen sätts av mig som undervisande lärare och att enbart mäta min lärargärning efter godkända betyg hos eleverna skulle urlaka hela lärarens yrkeskompetens. Då skulle vi ge oss ut på farligt vatten. Vi står inför det faktum att jag som lärare inte kan leverera tydlig och mätbar kvalitet och det blir svårt för min rektor att ge mig svar. Det finns en paradox här. Björklund pratar om att kunskapslandet Sverige måste locka till sig de bäst lämpade för läraryrket och de lärare som visar framfötterna ska få möjlighet att göra karriär. Samtidigt finns det ständiga sparkrav och minskade resurser. Allt fler elever når inte skolans kunskapskrav.

Uppmärksamma och belöna medarbetare sägs vara ett effektivt sätt att hålla sjukfrånvaron i schack och produktiviteten hög. När rektor misslyckas med detta, när Björklunds ord tycks vara tomma löften, när lärarna runt om på Sveriges skolor gång på annan möts av en bister verklighet som får huvudvärken att komma allt oftare och lusten till yrket att sakta smyga ut bakvägen, hur går vi vidare? Under lång tid har läraryrket setts som ett kall; en syn vi måste bort ifrån. Anställningsvillkoren för högutbildade inom denna sektor är usla. Utbildningsministern säger i en partiledarutfrågning till Expressens Karl-Johan Karlsson:

–  Sverige har för låga lärarlöner och en viktig delförklaring har varit att sedan kommunaliseringen så har kommunerna som arbetsgivare inte klarat av att ta detta ansvar. Lärarna har aldrig varit något höglöneyrke i Sverige, men relativt sett har det försämrats kraftigt de senaste 20 åren.

 

Vad är en duktig lärare?

Vi kan bestämma att vi ska ge duktiga lärare högre lön. Det är en prioriteringsfråga och önskvärt vore att samhällsmedborgarna, du och jag, tog sitt ansvar och krävde denna förändring. Ingen tycks dock våga öppna upp för diskussionen som rör vad en duktiga lärare är. En skicklig snickare bygger hus som står i många år utan vare sig fuktskada eller för hög energiåtgång, en skicklig chaufför kör sitt fordon från punkt A till B och levererar varor på ett säkert och tillfredställande sätt, en skicklig datakonsult är lyhörd för kundens önskemål och duktig på att omsätta idé till verklighet. Dessa kunskaper går att mäta relativt lätt, eller framför allt går resultaten av dessa kunskaper att mäta relativt lätt. I och med denna mätning kan det också lätt ske en belöning. Hur belönar vi den duktiga läraren?

Återkommande åsikter om egenskaper hos en god lärare går att spåra hos såväl den egna lärarkåren som hos elever och allmänheten och Imsen, professor i pedagogik, skriver i sin bok Lärarens värld. Introduktion till allmän didaktik, att den gode läraren är en person som kan kombinera ett kunskapsmässigt intresse med en mänsklig värme. Jonna Bonnemark, doktor i filosofi på Södertörns högskola, lyfter upp frågan kring mätandet av skicklighet och kvalitet i skolan och vården. Hon menar att i yrken där det mänskliga mötet är en stor del av kärnan går det inte att mäta den verkliga kvaliteten. Vi måste komma bort från idén om att allt som är av kvalitet ska gå att mäta i procent, staplar och ekonomisk kapital. Bonnemark menar vidare att vi måste lyfta in begrepp som kan förtydliga och fördjupa diskussionen kring vem den duktiga läraren är.  Fronesis är ett. Med hjälp av sådana begrepp kan vi trots allt sätta fingret på kvaliteten som inte är mätbar.

Praktisk klokhet

I den pedagogiska diskursen talas det ofta om tyst kunskap och de flesta i lärarkollegiet tycks vara överens om att denna tysta kunskap är av oerhörd vikt. Wiersma & Jurs påvisar, i sin studie från 2005, att lärare har svårt att definiera vad denna tysta kunskap innebär när de ombeds utveckla sitt resonemang. Här måste vi bli bättre. Vi, lärare, rektor, förälder, medborgare i ett demokratiskt samhälle måste våga använda oss av begrepp så som fronesis när vi talar om viktig kunskap hos lärarna. Vi måste våga släppa diagram och procent för att kunna säkra kvalitet som inte är mätbar. Rektorer och skolledare måste våga belöna fronesis hos sina medarbetare. Bonnemark pratar om fronesis och kunskapen som är situationsanpassad, kunskapen som gör att jag som lärare agerar just på detta sätt i just denna situation. Det blir en rent instinktiv handling som leder till att jag kan göra det bästa av situationen för alla berörda. Den som kan sin Aristoteles har säkert kommit i kontakt med fronesis. Här hjälper mig Bonnemark att lyfta upp det gamla begreppet och synliggöra dess existens. Hon menar att Aristoteles talade om olika typer av kunskap och i antologin Vad är praktisk kunskap söker Christian Nilsson hjälpa läsaren att reda ut begreppet fronesis, eller den praktiska klokheten som Aristoteles kallade den.

Fronesis är ett klassiskt grekiskt ord som brukar översättas med klokhet. Det förknippas främst med Aristoteles och hans filosofi. Enligt Aristoteles måste man skilja klokheten från den rent teoretiska kunskapen där man sysslar med generella samband av typ naturlagar. Klokheten är situationsbunden och gäller förhållandet mellan människor. Man kan inte göra exakta förutsägelser om hur t ex samtal förlöper eller relationer utvecklas.  Fronesis eller klokhet används i nutiden främst som en kritik av uppfattningen att allt, också människor och samhällen, är helt lagbundna och möjliga att behärska med någon form av teknik. Man bortser då från att varje människa också är en tänkande och kännande varelse med sina mål och sin förståelse av verkligheten.

*

Tyvärr kan vi konstatera att resultatet av en offensiv lönerörelse blev långt, långt under vad Lärarförbundet krävde.  Återigen får vi ett bevis på att den praktiska klokheten är lågt värderad. Jag vill dock återkomma till frågan jag ställde i början: hur ska vi förändra den verklighet vi lever i nu? Kan inte vi, du och jag, bestämma att vi ger de duktiga lärarna 10 000 kr mer i månaden, till en början. Vi berikar debatten om läraryrket med begreppet fronesis och vi vågar värdera denna praktiska klokhet högt. Tack, jag slipper få inbetalningskort från CSN i 25 års tid.

 

(Sara Danielsson är gymnasielärare i svenska samt idrott och hälsa på YA Frigymnasium)

 

 

 

 

 

8 kommentarer till “Sara Danielsson: Dags att belöna praktisk klokhet

  1. Väl rutet! Känner du till vårt endagssymposium: ”Fronesis – eller vad händer med klokheten i välfärden?”, den 3:e december på Södertörns högskola?
    Mvh / Jonna Bornemark

  2. Bra skrivet, Sara!!!
    Du är en grymt bra förebild, och jag håller på dig o dina kollegor i diskussionen!

  3. I Finland har man fortvarande det ”gamla” systemet kvar. Lärarlönerna sätts efter tjänsteåren. Detta trots kommunaliseringen av finska skolan. När man haf frågat finska lärare, vill de inte byta till individuella löner. Kanske är det klokt.
    Jag kommer så väl ihåg hur Lärarförbundet förklarade till sina medlemmar, när systemet ändrades i Sverige, hur lärarlönerna nu skulle bli mycket högre. Tyvärr blev det inte så, utan lönerna har halkat tydligt efter de finska lönerna.
    För mig känns det fullständigt bakvänt när man nu i Stockholm dessutom börjar belöna och straffa skolor beroende på resultaten. Jag tror att det kommer att såra djupt alla lärare, som arbetar i de ”sämre” skolorna. Och jag tror inte att det kommer att leda till att lärare börjar kämpa till det yttersta för att få bättre resultat. Det kan även leda till uppgivenhet; Varför skall jag anstränga mig när jag ändå inte får mer än fikapengar för allt jobb jag gör?
    Jag själv tillhör dem, som har lämnat lärarjobbet för flera år sedan, men kan inte låta bli att bli mycket upprörd över sättet, som Sverige behandlar sin lärarkår.

  4. Håller med dig hela vägen, ända tills du argumenterar för ”klokskap” i lönesättningsfrågan. En ”duktig” rektor idag, är en som följer instruktioner från sina överordnade chefer. Han/hon är avdelningschef i skolfabriken som är en del av det kommunala bolag som ingår i varje kommunal koncern. Det gäller att se till att lönsamheten är hög, precis som du skriver, för att vinsten ska kunna användas till nya investeringar i kommunkoncernens verksamhet samt räcka till att avlöna allt fler chefer med allt högre löner.

    Lärarna är proletärer som ska kramas till sista droppen. En god rektor lyssnar på chefer och inte på lärare, utom på dem som har ”rätt förhållningssätt, rätt bemötande och rätt värdegrund”, så som stipuleras uppifrån. Dessa får högre lön än dem som med värme och kärlek lyfter elevernas kunnande.

    Av den anledningen kommer det inte att fungera , att ge ”duktiga” lärare rätt lön, eftersom ”produktionen” handlar om mellanmänskliga relationer snarare än tillverkningsindustri, trots att SKL gör sitt allra bästa att förvandla skolan till just tillverkningsindustri. Detta beskriver du bra i din artikel. Det är bara det att marknaden inte efterfrågar den vara skolfabrikerna producerar. Därför måste lönerna hållas nere på lägsta möjliga nivå.

    För att åstadkomma detta måste proletärerna lära sig att lyda och följa instruktioner. Om de vägrar drabbas de av repressalier av alla slag. De fackliga företrädarna har varit arbetsgivaren (om än omedvetet) behjälplig ända sedan kommunaliseringen. De har numera slutat att vara just fackliga företrädare som ska verka för högre lön och bättre arbetsvillkor och övergått till att bedriva skolpolitik.

    Utbildningsministern och regeringen har helt tappat greppet över utvecklingen. För att de ska kunna åstadkomma något som ändrar färdriktningen måste skolan förstatligas och direkt stå under regerings och riksdags ledning. Lärarlönerna måste åter höjas efter tariffer, eftersom man aldrig kan belöna de ”goda” lärarna utan att belöna lärarnas personligheter och lojalitet mot överheten istället för lojalitet mot eleverna.

    Även jag har lämnat läraryrket, inte frivilligt, utan med hjälp av avtalspension, eftersom jag inte var tillräckligt lojal. Vikarierar ibland för att få möjlighet att stå framför en elevgrupp, vilket är det bästa jag vet, till en timlön av 170 kr efter 30 års arbete. Det är 50 kronor mer än vad min syster betalar sin 27-åriga städerska.

  5. Artikeln tar bäring på essensen i läraryrket. Vad gör en ”duktig” lärare egentligen? Vad är kärnan i läraryrket? Alla försök att X-belöna fantastiska ( = lojala, tysta ) lärare är kontraproduktiva. Ingen har ännu löst denna gordiska skolknut. Här fungerar ej något Alexanderhugg i skolhuset.
    Alla lärare har ett kollektivt ansvar att fylla begreppet ”duktig” lärare med ett konkret innehåll.
    Den individuella lönen har komprimerat lärarnas lönespännvidd. Standardresultatet i Växjö kommun har det senaste decenniet varit en styrd individuell löneökning på 300, 600 eller 900 kr vid varje lönetillfälle.
    Lärarförbunden trodde att vissa spjutspetslärare skulle bli lysande lönefixstjärnor, för låglönesatta kollegor, när man släppte tarifflönesystemet. Vad fel det blev!!!

  6. ”Att värdera fronesis högt”, skriver Sara Danielsson. Men om man inte får mäta hur vet man då när fronesis är högre för en lärare än för en annan? Bedömningar (mätningar) görs hela tiden och den naivitet som lärare ådagalägger i ”mät- och bedömningsfrågor” är kanske inte så uppseendeväckande med tanke på att de är så otillräckligt utbildade i kritiskt tänkande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter