Skola och SamhälleSolweig Eklund: Jämlikhetsanden
Rickard Wilkinson och Kate Pickett forskar inom hälsovetenskap och har skrivit den mycket uppmärksammade boken Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen (2009). Genom en omfattande forskning och statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – visar de hur granden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår, både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever, hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.
För en skolpolitisk debatt är boken oundgänglig.
Avsnittet om utbildning inleds med konstaterandet att man i hela den industrialiserade världen och i alla politiska läger är överens om betydelsen av utbildning. Det är bra för samhället och det är bra för individerna. Men, säger författarna., även om bra skolor väger tungt är det familjebakgrunden som i första hand påverkar vilka resultat som utbildningen leder fram till, hur ett barn klarar sig i skolan och senare i högre utbildning. Barn klarar sig bättre om föräldrarna har högre inkomster och mer utbildning, och de klarar sig bättre om de kommer från hem där det finns plats för studier med referensböcker och tidningar och där utbildning värdesätts, och om föräldrarna engagerar sig i barnens utbildning. Och sedan ställer de den centrala frågan:
“Så hur kommer det sig då, att trots att alla industrialiserade samhällen åtminstone i teorin vill göra förbättringar på utbildningens område och ge alla samma möjligheter, så är det de missgynnade barnen som fortfarande klarar sig sämre i skolan och går miste om den myriad av fördelar som utbildning ger – hur bra skolsystemet än ser ut”
Författarna ger förklaringar till detta, men inledningsvis ser man på graden av ojämlikhet och studieresultat. Genom data från PISA-studierna, som gör det möjligt att jämföra studieresultat i olika länder, och studier som US Department of Education gjort för att kunna jämföra USA:s 50 delstater visar man att ojämlika länder och mer ojämlika delstater i USA har sämre utbildningsresultat. Sambandet är tillräckligt starkt för att inte vara slumpmässigt.
Hur mäter de ojämlikheten? Jo, de använder mått som tillämpas av myndigheterna i de olika länderna och som FN också använder. De räknar fram förhållandet mellan inkomsten för de 20 procent som ligger i topp och de 20 procent som ligger i botten på inkomstligan. De länder som har högst ojämlikhet är Singapore, USA, Portugal och Storbritannien. Den minsta ojämlikheten uppvisar Japan, tätt följt av de nordiska länderna.
Förutom studieresultat granskar också författarna andelen barn i de amerikanska delstaterna som hoppade av sina gymnasiestudier (high school) före examen. Avhoppen var mycket större i de mer ojämlika delstaterna. Skillnaden var stor – omkring 12 procent avhopp i stater som Alaska, Utah och Wyoming med låg ojämlikhet, men omkring 25 procent i Mississippi, Louisiana och Kentucky, alla med hög ojämlikhet. I diagrammet i boken framträder tendensen övertydligt.
Mot ovanstående skulle man kunna invända att sambandet beror på absolut fattigdom – att barnen oftare lämnar high school i fattiga delstater för att börja förvärvsarbeta och bidra till familjeförsörjningen. Och, säger författarna, det stämmer verkligen att avhoppen är större i fattiga delstater, men fattigdom och ojämlikhet har av varandra oberoende effekter. ”Ingen delstat har fattigdomstal på över 17 procent men avbrotten ligger på över 20 procent i sexton delstater och avhoppen är inte begränsade till de fattiga.”
Vidare lyfter författarna fram att även om man har välutbildade föräldrar, och därmed troligen hög social status, så beror utbildningsframgångar också på vilket land man bor i. I en kanadensisk studie jämförde man läsförmågan bland vuxna med utbildningsnivån hos deras föräldrar i fyra länder: Finland, Belgien, Storbritannien och USA. I de två senare länderna, där ojämlikheten är hög, fick man för varje utbildningsgrupp bland föräldrarna sämre resultat, än man fick i Belgien och Finland. Även i en bearbetning av PISA 2000 visas motsvarande mönster för 15-åringar. Finland och Sverige uppvisar hög genomsnittlig läsförmåga medan Grekland och Portugal uppvisar genomsnittligt dåliga resultat och stor ojämlikhet i läsförmåga.
Ojämlikheten kan också ha en mer direkt inverkan på barnens intellektuella färdigheter och inlärningsförmåga. Författarna redovisar experiment med barn från olika sociala miljöer som under vissa omständigheter kan prestera lika men i andra slår skillnader i upplevelser av de egna förutsättningarna igenom. Så här skriver författarna om ett experiment från Indien.
“(Man) tog 321 elva- och tolvåriga pojkar av låg kast och lika många av hög kast från spridda byar på landsbygden och lät dem ta itu med att lösa labyrinter. De började med att låta pojkarna lösa problemen utan att de kände till varandras kast. I de fallen klarade pojkarna av låg kast uppgiften lika bra som de av hög kast, i själva verket en aning bättre. Sedan upprepades experimentet, men denna gång ombads varje pojke att bekräfta sitt namn, vilken by de kom från, vad deras far och farfar hette och vilken kast de tillhörde. Efter detta offentliggörande fick pojkarna nya labyrinter och denna gång skilde sig deras resultat starkt åt – pojkarna av låg kast klarade sig avsevärt sämre.”
Det verkar inte räcka att finjustera utbildningens organisation, betygssystemet och de pedagogiska metoderna. De senaste årens reformverksamhet har inte heller blivit någon framgång. Alltför lite resurser av olika slag har lagts på att öka kunskapen om hur man åstadkommer en skola som verkligen ger alla lika möjligheter. Det går kanske inte heller om man inte samtidigt för en politik som ökar och stärker jämlikheten i samhället i övrigt. Detta är den stora utmaningen för skolan – och för politiken.
5 Comments on “Solweig Eklund: Jämlikhetsanden”
Lämna ett svar till Pär Engström Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Intressant iakttagelse fast de har inte löst hönan och ägget problematiken. Ger jämlikheten välstånd eller ger välstånd jämlikhet? Jag är lite böjd att tro mer på det senare.
Det avgörande lärdomen handlar dock om hur katastrofala system med våldsamt påtvingad jämlikhet varit. Jämlikhet ska kanske vara en morot att uppnå istället för ett medel för att uppnå något annat.
Kommentar till Jan Leanders kommentar!
Frågan om hönan och ägget har Wilkenson löst i tidigare publicerade verk – om man med välstånd menar ungefär detsamma som (folk)hälsa. I exempalvis “Unhealthy societies – tha affilictions of inequality” visar han tydligt att hälsan förbättras när levnadsstandarden förbättras (nätt som BNP) upp till den s.k. Epidemiologiska transformationen. Därefter tycks det vara den jämlika fördelningen som förbättrar folkhälsan.
Wilkenson baserar dessutom sina slutsatser på en välgrundad teori – den om ekonomisk stress!
I samhällen som genomsyras av en retorik om jämlikhet och alla människors lika värde, men där människor i praktiken värderas och behandlas efter inkomst, rikedom och konsumtionspotential, framkallar detta ekonomisk stress hos dem som har svårt att få pengarna att räcka ens till det nödvändiga. Och ekonomisk stress, liksom annan stress, påverkar fysiologiskt våra stresshormoner så at vi blir mer aggressiva, retliga och konfliktinriktade. Medicinskt blir vi mer benägna att utveckla diabetes, hjärt-kärlsjukdom m.fl åkommor. Stressen försämrar också rent fysiologisklt hjärnans förmåga till inlärning vilket kan förklara de sämre skolresultaten i ojämlika samhällen.
Leanders avslutande kommentar, den om “katastrofala system med våldsamt påtvingad jämlikhet” är för mig obegriplig. I varje fall har de inte varit katastrofala för utbildningsresultatet,
Om exempelvis Kuba ses som ett sådant “katastrofalt system” har man ändå lyckats åstadkomma
Latinamerikas högsta läskunnighet bland befolkningen och bästa utbildningssystemet vad avser resultaten i skolan . Se exempelvis Carnoy m.fl: “Cubas academical advantage – Why Cuban students
do better in school” : Stanford universitry press 2005.
Dessutom har detta “katastrofala system lyckats åstadkomma regionens bästa och jämlikaste hälsa, lägsta barnadödlighet (t.o.m lägre än USA:s) och högsta medellivslängd.
Som “grädde på moset” kan man tillägga att WWF utnämnt Kuba, till det enda land som har både en långsiktigt hållbar resursförbrukning (mätt som Ecological Footprints Index) och en acceptabel livskvalitet ( mätt som Human Development Index) .
Så det som leander kallar “katastrofalt” kan i alla fall inte handla om utbildningsresultat, hälsa eller miljö.
Jörgen Svedbom, lärarutbildare.
Jörgen du beskriver utmärkt väl varför samhällen med våldsamt påtvingad jämlikhet underfungerar i stycket “I samhällen som genomsyras av ….” så det känns som att du är bekant med tankegången trots att du tyckte den var obegriplig. Cuba är verkligen en underlig företeelse som på ett mycket intressant sätt stannat kvar i någon slags 50-talsvärld och det känns som att diskussionen om detta samhälles fördelar och nackdelar inte kommer leda speciellt långt. Någon av öststaterna hade varit betydligt intressantare att diskutera.
Jag hävdar med stor tydlighet att en del likformighetsideal får katastrofala effekter för svenska skolan men hyser en förhoppning om att vi kan ta sunda steg mot ökad jämlikhet.
Wilkenson’s verk är intressanta och visar på ett tydligt växelspel där tillväxt -> BNP -> hälsa är en variant medan jämlikhet -> hälsa är lite motsatt. Vad blir nästa steg i ett samhälle som vårt där alla har rättighet att få sina grundläggande materiella behov tillgodosedda? Är incitament viktiga för att driva på förändringar till något bättre eller vad är det som kommer få människor att välja förändringar.
När det gäller att stimulera kreativitet och åstadkomma förändring mot exempelvis en hållbarare livsstil så har jag erfarenheten att ett visst mått av konflikt och vilja att hävda sin egenart kan vara nödvändig. Den fullständiga jämlikheten är kanske inte ens eftersträvansvärd?
Styrkan i Wilkinsonoch Pickets analys är att de lyckas jämföra länder med sinsemellan olika välfärdssystem, kulturerer etc där det gemensamma är just graden av ekonomisk jämlikhet i relation till graden av hälsa/ohälsa, psykosociala problem, kriminalitet, etc etc, plus även PISA-mätningar.
Att detta samband gäller i såväl Sverige som Japan styrker deras tes. Likväl som att de har jämfört USA och Japan över tid. När USA var mer jämlikt än Japan uppvisade USA högre värden på den bereonde variabeln som mättes och när sedan Japan blev mer ekonomiskt jämlikt än USA var det omvänt.
Att konkurrens och konfilkt skulle stödja en hållbar livsstil är en intressant aspekt som dock inte får stöd i Wilkinson och Picket. Då bör vi istället söka stöd hos Darwin och t.ex. socialdarwinism. Där kan det finnas stöd för denna tanke. Dras socialdarwinimen till sin spets hamnar vi i ideologier som inte har offentligt majoritertsstöd i dag, Likaväl som det inte heller finns offfentligt stöd för en total ekonomisk jämlikhetsideologi Wilkinson och Picket vill absolut inte ha en total ekonomisk jämlikhet utan menar att det behöver finnas en viss skillnad mellan lönerna för t.ex. en chef och en medarbetare, kanske 10 gånger mer eller 20, men inte 100 eller 1000 gånger mer lön för en VD än för en metallarbetare eller sjuksköterska..
Men en sak tycks de flesta vara överens om. Att den västerländska civilisationens egenart med en ökad konsumtion inte räcker för att alla sju miljarder männniskor ska konsumera på samma sätt, inte ens om vi tar hänsyn till tekniska innovationer som främjar hållbarhet.
Någon form av globalt fördrag mellan människor tycks behövas för att mänskligheten ska nå upp till nuvarande definitioner av en social, ekonomisk och ekologisk hållbar samhällsutveckling. I detta fördrag kanske vi inte altid kan hävda vår egenart utan vi kanske också behöver ta hänsyn till andra människor, t.ex. till kommande generationer. När Obama vid klimatmötet i Doha i nov- dec. 2012 hävade att det var viktigare att värna om den amerikanska sysselsättningen än att gå med på en minskning av växthusgaser, en minskning som kunde äventyra arbetstillfällen i USA, ser vi ånyo att intressekonflikterna, i det här fallet mellan ekonomisk och ekologisk rationalitet, inte är lösta. Konkurrens och konflikt tycks här inte vara lösningen utan snarare orsaken till nämnda svårigheter att globalt komma överens om denna fråga.
Att det kan finnas en konflikt mellan individers egenintresse och kollektiva nyttigheter är ett välkänt samhällsvetenskapligt fenomen. Exempelvis har detta studerats av Hardin (1968) genom bregreppet “allmänningens tragedi” (själva begreppet lär dock ha myntats inom litteraturen på 1800-talet). Utifrån detta dilemma har bl.a. olika former av spelteori utvecklats. Elinor Ostrom (t.ex. 1990) har använt spelteori som analysverktyg i empiriska studier om hur detta dilemma hanteras lokalt. Ostrom fick för övrigt år 2009 nobelpriset i ekonomi. En svensk forskare som har studerat detta dilemma, individers egenintresse vs kollektiva nyttigheter, är Bo Rothstein (t.ex. 2003).
Hardin, Garrett (1968) “The Tragedy of the Commons” i Science (1968).
Ostrom, Elinor 1990) “Governing the Commons: The Evolution of the Institutions for Collective Action”. Cambridge University Press.
Rothstein, Bo (2003) “Sociala fällor och tillitens problem”. Stockholm: SNS Förlag.