SOS:s Skuggkommission. Mats Björnsson: Hur är det med arbetsron i våra klassrum?

 

Många elever upplever arbetsklimatet och arbetsron som ett problem i skolan. En fråga som vi måste kunna diskutera utan de ideologiska skygglappar som omger den, skriver Mats Björnsson. (red)

Tog del av texter om Skuggkommission och de ser vältänkta ut. Viktiga stora teman. Jag tänker på ett mer futtigt ämne som ligger i ett skuggigt område. Ett ämne som måhända inte passar in alls i sammanhanget och det är den förkättrade frågan om det pedagogiska arbetsklimatet, arbetsron, i våra “klassrum”. Jag tror att det lämnar en hel del i övrigt att önska och ligger bakom en del riktigt svaga skolresultat för en del elever (och en jobbig skola för många av dem som klarar sig hyggligt ändå).

Detta har varit en höger-vänsterfråga så länge jag minns och jag tror det är en olycklig ideologisk motsättning. Högern vill göra det till ett problem och rekommenderar mer disciplinära åtgärder och andra verktyg för skolorna att hantera detta. Vänstern anser – följaktligen – inte att detta är något stort problem och i den mån det är det nånstans så ser man det så att skolan tyvärr inte lyckats skapa en motiverande arbetssituation för eleverna just där. Så ungefär har skyttegravarna sett ut fram till idag.

Detta späs såvitt jag förstår på av att föräldraopinioner lätt får för sig att ‘det inte är nån ordning i skolan längre’ genom den allmänna debatten och genom anekdoter. Det späs också på genom att ingen riktigt kan säga hur situationen ser ut i svensk skola som helhet. Allt som sägs om skolan är ju sant – någonstans. En kvalificerad gissning är dock att
– vi har ett disciplinproblem /problem med arbetsron i ett antal klassrum medan detta problem lyser med sin frånvaro i många andra klassrum,
– problemet är i genomsnitt värre i de skolor där elevförutsättningarna för goda skolresultat är dåliga, och
– situationen kan vara som värst i områden med stor omflyttning /inflyttning med många elever som kommit till Sverige under grundskolåren och kan späs på av skilda normer för accepterade beteenden.

Det kan nu läggas till att det trots allt finns en lång rad indikationer på hur det står till, genom de internationella kunskapsmätningarnas enkätdelar, där jag tycker att elevernas egna uppfattningar är värd att notera. Bilden är något splittrad men det går att läsa den så att många elever, inte minst på högstadiet, ser ett ganska stort problem för deras skolvardag i den stökighet som råder. En del av detta finns beskrivet i min rapport Grundskolan i internationella kunskapsmätningar, Skolverket (2014).

Jag måste erkänna att jag lider med eleverna där detta präglar vardagen, både de elever som tillåts förstöra lektioner och de som ser lektionerna bli förstörda. Och med de lärare som befinner sig där. Tror att gapet mellan de fina kursplaneskrivningarna om kunskapskvaliteter och den reella vardagen ibland blir nästan komiskt stort. Lärarkåren är av naturliga skäl tämligen splittrad i frågan om arbetsron som problematik.

Givet att jag i stort har en poäng så här långt: Varför har vi hamnat här? Och är detta något för någon annan än läraren, rektor och andra som är mitt uppi?

Svaret på den första frågan kan bli långt och är knappast enkel. Vi kan med Giddens * och andra tala om moderniseringen och dess särskilda framträdelseformer i Sverige. Vi kan tala om avtraditionalisering, individualisering och informalisering, vi kan tala om det “rättighetssamhälle” som växt fram. Den utvecklingen går inte att beskriva enkelt i termer av bra och dåligt; den innehåller många komponenter och den betyder många olika saker inom olika institutioner, t.ex. i klassrum. Den betyder sådant som är både bra och dåligt på samma gång.

Svaret på den andra frågan är förstås intressant för den riksnivå vi ofta rör oss på, vare sig vi lyssnar på utbildningsministern eller sitter i en skolkommission. Men är det mest en slags kompetensfråga dvs. lärarförmågan att hantera en samling barn/unga i ett rum? Är det en fråga om skolmiljö dvs. något som hela skolan sätter, ger stöd, har gemensamma normer för, osv? Är det en samhällsfråga, dvs den involverar både politisk nivå, regler, föräldrar, lärarorganisationer m.fl.? Jag tror att svaret är ja på alla tre frågor. Men jag har egentligen inga svar på hur frågan bäst adresseras.

Jag tror kanske inte jag har något att bidra i Skuggkommissionen med, annat än det jag här nedskrivit. Som väl är att sticka ut hakan. Skulle önska dock att det fanns något sätt att offentligt diskutera denna fråga utan de skygglappar och ideologiska minfält som omger den.
Jag vill inte hävda att detta är den avgörande frågan nu för svensk skola, alls inte. Men det är en del av ett större problemkomplex som jag skulle önska kom ut ur skuggan.

(Mats Björnsson är f.d. analytiker och ämnesråd i Utbildningsdepartementet)

*  Anthony Giddens är brittisk sociolog som bl.a. skrivit om modernitet och identitet.

12 kommentarer till “SOS:s Skuggkommission. Mats Björnsson: Hur är det med arbetsron i våra klassrum?

  1. Tack för en mycket bra artikel. Den sätter fingret på en fråga som borde vara prioritet A number One. Men den är ju lite för tarvlig för den Stora Pedagogiken. Den borde faktiskt finnas som kurs på lärarutbildningarna.
    Det handlar om alla tre problemställningarna som räknas upp. Dock, vågar jag påstå, är nog lärarens kompetens det mest påtagliga. Att rektorer rekryteras från omsorgen och inte ur lärarkåren försämrar ju förutsättningarna för en lärare med dåligt självförtroende att klara klassrumsmiljön.

    • Viktigt att diskutera ledarskap i klassrummet. Jag sitter nu som ordf. i en politisk beredning som har som uppdrag att ta fram en strategi för grundskolan i “min” kommun. Ett av de områden som mejslats fram, utifrån samtal med lärare, elevhälsa, rektorer, föräldrar handlar om ledarskapet i klassrummet. Det finns ju en del intressant forskning/forskningsöversikter om detta ex. Marcus Samuelsson, Linköpings universitet. I beredningen har vi tagit fasta på struktur, förutsägbarhet, mindre vida ramar, få regler som upprätthålls SAMT goda relationer/stödjande miljö när det gäller ledarskap i klassrummet. Inte minst elevhälsans personal är oroliga för miljöer som i alltför stor omfattning kännetecknas av s.k egen planering.

      • Nyfiken, är det i rollen som huvudman eller är det rektorerna som gör detta?

        När det gäller skolan är det rektorerna som är suveräna när det gäller den inre organisationen. Möjligen har huvudmannen medverkan till resurstilldelning.

    • Staffan,

      Jag instämmer helt i att frågan om arbetsro ”faktiskt (borde) finnas som kurs på lärarutbildningarna” – detta är ju någonting annat än ämnesdidaktik. Och därför föreslår jag att det gamla ämnet undervisningsmetodik återinförs – om än med lite annat innehåll.

      Det nya metodikämnet skulle fokusera lärarnas undervisningskonster, dvs.kärnan i läraryrket (Se https:metodik.education). Frågan om arbetsro kan avföras från dagordningen om lärare behärskar och utövar följande sju konster:

      Konsten att …

      1. organisera

      2. skapa gemenskap

      3. skapa konstruktiv frihet

      6. använda ordning och kaos

      8. använda regler

      9. använda sanktioner

      10. minska risker

      Och det är bara läraren, arbetsledaren i klassrummet som kan göra detta. Däremot kan rektor i sitt pedagogiska ledarskap övervaka hur lärarna utövar konsterna – och då måste naturligtvis även hen känna till konsterna, varför metodikämnet måste in i rektorsutbildningen också!

      Gunnar

      • Strålande!
        Jag fastnar för 2. Skapa gemenskap.
        Laganda som i ett fotbollslag altså, då klarar du att lösa de flesta bråk/kriser eftersom “laget” kräver detta.
        Övriga punkter är väl avvägda och borde genomlysas ordentligt på utbildningen.

  2. Pedagogiska promenader och ledarskap är en viktig sak för att skapa en väl fungerande skola. Bilden är blanda om arbetsron i skolan. Dock noterar jag att i skolor med tydligt ledarskap hos både rektorer och lärare finns ordning och reda, en annan sorts ordning och reda än disciplinens att sitta still och tyst. Den bygger oftast på en gemensam värdegrund för skolan. Vilka förhållningssätt finns i de sociala och kulturella mötesplatser en skola är.

    Finns tydliga pedagogiska strukturer? Har vi en klara grundläggande värderingar om elever, ledarskap och ständiga förbättringar? Hur ser lärandet ut i de sociala arenor klassrummet är? Många frågor jag inte har enkla svar på eftersom de bestäms av varje enskild skolenhets inre rika liv.

    Frågan är nog inget politiker kan hjälpa till med. Deras uppdrag är bara att skapa ramarna för skolan, VAD den ska göra. Professionen är de som äger HUR det ska gå till. Här finns mycket att önska. Man måste börjar prata om skolan som en verksamhet och inte bara en byggnad dit lärare samlar sina elever. Att skapa ett skolmanagement för hur skolor leds och utvecklas utifrån grundläggande värderingar som påverkar beteenden. Att skapa en pedagogiska strukturer så skillnaderna mellan klassrummen minskar.

    Något om det här med pedagogisk promenad, se med egna ögon, har jag skrivit om inspirerad av Anne-Marie Körlings senaste bok “Undervisningen mellan oss”.
    http://pluraword.blogspot.se/2015/12/pedagogisk-promenad-se-med-egna-ogon.html

    • Roger,

      Du frågar “Finns tydliga pedagogiska strukturer?”

      Jag har engagerat mig i lärares yrkesspråk – eller snarare i att försöka fylla bristen på yrkesspråk. Som jag ser det finns det ingen enkel förklaring på vad en ”pedagogisk struktur” är. Detta innebär att tanken får treva sig fram – vad menar han? Nu exemplifierar du ju omedelbart, ” Har vi en klara grundläggande värderingar” Men återigen – vad är ”klara grundläggande värderingar”?

      Jag har försökt skapa begreppslig klarhet genom att utgå från begreppen system, information – eller rättare sagt från Gregory Batesons definition ”en (bit) information är en skillnad som gör skillnad” – och kaos – eller rättare sagt kaosforskarnas konstaterande: kaos innebär oförutsägbarhet.

      Min definition ”en ledande faktor är någonting som KAN göra skillnad” kombinerar information och kaos/oförutsägbarhet. ”Grundläggande värderingar” är ledande faktorer och skälet till att använda dem är att de KAN göra skillnad, de KAN ha betydelse för arbetsron – men är ingen garanti.
      Däremot kan de användas till att bygga ”möjlighetsrum” (som jag skriver om i ett annat inlägg här på sidan). Skolsystemet är ett system av möjlighetsrum på olika nivåer, ett system av system av regler som är tänkta att göra skillnad; ett system av ”regimer”. Skollagen är tänkt att göra skillnad, liksom läroplanerna, skolplanerna och lärarens instruktioner – de är alla möjlighetsrum avsedda att skapa ordning men också tillåta frihet – och oförutsägbarhet.

      Frågan om ”tydliga pedagogiska strukturer” är ur mitt perspektiv en fråga om ledande faktorer och möjlighetsrum. Är det klart utsagt vilka grundläggande värderingar och regler vi har? Värderingarna och reglerna definierar möjlighetsrummet, de är ledande faktorer, de gör skillnad mellan å ena sidan vad som kan, bör och ska äga rum och å andra sidan vad som inte får äga rum. Men som ledande faktorer är de ingen garanti för att det rätta kommer att äga rum, det som stämmer med värderingarna – men de KAN göra skillnad.

      Hur ser du på mina begrepp ”ledande faktor” och ”möjlighetsrum” som tankeverktyg i ett framväxande yrkesspråk? De är förvisso kandidater, men är de någonting att satsa på? Kan de användas för information – för att göra skillnad på ett tydliggörande sätt i tänkandet runt om i skolsystemet? Eller ser du dem som onödiga mystifikationer?

      Gunnar

      (Mer att läsa på https://metodik.education/)

      • Yrkesspråket är en viktig ingrediens i professionalismen. Både “ledande faktorer” och “möjlighetsrum” är avgörande i en kunskapsorganisation som skolan är. Om detta skrev jag i min bok “Tjänstekvalitetens hörnstenar” på 1990-talet. Då befann sig den privata tjänstesektorn där skolan befinner sig idag. Jag med mina kollegor pratade om begreppet “kundmedarbetare”. En person som hjälpte kunden genom att skapa möjlighetsrummen genom tjänsteverksamhetens olika hinder för att tjänsten skulle bli utförd.

        En del i detta var att skapa något som kallades för tjänstekonstruktion. Ett begrepp som mycket liknar det jag menar med “pedagogisk struktu0″r. De skolformsvisa läroplanerna har i kapitel två skapat ett antal huvudområden som “Normer och värden”, “Kunskaper”, “Elevinflytande”, m fl. De innehåller två viktiga saker: Övergripande mål och riktlinjer. Omsätter jag det som tjänstekonstruktionen handlade om är utbildningen (verksamheten) lika med de delar som finns i kapitel 2. På det sättet skapas en struktur över undervisningen och dess innehåll. Dels vilka mål som finns och vilka krav som ställs på utförandet för “alla” och “lärarna”.

        Med andra ord har skolan lyckats skapa det som ramar in vad undervisningen ska göra i uppdraget och dessutom skapat grunden för att se om de “ledande faktorerna” innehålls. Då det har skapats en mindre variation mellan klassrummen och skapats möjlighetsfaktorer. En del som påpekas från myndigheterna Skolverket och Skolinspektionen som frånvarande i analys och utvärdering av skolan.

        Brukar använda teatern som ett bra exempel på hur en kunskapsintensiv verksamhet fungerar. Teatern är inte bara en byggnad dit publiken kommer. Den är en plats för att framför lärande teaterstycken. För att den ska bli lärande behövs dekor, kulisser, manus, mm. Skådespelarna måste läras sig replikerna, interaktionen med sina medspelare och kontakten med publiken. En hårt styrd utförandestruktur. Trots det är resultatet av föreställningen den möjlighetsrum som varje enskild förställning skapar. Trots hårt styrd process kring föreställningen är det alltid det enskilda tillfället och dess händelser som skapar avgörandet för en lyckad föreställning. Låter det som detta även kan gälla skolan?

        Om behöver det skapas mer systematik och struktur i undervisningen. Lite mer hittas här: http://pluraword.blogspot.se/2015/03/tuffa-tider.html

  3. …i skolor med tydligt ledarskap hos både rektorer och lärare finns ordning och reda, en annan sorts ordning och reda än disciplinens att sitta still och tyst, skriver RJD.
    Tror RJD verkligen att när någon pratar om arbetsro,ordning och reda att det handlar om att eleverna ska sitta tysta. För tystnadens egen skull alltså? Den typen av disciplin är väl en relik från tidigt 1900 tal? Inte 2015?

  4. Mats,

    Som du beskriver problemet med bristande arbetsro handlar det om ”stökighet”, om att ”elever tillåts störa lektioner” och om att ”det inte är nån ordning i skolan längre”. Problemet finns i somliga klassrum, men inte i alla. Frågan är då hur somliga lärare lyckas hantera detta – hur skapar lärare ordning och arbetsro?

    För tjugo år sedan ville jag i min D-uppsats i pedagogik undersöka lärares tysta kunskap och intervjuade en pensionerad lågstadielärare, Eva. Min fråga var ”Vad gör du för att skapa arbetsro?” Den 40 minuter långa intervjun handlade inte om stökighet och störande elever, däremot om ordning. Det visade sig att hon hade ett komplext nätverk av strategier som samverkade för att det skulle blir arbetsro och dessa gick ut på att skapa förutsättningar för sådan i form av trygghet, regler och omväxling.

    Syftet med D-uppsatsen var att upptäcka dolda mönster och att sätta namn på dem; ett resultat blev ”utgångsaktivitet” = en aktivitet som läraren kan genomföra och ha full kontroll över. En av Evas utgångsaktiviteter var att placera elevernas bänkar två och två. Genom denna placering skapade hon en viss form av ordning, ett mönster av bänkar och elever. Men denna ordning hindrade inte eleverna från att t.ex. prata med varandra; även om placeringen förhindrade somligt, så gav den alltså eleverna också en viss frihet. De som forskar om kaos menar att kaos handlar om oförutsägbarhet, och eftersom den parvisa placeringen gav eleverna en viss frihet, fick man räkna med oförutsägbarhet – en viss grad av kaos. Genom att alla elever i klassen satt två och två minskade deras frihet att prata med vem som helst – och därmed hade Eva skapat en ordning som innehöll ett antal öar av kaos; placeringen innebar mer ordning och mindre frihet/kaos än om det varit fri placering.

    Jag såg denna utgångsaktivitet som ett mönster värt att benämna; jag kallar det ”möjlighetsrum” = en ordnad situation som ger frihet och därför innebär oförutsägbarhet. Det finns gott om möjlighetsrum, både inom och utom skolan. En fotbollsmatch är ett möjlighetsrum; fotboll är frihet och oförutsägbarhet under ordnade former; spelet begränsas av fotbollsplanen och dess storlek, av målburarna, antalet spelare – och fotbollsreglerna.

    Det finns både skillnader och likheter mellan duktiga lärares undervisning och fotboll. En skillnad är att det är läraren som bestämmer reglerna för sin undervisning – eller gör det tillsammans med sina elever. När ”föräldraopinioner … får för sig att ‘det inte är nån ordning i skolan längre’” kan detta bero på att det kan vara svårt för en tillfällig besökare att upptäcka vad för slags ordning det finns, vilka reglerna är och vad det hela går ut på. Den som inte känner till fotbollsreglerna kan ha svårt att inse att det är någon ordning på planen, det verkar mest kaos.

    En likhet mellan skola och fotboll är att det måste finnas någon som ser till att reglerna följs; i klassrummet är det läraren, på fotbollsplanen domaren. Det handlar om att ordningen, dvs. möjlighetsrummet, inte förstörs utan att skolarbetet/matchen kan fortgå som planerat. Jag kallar detta skyddande arbete ”att hävda möjlighetsrummet” eller ”att hålla möjlighetsrummet i hävd”. När du skriver att ”elever tillåts störa lektioner” innebär det att läraren inte lyckats hålla lektionerna i hävd. Men det är inte bara läraren som kan hävda möjlighetsrum, det kan även eleverna göra, både genom att själva följa reglerna och genom att försöka ”hålla ordning” på sina kamrater.

    Fotbollsdomaren påtalar brott mot reglerna genom att blåsa i sin pipa och sedan förklara vad som var fel och till sist bestämma en sanktion – inkast, frispark etc. Tack vare att regelboken anger både vilka reglerna är och vilka sanktionerna ska vara om någon bryter mot reglerna, så råder en ganska hög grad av förutsägbarhet, dvs. ordning, under en match. Regelboken gör det lätt för domaren att hävda möjlighetsrummet. Och här blir en svårighet i läraryrket synlig: läraren som själv har skapat reglerna och möjlighetsrummen har inte tillgång till någon regelbok som talar om vilka sanktioner som kan tillgripas och därför blir det också mycket svårare att hävda möjlighetsrummen. Särskilt om eleverna inte har förstått vad ”matchen” går ut på eller vilka regler som gäller. När du i ditt inlägg undrar om det är ”en slags kompetensfråga dvs. lärarförmågan att hantera en samling barn/unga i ett rum”, så måste svaret bli JA! Det handlar om förmågan att skapa möjlighetsrum och att hålla dem i hävd, om att skapa regler och att använda sanktioner.

    Sett ur mitt perspektiv kan man förstå höger-vänster-frågan om bristande arbetsro på följande sätt. Då ”högern … rekommenderar mer disciplinära åtgärder” handlar det om att läraren måste kunna tillgripa effektiva sanktioner, på samma sätt som fotbollsdomaren kan döma straff och utvisa spelare. Även vänsterns synsätt – ”Vänstern anser att skolan … inte lyckats skapa en motiverande arbetssituation för eleverna” – handlar om möjlighetsrum. Det finns en likhet mellan regler och motivation: båda kan avgöra vilka möjligheter som finns i en viss situation, i ett visst möjlighetsrum; vad elever gör beror i hög grad på vad de vill göra, på deras motivation.

    Delar din uppfattning att den dåliga arbetsron beror på ”skilda normer för accepterade beteenden”. Läraren har två alternativ: att antingen själv bestämma vilka regler och sanktioner som ska gälla eller bjuda in eleverna till gemensamma beslut om detta. Det viktiga är att det står klart för alla vad som gäller för ett visst möjlighetsrum, en viss undervisningssituation, och att alla är motiverade att hålla den i hävd – medvetenheten om sanktioner kan hjälpa till. Jag har själv erfarenhet av att högerns och vänsterns ståndpunkter går att förena; jag har på vänsterns sätt låtit 30 tioåringar själva bestämma både regler och sanktioner och sedan på högerns sätt låtit dem hävda möjlighetsrummet med hjälp av reglerna och sanktionerna. Eleverna var rättvisa, med trygghet och arbetsro som resultat

    Gunnar

  5. Bra grepp som Mats Björnsson tar på detta känsliga ämne. Ofta brukar man måla upp Caligula som spöke när/om någon vågar ta i det. Men Caligula tillverkas inte längre, det är årtionden sen. Ingen rektor skulle anställa honom, inga föräldrar skulle acceptera honom. Och de elever som skulle låta sig tystas av honom tillverkas inte heller längre.

  6. Tack Kerstin!
    Du vet i stället för att framhålla sin egen förträfflighet så kan man förminska oliktänkande . Ganska vanligt i skoldebatten faktiskt.
    Åsa Petersen, som skrev ledare i Aftonbladet för tio,tolv år sedan, lät Stig Järrels monster dyka upp vid flera tillfällen.
    I akt och mening att misskreditera den oliktänkande Jan Björklund.
    Caligula fanns inte ens när jag gick i skolan, alltså på 50 och 60-talet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter