Specialpedagoger för skolutveckling: Slöseri med specialpedagogiska resurser

Det är slöseri med resurser att låta specialpedagoger ta hand om åtgärdande arbete på individnivå. För att värna elevers rätt till en likvärdig och tillgänglig utbildning behöver vi utmana våra föreställningar om vad specialpedagogisk kompetens egentligen innebär. (red.)

Missuppfattningar kring specialpedagogisk kompetens gör att utvecklingen stagnerar. I våras lämnade Skolkommissionen sitt slutbetänkande till ansvariga ministrar. I betänkandet understryker kommissionen att:

/…/ den inkluderande princip svensk skola bygger på förutsätter att lärare har reella möjligheter att undervisa i elevgrupper som omfattar både låg- och högpresterande elever, både elever som behöver extra stöd och de elever som behöver extra utmaningar. Det kan handla om fler än en lärare i klassrummet, klasstorlek och tillgång till specialpedagogisk kompetens.

 

I sammanhanget går det inte att väja för frågan om vad specialpedagogisk kompetens egentligen innebär. Otydligheten kring specialpedagogisk kompetens och specialpedagogrollen leder till att specialpedagogens uppdrag ofta hamnar i det åtgärdande arbetet på individnivå. Prefixet “special” för tankarna till en slags specialist som har särskild kompetens att ta hand om elever som anses behöva specialarrangerad undervisning – ofta utanför ordinarie undervisning. Samtidigt visar forskning att det finns en direkt koppling mellan hur undervisningen är organiserad och i vilken utsträckning svårigheter uppstår. Vi ser att skolor lägger mycket tid och energi på arbetet med extra anpassningar. Eftersom extra anpassningar är en individinriktad åtgärd och inte ett förebyggande arbete, som vi hör att många tror, missar man det främjande arbetet med att skapa förutsättningar för lärande och utveckling för alla elever. Det resulterar i ett slöseri med kompetens, tid, pengar och möjligheter.

Resursslöseriet blir en ond spiral där alla resurser läggs på att åtgärda det som har fallerat. Lärare gör på egen hand bedömningar av elevers stödbehov och ger utifrån sina bedömningar uppdrag åt specialpedagoger och speciallärare när de anser att undervisningen inte längre kan möta elevens behov. Lärare får därmed bära ansvaret själva tills det inte längre går, därefter får specialpedagogen bära allt ansvar. En sådan arbetsmiljö är inte hanterbar för någon inblandad. I synnerhet inte för eleven som lär sig att misslyckanden är resultatet av personliga förutsättningar. Skolledare behöver mer stöd för att förstå hur lärarens och specialpedagogens samarbete bör utvecklas och förankras för att undvika att hamna i ständiga diskussionen om ansvar och vem som ska bära det.

Utbildningen till specialpedagog, en tilläggsutbildning till lärarexamen på avancerad nivå, ger en yrkesexamen med ett tydligt uppdrag att leda utvecklingen av det pedagogiska arbetet med målet att skolan ska kunna möta alla elever. I examensordningen framgår att specialpedagogen besitter kompetensen att utifrån vetenskaplig grund identifiera, analysera och medverka i förebyggande arbete med att utveckla lärmiljöer som gör skolan tillgänglig för alla elever. Ett förebyggande arbete är inte möjligt utan att kartlägga, identifiera och analysera vad som behöver förebyggas och varför. Detta är en viktig del av den specialpedagogiska kompetensen.

I skollagen nämns yrkesprofessionen specialpedagoger inte alls. Skrivningen handlar istället om att det ska finnas tillgång till personer med specialpedagogisk kompetens i den samlade elevhälsan, men utan att definiera innebörden i den specifika kompetensen. Skolkommissionen använder också begreppet specialpedagogisk kompetens utan att nämna specialpedagoger som yrkeskategori. Inte heller nämns specialpedagoger när fackförbunden diskuterar skolutveckling, samtidigt som de i andra sammanhang trycker på att fler specialpedagoger behövs. Specialpedagoger är uppenbarligen en yrkesgrupp som å ena sidan har en kompetens som anses viktig för skolan, men som å andra sidan tappas bort. Examensordningens beskrivning av kompetensen har inte nått vare sig styrdokument, skoldebatt eller praktik.

Det hälsofrämjande och förebyggande arbetet är enligt lag den samlade elevhälsans främsta uppdrag. Samtidigt lagstadgas samarbete med elevhälsan endast vid utredning om särskilt stöd. Det gör att det uppstår en brist på röd tråd i elevhälsans uppdrag som viktig samarbetspartner i arbetet med att säkerställa tillgänglighet i skolans lärandeuppdrag.

Skollagen behöver formuleras om så att specialpedagogen tituleras i lagtexten på samma sätt som de övriga professionerna beskrivs med titlar. Styrdokumenten behöver också tydligare knyta den samlade elevhälsans professioner till elevernas kunskapsutveckling oavsett deras utgångsläge.

I väntan på att lagtext och styrdokument utvecklas finns mycket vi kan göra i den vardagliga praktiken. Vi vill uppmana våra specialpedagog- och speciallärarkollegor och skolledare att noga se över hur den specialpedagogiska kompetensen, såsom den beskrivs i examensordning och forskning, kan breddas och användas i det praktiska arbetet för en mer gynnsam lärmiljö som är pedagogiskt tillgänglig. Det kollegiala lärandet bygger på att utmana invanda föreställningar. Låt oss utmana den invanda föreställningen att lärare bedömer stödbehov och ger uppdrag till den samlade elevhälsan och specialpedagogen. Låt oss vända resursslöseriet till ett mer gynnsamt nyttjande av den specialpedagogiska kompetensen för alla våra elevers rätt till en likvärdig och tillgänglig utbildning.

 

Tankesmedjan Specialpedagoger för skolutveckling bevakar frågor om specialpedagogik utifrån ett tillgänglighets- och inkluderingsperspektiv genom att bidra med remissvar, publicera relevanta artiklar om forskning och beprövad erfarenhet och genom att arrangera mötesplatser för specialpedagoger och speciallärare för nätverkande i syfte att stärka professionen.

Annika Aspling Davidsson, specialpedagog Umeå

Anna Bengtsson, specialpedagog Göteborg

Ulrika Jonson, specialpedagog Stockholm

Malin Larsson, specialpedagog Stockholm

Maja Lindqvist, specialpedagog Stockholm

Helena Wallberg, specialpedagog Stockholm

2 kommentarer till “Specialpedagoger för skolutveckling: Slöseri med specialpedagogiska resurser

  1. Otroligt viktig text! Jag har kommit i kontakt med en specialpedagog i Stockholmsområdet som håller på att utveckla en modell på sin skola som är helt i linje med det som ni argumenterar för i er artikel. Jag heter Jan Nilsson och är lektor i svenska med didaktisk inriktning. Har tidigare arbetat som lärarutbildare på Malmö högskola. SoS redaktionen har adress till mig om ni vill veta lite mer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter