Sten Svensson: Kunskapsrörelsen 3.0

Enligt Maciej Zarembas artikelserie i Dagens Nyheter befinner sig den svenska skolan i fritt fall och kunskaperna urholkas alltmer. Det är grupparbete och temaarbete istället för lektioner med riktig ämnesundervisning. Rektorerna har inte längre någon kunskap om skolan eller skolans ämnen utan de kommer numera från ”fritids” eller ”dagis”. Även lärarutbildningen, skolforskningen och Skolverket är riktigt usla, enligt Zaremba.

Denna bild av skolan är nästan identisk med den som den så kallade kunskapsrörelsen målade upp åren runt 1980. Kunskapsrörelsen kritiserade grundskolan hårt för att den var för slapp och för att den hade för låga kunskapskrav. Det var heller ingen ordning och reda i skolan utan eleverna gjorde i stort sett som de ville. Lärarna sysslade mest med flummiga grupparbeten, temastudier och elevinflytande istället för att lära ut verkliga kunskaper, menade kunskapsrörelsen.

Kunskapsrörelsen kritiserade även dåtidens lärarutbildning för att den inte hade tillräckligt med ämnesstudier. Även den pedagogiska forskningen dömdes ut eftersom den låg bakom de flummiga tankarna som präglade skolpolitiken. Detsamma gällde den dåvarande statliga myndigheten Skolöverstyrelsen.

Lösningen på den utmålade skolkrisen var en återgång till mer ämnesundervisning, mer traditionell katederundervisning, mer läxor, mer prov och mer betyg. Det gällde att återinföra och säkerställa ”Kunskapens” ställning i skolan.

Men kunskapsrörelsens utlovade katastrof för den svenska skolan inträffade inte, utan fram till mitten av 90-talet var resultaten utmärkta. Med undantag för matematik låg de svenska eleverna i den absoluta världstoppen i de internationella studierna. Dessutom klarade skolan både de svaga och de starka eleverna på ett bra sätt. Uppenbarligen var kunskapsrörelsens analys av skolan felaktig.

Det hindrade dock inte dem att fortsätta sin kritik och under 90-talet fick de dessutom starkt stöd av Dagens Nyheter som under ledning av Hans Bergström ledde kunskapsrörelsens kritik av skolan. Till denna andra våg av kunskapsrörelse anslöt sig även Jan Björklund.

Nu har även Zaremba övertagit kunskapsrörelsens kritik av skolan utan någon analys av vad som hänt i den svenska skolpolitiken de senaste 20 åren. Istället beskriver han närmast anekdotiskt några skolor i kris och från det drar han sina slutsatser.

På den gamla kunskapsrörelsens tid var det staten i form av den socialdemokratiska regeringen, den statliga skoladministrationen, den verklighetsfrånvända skolforskningen och lärarutbildningen som orsakade den påstådda krisen. Hos Zaremba är staten utbytt mot kommunerna men i övrigt är bilden densamma.

Skolor i kris och chefer som inte fungerar har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Kunskapsrörelsen på 80-talet pekade också på skolor, chefer och forskning som inte fungerade men det var ingen representativ bild av skolan då och det är det inte i dag heller. Analysen var felaktig på 80-talet och den är lika felaktig i dag.

Men kritikerna var mycket uthålliga och de hade de ledande dagstidningarnas ledar- och debattsidor till sitt förfogande. Till slut hade kritiken nött ner motståndet och i början av 90-talet blev det politiskt möjligt att avskaffa den sammanhållna skolan. Det skedde genom:

  • det fria valet av kommunal skola.
  • kommunaliseringen och decentraliseringen av skolan
  • det nya regelverket för fristående skolor, systemet med skolpeng, det fria valet av fristående skola och marknadsstyrningen av skolan.
  • ett nytt betygssystem med fasta kunskapskrav för eleverna att uppnå.

Under loppet av ett par år, utan utredningar, skiftades den svenska skolpolitiken om från att ha varit ett av världens mest centralstyrda till att bli ett av de mest decentraliserade och marknadsstyrda. Och 90-talets skolpolitiska lappkast har haft stora effekter.

I dag är det marknadskrafterna som styr skolans organisation och resursfördelning. Även om en kommun vill satsa på skolor i förorterna är det marknaden som styr och eleverna väljer skolor i centrum. I kommuner med ett utbrett fritt val får politikerna anpassa sig till vad som händer på det fria valets marknad.

Dagens skolkoncerner kan dessutom flytta resurser från en skola i en kommun till en skola i en annan. Makten över skolans resurser och organisation har flyttats från kommunen till skolkoncernerna och marknaden, från ett demokratiskt inflytande till privata företag.

Det fria valet och marknadsstyrningen skapar skillnader mellan skolor. De skolor som är framgångsrika får fler elever och därmed ökade resurser. De skolor som tappar elever får en motsatt utveckling. Skillnaderna mellan elever och mellan skolor, både i betyg och i kunskaper, har ökat dramatiskt.

De höjda kunskapskraven i 90 talets betygssystem har resulterat i att en stor grupp elever inte klarar kraven. I dag är det cirka 25 procent av eleverna i grundskolan som blir underkända i minst ett ämne och det är drygt 10 procent som inte klarar kraven för gymnasieskolans nationella program. Jämfört med början på 90-talet är det betydligt fler i dag som blir hänvisade till det individuella programmet i gymnasieskolan.

Syftet med skolreformerna på 90-talet var att höja kvaliteten på undervisningen. I dag kan vi konstatera att det inte har blivit så utan elevernas resultat istället dalat och numera ligger de på internationell medelnivå.

När staten såg att resultaten pekade neråt svarade de med att återta makt. Den socialdemokratiska regeringen började med att inrätta en statlig skolinspektion och efter regeringsskiftet 2006 har den borgerliga regeringen tagit en lång rad beslut som ytterligare stärker statens makt.

Det innebär att staten återigen detaljstyr skolan ungefär som före 1990. Lägg sedan till att marknaden och de fristående skolorna har vuxit till en betydande maktfaktor och det blir inte mycket kvar för kommunerna att besluta om. Idag är det staten och marknaden som styr skolan, men det är kommunerna som ensamma får kritiken.

Dagens skolpolitik innebär en återgång till en skol- och elevsyn som rådde under 50-talet. Då hade vi olika skolor för olika grupper i samhället och en syn att eleverna var förutbestämda för olika utbildningar och yrken.

Samtidigt är den nyliberala marknadsstyrda skolan som infördes under 90-talet kvar att verka med full kraft. Dagens statliga skolpolitik är således en blandning av en djupt konservativ och en nyliberal marknadsstyrd skola.

Det är inte för mycket grupparbeten, för lite prov eller betyg först i årskurs 8 som sänker resultaten i dagens skola. Dessa arbetsformer och sent satta betyg gav utmärkta resultat fram till mitten av 90-talet. Orsakerna finns istället att söka i 90-talets skolreformer som har skapat stora skillnader mellan skolor och elever. I de internationella jämförande studierna ligger de länder som har ett uppdelat skolsystem sämre till än de som har ett sammanhållet. Med 90-talsbesluten och de förändringar som Björklund nu genomför, har Sverige återigen ett uppdelat skolsystem och får skolresultat därefter.

(Sten Svensson är fristående skoldebattör, tidigare chefredaktör för Lärarnas tidning och utredare av skolans likvärdighet)

11 kommentarer till “Sten Svensson: Kunskapsrörelsen 3.0

  1. För den som haft närmare kontakt med lärarutbildningen är det svårt att inte se att dess gradvisa försvagning också mäktigt har bidragit till dagens kris.
    Det hela hela startade nog med grundskolans införande och möjligheten för elever att välja lättare och svårare kurser. Det ökade ytterligare avståndet mellan barn från utbildningssvaga hem och resursstarka hem. Siv Fischbein (pedagogikforskare i Stockholm) belade detta tidigt, men blev aktivt motarbetad.

    Vi har här en multikausalitetsproblem; en mängd orsaker som arbetat i olika riktningar. Låt oss inte ensidigt inrikta oss på e n förklaringsgrund, då finns risken att vi missar andra.

    torestad.blogspot.com

  2. DU HAR RÄTT BERTIL!

    Lärarnas ställning har försvagts. Kommunalisering betyder att medel som borde hamna hos lärare och elever i stället hamnar antingen hos kommunala tjänstemän eller hos riskkapitalister.

  3. Sten!
    En bra sammanfattning och en vettig analys. Men hur skall vi komma framåt! Du verkar ha förstått att Björklund ideer är bakåtsyftande. Problemet är att historien visat oss att det aldrig går att återskapa något förflutet, Vi människor måste skapa nytt – detta gäller också skolpolitiken.
    Vad krävs för att skapa en rättvis och jämlik skola?
    Vi har ju för övrigt inte varit i närheten av en likvärdig skola ens i Björklunds 60-tal. Vi abetarpojkar fick en glugg på 70-talet – men det var beroende på den enskilde läraren. Själv hade jag den gode och enastående Carl-Fredrik att tacka för mycket.

  4. Ja, Sten, jag delar helt dina tankar om Kunskapsrörelsen. Hur hamnade vi egentligen här? Vi hade ju en bra skola på gång. Läroplanen för grundskolan 1980 satte eleven i centrum. Dessvärre kom ju den nya skolan att stanna på det papper där läroplanen var skriven. Många tongivande lärare kom att högljutt opponera sig mot läroplanen. De kände osäkerhet inför de nya arbetssätten och de nya målen och de ville inte ändra på sitt sätt att undervisa. De talade om den allmänna delen av läroplanen som poesidelen. Därmed markerade de att de inte tänkte bry sig om den

    Dessa reaktionära lärare fick snabbt stöd av personer inom kultureliten och den akademiska världen. En del blickade nostalgiskt tillbaka på den skola som de själva gått i. Man slöt sig samman och skrev debattartiklar där man vände sig mot att eleven skulle stå i centrum i skolan. I stället ville man se kunskapen och läraren i centrum, som det alltid varit. Krönikören Ohrlander skrev också en bok med titeln Kunskapen i centrum, som fick stor spridning.

    Som du nämner kom Kunskapsrörelsen att få ett mäktigt stöd av chefredaktören för DN, Hans Bergström. Han kom att bereda vägen till makten för Jan Björklund. Denne fick tillfälle att sprida sin svartmålning av skolan i inte mindre än ett tjugutal debattartiklar i DN. Varje debattartikel kom att följas av en inbjudan till tevesoffor, där Björklund kunde lägga ut sin text ytterligare. På så sätt kom hans vrångbild av skolan att inpräntas i miljontals tevetittare.

    Man hade kunnat förvänta sig att den pedagogiska eliten skulle träda fram till ett kraftfullt försvar för läroplanen. Men så blev det inte. Den hukade i debatten. En anledning kan vara det mycket aggressiva sätt att argumentera, som företrädarna för Kunskapsrörelsen använde. Som exempel kan nämnas att jag våren 1982 skrev en debattartikel i GP med titeln ”Kunskapsrörelsen skadar skolan”. På den svarade Arne Andersson, fil.dr. i teoretisk filosofi och styrelseledamot i Kunskapsrörelsen. Hans inlägg var tomt på motargument men fullt av personangrepp där jag utmålades som en totalitär irrationalist, en socialreligiös förmyndare, en figur oförmögen att förstå någonting, bara utrustad med rabbelkunskaper, utan kompetens för mitt arbete och rädd för teoretisk debatt. Vad svarar man på sådant?

    Okunnig och omgiven av dåliga rådgivare har kungen Björklund nu lyckats montera ner den goda skola som var på gång. Bland hans nära rådgivare märks betygsexperten Bo Sundblad och språkprofessorn Inger Enkvist, båda lika oerfarna när det gäller att leva bland och för elever i skolan som hans själv. Sundblad yttrade vid folkpartiets tevesända skolkonferens att skolsvaga elevers självförtroende omöjligen kan skadas av betygen, eftersom dessa bara gäller ett omdöme om den skola de går i. Han tillade att skolfrågorna är alldeles för viktiga för att skötas av pedagoger, dem ska politikerna ta hand om. Kommentarer onödiga.

    Inger Enkvist har skrivit ett par lika reaktionära som ovederhäftiga debattböcker om skolan. I en artikel med rubriken ”Bryt med flumpedagogiken” skrev hon att skolan mest liknar en djungel, där de starkastes vilja råder. Att lärarna inte längre ger eleverna några kunskaper, utan låter dem bli autodidakter. Att dom inte heller bryr sig om ordning och reda i klassrummen och att eleverna bara får lära sig sådant, som de tycker är roligt. Nog kan man se att hennes sanslöst förvridna bild av skolan har mycket gemensamt med Björklunds.

  5. Skälet till att pedagogerna hukade i debatten tror jag var att de inte hade mycket att komma med. Titta på
    vad pedagogikprofessionen håller på med i dag! Deras ofta mycket verklighetsfrämmande verksamhet
    har knappast något med skolans vardag att göra.

    Vem har sagt att vi ska gå tillbaka i tiden? Eleven i centrum är just en sådant där löslig slogan som intet innebär. Kunskapen i cnetrum är bättre, men låter också inskränkt.

    Elevernas kunskaper i centrum!

  6. Tycker att artikeln har sina poänger och äger många riktigheter. T ex hur skulden fördelas. Men den är litet svart-vit.

    I debatten upprepas ofta att decentraliseringen kring 1990 var ett skarpt brott mot tidigare, eller att skolan gick över från att vara ‘statlig’ till att bli ‘kommunal’. Decentralisering av skolan hade pågått en del, åtminstone sedan SIA-besluten på 70-talet och med Lgr 80-beslutet 1979. Det stämmer nog att den svenska skolan hört till de mer detaljstyrda och centraliserade. Men det är mer korrekt att säga att det kring 1990 togs ett ytterligare (ganska stort) steg mot decentralisering. Och denna gång kraftigt ackompanjerat av allmänna ideer om New Public Management, mål- och resultatstyrning etc. Skolan var delvis kommunal sedan lång tid, dvs. socknarna hade haft ansvar för folkskolan sen 1842, kommunerna hade anställt alla lärare sedan den statliga realskolornas avskaffande på 60-talet och hade i praktiken haft ett visst inflytande på organisering osv. Jag vill inte förringa betydelsen av ansvarsomläggningen 1990 men peka på att de flesta då ansåg att det delade ansvaret fram till dess inte var varken klart o tydligt eller särskilt effektivt. Till det kommer att det inte var vilken decentralisering som helst, utan en decentralisering till kommuner, som ju har en stark historisk ställning i Sverige. Man hade ju kunnat göra som man försökte i England, en ‘by-pass’ förbi kommunerna. Men anpassningen till de internationellt gångbara idéerna om resultatstyrning skedde typiskt nog med kommunen i centrum.
    Det andra jag reagerade litet på var påståendet att vi nu har en av staten lika detaljstyrd skola som vi hade före 1990. Vad är då ‘detaljer’? Är det betygskriterier, prov i åk 3, inspektioner eller den nya skollagen? Snarare är det fråga om en helt annan styrning än tidigare, då det handlade om vilken kommun som fick ha hur många klasser i den skolan eller på den gymnasielinjen, länsskolnämnderna räknade på delningstal och lärarveckotimmar.. Den styrning vi ser idag handlar ju som sägs i artikeln delvis om marknaden dvs. rektorer i tätorter är starkt beroende av vad föräldrar o elever väljer för skola. Det har också tillförts andra och kanske starkt styrande mekanismer, men knappast i första hand detaljstyrning. Möjligen skulle vi kunna vara på väg emot en viss återgång åt det hållet, givet att förordningarna utökades och bleve mer detaljerade och att Skolinspektionen också följde upp tillsynen av detta. Men vi är inte där.
    Vi har – kanske – närmat oss ‘ett nytt SÖ’ på det sättet att ministern förutskickar uppdrag till Skolverket om att normera undervisningen så att man minskar på förekomsten av s.k. eget arbete i skolan. Om man kan anse att kommunalpolitikerna varit klåfingriga i vissa fall när det gäller styrning av skolan, vad ska man då säga om rikspolitikerna?

  7. Per-Acke, om du kommer med grova anklagelser mot Kunskapsrörelsen får du nog acceptera att du får mothugg.
    Du anklagar dina motståndare för att komma med personangrepp. Det du själv skriver visar att du inte är så dålig på det, du heller.

  8. David. En totalitär irrationalist, en socialreligiös förmyndare, en figur oförmögen att förstå någonting, nja, lika duktig på invektiv är jag nog inte. Jag nöjer mig med att bemöta uttalanden och att konstatera faktum, nämligen att varken Björklund, Enkvist eller Sundblad har en bakgrund av att ha levt bland och för elever i grundskolan, vilket märks. Men det är möjligt att du kan hitta något bättre exempel på mina personangrepp bland det femtiotal nyinsatta artiklar under benämningen tankeställare, som du kan finna på perackeorstadius.blogspot.com

  9. Pingback: Behövs en progressiv kunskapsrörelse? « Blogg om "The Wow Factor"

  10. Fann Stens Ss artikel idag – 2,5 år för sent. Vill bara meddela att den bild som ges av kunskapsrörelsen är helt galen. Orsakerna till den svenska grundskolans förfall finns i just det som kunskapsrörelsen pekade på i sitt första upprop 31 maj 1979. Jag har hört andra förr beskylla kunskapsrörelsen för att ha satt den avgörande käppen i den svenska grundskolans goda utveckling. Det är faktisk omvänt. Det var det redan långt gångna urvattningen av grundskolans folkbildande fundament som nådde sin kulmen i Lgr 80. Den representerade ett idéskifte om skolans uppgift. Det var detta som gjorde att allt föll samman såpass fort och beredde marken för Björklund, som inte förstod att den sammanhållna likvärdiga skolan med hög standard var en förutsättning för att den skulle kunna hållas samman. 80-talets decentraliseringsidéer, kritik mot den offentliga sektorn och begynnande ekonomiska nedskärningar gjorde att det fort bröts upp i fritt skolval, kommunalisering, friskolesystem, skolpeng etc. Allt detta var Kunskapsrörelsen fullkomligt främmande. Finland är det bästa exemplet på att det fanns en annan väg på 80-talet.

  11. Pingback: Var vi visselblåsare eller skolans dödgrävare? | lindelof.nu

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter