Sten Svensson: Marknaden tog över lärarnas frirum

När marknadskrafterna tog över styrningen av skolan sopades professionens utökade utrymme bort, skriver Sten Svensson. (red)  

Vid kommunalisering beslutades om en ny ansvarsfördelning för skolan. Då decentraliserade staten en hel del makt till kommunerna och professionen. I den nya ansvarsfördelningen angav staten målen, kommunerna ansvarade för personal, organisation, resurser etcetera och professionen fick ansvaret för det dagliga arbetet i skolan. Hur målen skulle nås, det blev skolledarnas och lärarnas ansvar.

En grundtanke i decentraliseringen var att man ville ta tillvara den kraft som fanns hos professionen för att utveckla skolan. Det klart uttalade syftet var att lärare och skolledare skulle få ett avsevärt ökat frirum jämfört med tidigare. Men hur gick det, fick lärarna något ökat utrymme eller stannade decentraliseringen centralt i kommunerna?

Det första som inträffade när decentralisering av skolan skulle börja tillämpas var att regeringen Bildt införde en helt ny styrprincip, marknadsstyrning. Plötsligt var det konkurrens om eleverna som gällde. I en ”stimulerande tävlan” mellan skolor skulle de som hade den bästa pedagogiken och den bästa verksamheten locka till sig allt fler elever.

Med marknadsstyrningen följer att kunderna, elever och föräldrar, alltid har rätt. Om de inte är nöjda tar de sin skolpeng och drar till en annan skola. Och det är ett mycket kraftfullt styrmedel, tappar skolan ett drygt tiotal elever motsvarar det en lärartjänst.

Kampen om eleverna blev plötsligt en fråga om en skolas överlevnad.

Där decentraliseringen hade professionen i fokus för att utveckla skolan blev det nu hur skolan skulle få fler elever och nöjda kunder som stod i centrum. Två diametralt olika styrprinciper för skolan.

Konkurrensen om eleverna sågs som en tävlan på vilken marknad som helst. En liknelse man kan göra är konkurrensen mellan sommarens rockfestivaler om att få den största publiken. De festivaler som har det bästa programmet vinner kampen om publiken och de andra slås ut.

På samma sätt trodde man att konkurrensen om eleverna fungerade. Därför började en tävlan mellan skolor om att ha det bästa ”programmet” och den bästa pedagogiska inriktningen. De första åren startade många skolor med alternativ pedagogisk inriktning och många skolor införde olika profiler för att få fler elever.

Men åren gick och de alternativa skolorna stannade upp i tillväxt och det var ytterst få grundskolor som lockade några elever med sina profileringar. I dag är det i det närmaste tyst om dessa profiler.

Att det har tystnat beror på att kampen om eleverna inte avgörs av vilken inriktning eller pedagogisk profil en skola har. Ska en skola bli framgångsrik gäller det istället att vinna ”rätt sorts elever”.  Eleverna är inte likadana och det som avgör en skolas resultat är till stor del den socio-ekonomiska sammansättningen av eleverna.

Till skillnad från en publik är eleverna medskapare i skolans verksamhet. Eleverna är inte passiva konsumenter utan tillsammans med lärarna skapas en process som utgör själva kärnan i skolans verksamhet. I den processen är det av mycket stor vikt vad eleverna har med sig hemifrån. Då vet vi att de elever som har välutbildade föräldrar generellt sett lyckas mycket bra i skolan.

Därför får en skola som drar till sig många elever med skolintresserade och välutbildade föräldrar mycket goda resultat nästan oavsett hur verksamheten läggs upp och vilken pedagogisk profil den har. Bra resultat är dessutom bra reklam för skolan eftersom det höjer skolans status.

Det är skälet till att skolbolagen ser till att de är attraktiva för elever som har välutbildade föräldrar. En del av skolkoncernerna har en pedagogisk modell där eleverna får arbeta mycket självständigt. Den modellen sållar effektivt bort elever som har föräldrar med kort utbildning. Ett annat sätt är att ha undervisningen på engelska, då får man garanterat rätt sort elever och man slipper de som kostar mer än vad de har med sig i skolpeng.  Men det är inte den pedagogiska modellen i sig som är intressant utan det är dess funktion att sålla fram de elever som koncernskolorna vill ha som kunder.

När det gäller att få rätt elevsammansättning är det helt andra och mycket starkare drivkrafter än utrymme åt professionen som gäller. När kunden ska få det den vill ha satsar skolbolagen på säkra kort och de ger sig inte på äventyrligheter med olika pedagogiska alternativ. Den stora efterfrågan på marknaden är vanlig traditionell pedagogik. Det finns visserligen en grupp som vill ha alternativ pedagogik men den är relativt liten och den ökar inte.

Utöver den traditionella inriktningen styr flera av de stora skolkoncernerna lärarnas arbete mycket hårt. Det mest kända exemplet är Kunskapsskolan. Där är lärarna låsta av centralt planerade mallar som lärarna ska följa för varje lektion. I dessa koncerner har lärarna ett väsentligt mindre friutrymme för att lägga upp sin egen undervisning eller att utveckla pedagogiken, än vad de kommunala lärarna har. Lärarna bestämmer inte hur målen ska nås utan det gör koncernen.

I och med att skolan konkurrensutsattes tog marknadskrafterna över och de påverkar arbetet på alla skolor, kommunala som fristående. Och marknadskrafterna styr inte mot ett ökat utrymme för lärarna att utveckla skolan utan de verkar snarast i en konserverande riktning, allt blir vid det gamla.

Det har således inte blivit så mycket med det utökade frirum för professionen som var ett av syftena med kommunaliseringen. Det frirum som lärarna redan hade i klassummet från den helstatliga tiden, det fortsatte ungefär som förut men någon utökning inom den kommunala skolan har det inte blivit.

För de lärare som arbetar i de stora centralstyrda skolkoncernerna har frirummet till och med minskat. Under 2000-talet har dessutom staten gått in och detaljstyrt lärarnas arbete i en lång rad frågor och även det har beskurit lärarnas frirum.

Att marknadskrafterna tog över styrningen av skolan är också en av orsakerna till att den rörelse som fanns med ”kommunala friskolor” avstannade. Att ha ett stort friutrymme för lärarna är helt enkelt inget vinnande recept på en skolmarknad.

Sten Svensson

Referenser

Ansvarspropositionen 1990/91:18.

Staten får inte abdikera – om kommunaliseringen av den svenska skolan. Bilaga 3. Gunnar Berg med flera.