Sten Svensson: När verkligheten hinner ifatt Jan Björklund

Populism, sakfel och förakt mot skolforskningen, det har präglat Jan Björklunds kritik av skolan. Men nu har han själv det högsta ansvaret och han har förändrat den svenska skolan i grunden. Men vad händer om Björklunds analys av orsakerna till skolans kris inte stämmer. Tänk om det inte är 70-talets ”flum” som är roten till problemen utan det är reformerna på 90-talet? Tänk om Björklunds metoder med mer prov, mer kontroll och skarpare inspektioner inte ger någon effekt. Vem och vad ska då Björklund skylla på, undrar Sten Svensson. (red)

När Jan Björklund fick ansvaret för skolpolitiken inom folkpartiet i mitten av 90-talet såg han att det fanns stora möjligheter i att profilera sig på skolfrågor och bli känd som rikspolitiker. Då hade skolan länge kritiserats av dem som inte ville ha en skola för alla. En annan kritik kom från den då nya friskolesektorn. De hade intresse av att framställa de offentliga skolorna som usla för att locka över elever till de privata alternativen.

Björklund såg även ett missnöje hos delar av lärarkåren. En hel del lärare var missnöjda med de förändringar som skett inom skolan och de pekade på att de förlorat såväl i status som i lönenivå. Ett missnöje som hade förstärkts av kommunaliseringen.

Mycket medvetet knöt Björklund an till denna skolkritiska rörelse. Men först var Björklund tvungen att lägga om Folkpartiets skolpolitik 180 grader. Från att ha varit ett av de partier som tillsammans med socialdemokraterna hade byggt upp den svenska sammanhållna grundskolan blev folkpartiet och Jan Björklund en av dess fränaste kritiker.

Med stöd av Hans Bergström på Dagens Nyheter och ledarsidorna i många andra tidningar matade Björklund ut sin allmänt hållna skolkritik. Kort sammanfattat hävdade han att:

  • utbildningsområdet var i ett kristillstånd och skolan var i förfall,
  • det var stora brister i elevernas kunskaper,
  • det var ingen ordning och reda och
  • det var kravlöst, slappt och flummigt.

Kritiken fördes fram utan tillstymmelse till underlag eller någon forskning som stödde hans uppfattningar. Det berodde på att alla fakta visade på motsatsen, det svenska skolsystemet, med alla dess brister, var ett av de bästa i världen, vid denna tid.

Björklunds metod var att plocka allt negativt han kunde hitta om skolan och förtiga det positiva. Fanns det någon brist i en Skolverksrapport lyfte han fram den. Han försökte också att systematiskt pådyvla motståndare uppfattningar som de inte stod för i avsikt att nedvärdera och förlöjliga deras politik. Epitet ”flum” klistrades på allt som motståndarna stod för. Populism, sakfel och förakt mot skolforskning har präglat Björklunds debattstil.

Metoden har fungerat för att i Sveriges i särklass största verksamhet – skolan – med över en miljon elever, finns det alltid brister. Alla har dessutom gått i skolan och vet hur det kan gå till där. Och med stöd av dagstidningarnas ledarsidor var det lätt att måla upp den krisbild som Björklund ville sprida.

Under 90-talet genomfördes en rad omfattande skolreformer med syftet att stärka skolan och förbättra elevernas resultat. Det var moderaterna som införde det fria valet av skola, systemet med skolpeng och en rad undantag i skollagen för fristående skolor. De var också ansvariga för de nya läro- och kursplanerna med fasta kunskapsmål. Äntligen skulle det satsas på kunskaper, utropade de ansvariga.

Men samtidigt släpptes de segregerande krafterna lösa i skolpolitiken. När marknadskrafterna fick fritt spelrum blev det de starkaste och de mest välutbildade som tog för sig. Konkurrensen skulle leda till bättre kvalitet men i början på 2000-talet kom istället de första rapporterna som visade att resultaten föll och att skolsegregationen ökade för första gången sedan grundskolan infördes. Under 2010-talet kom ytterligare ett antal PISA- och Timms-rapporter som visade att det fortsatte nedåt med kunskaperna.

Att det kunde vara den moderatledda omläggningen av skolpolitiken under 90-talet som var en av orsakerna till resultatfallet, det var inget som Jan Björklund ville tala om. I stället fortsatte han att kritisera den gamla socialdemokratiska och folkpartistiska skolpolitiken från 60- och 70-talen. Allt var ”flumskolans” fel. Den enda 90-talsförändring som fått kritik av Björklund är kommunaliseringen, då i syfte att vinna sympatier hos kommunkritiska lärare.

Och svartmålningen lyckades, allmänheten blev till slut övertygad om att bilden stämde. Trots att Björklunds beskrivning saknar all vetenskaplig grund, hade budskapet gått hem.

Även socialdemokraterna påverkades av kritiken. När de fick hårda angrepp för påstådda brister i skolan förmådde de inte försvara sig. Av rädsla för att kallas för kunskapsfientliga och flummiga gav de efter steg för steg. Eftersom de också hade tagit till sig stora delar av delar av det nyliberala marknadstänkandet i skolpolitiken, blev skillnaden gentemot Björklund till slut marginell.

När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 fick Björklund ansvaret för att genomföra en totalomläggning av skolpolitiken. Mer prov, mer betyg, mer kontroll och ordning och reda är de bärande tankarna. Björklund vill centralstyra skolan och bestämma allt i minsta detalj. Arbetet skedde i ett rasande tempo och utan några ansatser till blocköverskridande överenskommelser eller samverkan med facken, Björklund vet bäst själv.

Björklund vill inte ha några breda lösningar eller blocköverskridande uppgörelser. Han vet att han vinner mycket mer på att framställa skillnaderna mellan sig och oppositionen som avgrundsdjupa.

I dag, 2012, drygt fem år senare har ännu inte alla förändringar fått fullt genomslag. Men man kan få en vink om hur det kommer att gå genom att se på andra länder som genomfört liknande förändringar och genom att se på vad forskningen säger.

I Storbritannien har man genomfört en massiv satsning på kontroll och inspektioner utan att det har påverkat resultaten. I Sverige har vi haft en skolinspektion i snart i 10 år och trots det har resultaten fortsatt att falla.

I både USA och Storbritannien har man infört en stor mängd olika nationella prov utan att det har förbättrat elevernas resultat.

Det finns heller ingen forskning som visar att eleverna lär sig mer av tidigare betyg eller betyg i fler steg. Däremot finns det exempel på att elever kan lära sig även utan betyg. De svenska eleverna i grundskolan, till exempel, hade lysande resultat, på alla stadier, fram till 90-talet, trots att de inte fick betyg förrän i åttan.

Inte heller elitklasser och elitskolor har visat sig framgångsrika. Länder som har ett uppdelat skolsystem och elitskolor har sämre resultat än de som har ett sammanhållet.

Jag har heller aldrig hört Björklund vara bekymrad över de klyftor som nu växer fram inom skolan trots att ökade skillnader sänker det samlade resultatet. Merparten av Björklunds alla skolreformer blåser på i segregerande riktning.

Men Björklunds metod, att med olika brister och missförhållanden i skolan som grund, döma ut hela verksamheten som nattsvart, innebär också en risk för Björklund. Hittills har han kunnat skylla alla brister på någon annan men nu har han själv hela ansvaret. Vad ska han säga om  den nedåtgående trenden fortsätter när hans reformer har fullt genomslag?

Nu finns det dessutom en jättelik skolinspektion som kommer att hitta många fel och brister även efter Björklunds reformer.

Ytterligare ett problem för Björklund är att hans intensiva och långvariga svartmålning av skolan har fått till följd att de unga flyr läraryrket. Vem vill arbeta i en detaljstyrd problembransch? Björklunds svartmålning har blivit en självuppfyllande profetia.

(Sten Svensson är fristående skoldebattör, tidigare chefredaktör för Lärarnas tidning och utredare av skolans likvärdighet)

30 kommentarer till “Sten Svensson: När verkligheten hinner ifatt Jan Björklund

  1. Tack Sten för utmärkt och vass genomgång av Björklunds kräftgångspolitik för skolan – en politik som har en omisskännlig ideologisk drivkraft – sorgligt med tanke på att folkpartiet ända sedan Fridtjuvs Bergs dagar har varit pådrivande i de skolreformer som vann brett stöd över partigränserna under mitten på 1900-talet. Problemet nu är väl att inget politiskt parti idag har en framtidsinriktad utbildningspolitik. En enad lärarkår skulle kunna sätta press på politikerna – det skulle också lösa många villkorsfrågor för lärarna.

  2. Tack Sten! Jag har länge fascinerats över det faktum att det tycks vara enklare att inkompetensförklara en hel yrkeskår, än att inkompetensförklara en enskild minister.

  3. Björklund har inte fått igenom mer än en bråkdel av det han tycker behövs och SKL motarbetar honom på det kraftfullaste när det gäller hans försök att höja läraryrkets status. Det var länge sedan det var utbildningsministrar som hade makten över svensk skola, jag är inte böjd att tro att det har ändrats.

    Det enda område Björklund verkligen lyckats med är att få till en kraftfull uppföljning av svensk skola. Detta kan leda till att vi börjar göra något åt problemen genom att de synliggörs men det återstår att se om detta hinner hända. De som levt gott vid skolans köttgrytor har startat en kraftfull kampanj mot Björklund så det är tveksamt om vi lärare kan få börja se några förbättringar innan deras fula kampanj får resultatet att han blir vingklippt.

  4. Sten, du har fullkomligt rätt. Jag var med under 90-talet som ansvarig för tillkomsten av en skolplan i en kommun och som rektor på grundskolan. Många gånger har jag stött på de problem som Skolverket visar i en rapport för några veckor sedan. Ej klargjort hur huvudmannaskapet hanteras, ansvaret separeras från makten, nationella mål sorteras bort och nationella kravnivåer sänks, resursfördelning sker schablonmässigt.
    Då angav skolpolitiker att det var svårt att förstå skolan och att det kanske vore bättre med en skolchef som var generalist. Då fick kommunerna möjligheter att spara även på skolan. Då handlade det mer om att forma skolorganisationen än om att ordna så att den nya nationella styrningen av skolan, den största förändringen sedan grundskolan infördes 1962, fick de förutsättningar som krävdes. Då i en veckosammandragning för grundskolans ledare ägnades 10% av tiden till att klara ut vad det förändrade läraruppdraget och en ny läroplan skulle medföra. Under min tid som rektor blev vi utfrågade av en av kommunfullmäktige tillsatt skolkommission. Kf-ledamoten betonade då att om de nationella skolmålen krockade med de kommunala, skall de kommunala målen gälla.

    Signaler både från England visar på minskning av testsystem och mer ett förlitande till lärarens egen bedömning av elever. I USA har Diane Ravich gjort avbön från sitt tidigare tänkande och konstaterar i sin bok Det amerikanska skolsystemets liv och död – hur tester och skolval underminerar utbildningssystemet.
    I en avhandling konstateras att riksdagspolitikerna under 1990-talet formade framtidens skola genom att titta bakåt.
    Varje förändringsprocess kräver ”en slav på vagnen” för att minska fartblindheten och så att eftertanken inte får en krank blekhet. Fartblindheten hos utbildningsministern är tydlig när det gäller lärarutbildningen och förslaget till kortare gymnasieutbildning.

  5. Hej
    Håller till fullo med Gunilla! Sten har gjort en lysande beskrivning av Björklunds iver och tro på att ”hotivation” är lösningen på svens skolas problem

  6. Tack för en klarsynt genomgång. Tänk att gamle Douglas McGregors ”The human side of enterprise” från 1960 är aktuell igen. Matilda Wiklund beskriver i sin avhandling hur den svenska skolkrisen konstruerades och formulerades – det är värdefull nutidskunskap, det också.

  7. Det här vill många lärare höra! Mitt i prick!
    Men inte alla lärare tänker så här. Björklund är faktiskt en minister som har brytt sig om skolan och bekämpat den strukturlöshet som bl.a. emanerat från lärarutbildningar runt om i landet. Jag har själv sett eländet på nära håll på ett par orter i landet och att frikänna den dimhöljda, ineffektiva och pretentiösa lärarutbildningen för en icke föraktlig skuld i sammanhanget är omöjligt. Sedan kan ju gamla fackliga kämpar som Svensson tala sig blåa i ansiktet om ”majoren”.

  8. Hej!
    Tänk om lärarkåren var eniga är en bra fråga eller konstaterande!?
    Tänk om politikerna var eniga!?
    Tänk om politiker och lärarna var eniga!?
    Tänk om lärarutbildarna var eniga!?
    Tänk om lärarutbildarna och lärarna var eniga!?
    Tänk om utbildningsforskningen var enig!?
    Tänk om utbildningsforskning och skolans lärare var eniga!?
    Vilka är eniga om vad!?

  9. Om oenighet finnes rekommenderas någon form av konflikthantering.
    Osökt kom jag då att tänka på den gamle fredsforskaren Johan Galtung.
    Jag erinrar en liknelse när han jämförde sin grundprincip i konflikthantering med två parter som slåss om en apelsin.
    En lösning var att en av parterna vinner apelsinen och den andra förlorar.
    En annan lösning var att apelsinen delas lika mellan parterna. Båda parter förlorar då halva apelsinen.
    En tredje lösning var att man tar apelsinkärnorna och planterar dem och får då nya apelsiner och på så sätt blir båda parter vinnare.

    Denna lösning kan också ligga i linje med nya ideologiska utvecklingar. Jag vill minnas att hans drömideologi bestod i att ta det bästa av liberalism och bygga upp en ny ideologi som till 80% bestod av liberalism. Sedan ville han ta det bästa av socialism och den nya ideologin skulle då bestå av 60% socialism. Slutligen ville han ta det bästa av österländskt tänkande och den nya ideologin skulle bestå av 60% denna ideologi. Men frågar då någon, 80+60+60=200. Man kan ju bara ha 100% av något!? Nej, inte om man ska tänka nytt!

  10. Jan Björklund har redan märkt att de utlovade resultaten uteblir. I retorisk mening är både han och hans varmaste anhängare nu på defensiven. Nu heter det att vi inte kan förvänta oss resultat förrän på andra sidan 2020-talet, att utbildningsministrar egentligen saknar inflytande över skolpolitiken (om de inte är sossar), att SKL, lärarutbildning och allsköns patrask obstruerar mot en sund skolutveckling osv. Utbildningsministern sägs bli missuppfattad och sägs bli trakasserad. Dessutom produceras panikreformer på löpande band, så som gymnasiets ettåriga program för ”obildbara”. Jag tror inte heller att Jan Björklund ska göras skyldig till allt som är dåligt i svensk skola. Den skolpolitik han företrätt har gått hand i hand med en samhälls- och allmän attitydförändring. Precis som Stensson påpekar trampar Sverige upp en stig som redan trampats av England, USA m.fl. Vill vi i förväg postulera ett utfall kan vi snegla på dem.

  11. Jag märker att många vill skuldbelägga lärarutbildningarna för tillståndet i skolan. Det är märkligt, eftersom det tar ett antal decennier innan nyutexaminerade lärare uppfyller skolvärlden. Men det är populärt och enkelt att angripa lärarutbildningen. Jag vill ge några bilder av hur lärarutbildarna har det i sin verklighet. 2001 infördes en ny lärarutbildning. I vissa storstadsområden fick man kämpa hårt för att få kommunerna att ställa upp med praktikplatser, dessutom spjärnade ämnesinstitutionerna emot. Inför det tredje året av genomförandet, alltså långt innan de första studenterna närmade sig sin examen, genomförde Högskoleverket en fullskalig utvärdering, vilken upprepades en tid därefter. Lärarutbildarna hade inte haft en chans att landa reformen och att kvalitetsutveckla den i praktisk hantering. Några år senare kom Bolognaanpassningen och sedan en ny lärarutbildning 2011. För varje sådan förändring innebär det, att hundratals, ja, på vissa lärosäten kanske över tusen kursplaner skall omarbetas, nya föreläsningar och seminarier utarbetas samt utveckling av nya examinationer. För att inte tala om ändrade strukturer i Ladok-system, vilket är ett hästjobb. Allt utan extra resurser. Detta innebär att ingenting hinner sätta sig eller kvalitetsutvecklas förrän allt skall brytas upp igen. Jag vill citera den förre moderatledaren Ulf Adelssohn i hans uttalande om hanteringen av järnvägen, som en ”politisk lekstuga”. Lärarutbildningen är den ojämfört största akademiska professionsutbildningen. Tänk om man hos utbildningsministern i varje fall hade kunnat spåra ett uns av ödmjukhet inför det utbildningshistoriska som avfärdas som flum (trots att hans eget parti under decennier har deltagit i utformandet av dagens skola), en slags eftertänksamhet inför förslag till förändringar (plötsligt skall vi ha övningsskolor igen) samt en respekt för det arbete som alla dessa förändringar innebär (inga resurser tilldelas för förändringsarbete). Lärarutbildarna är oerhört lojala mot av statsmakterna fattade beslut och sliter hårt. Deras arbete kan inte avfärdas genom okunniga slängar av godtyckligt tyckande.

    Göran Levin

  12. Som blivande fritidspedagog med en ganska oviss framtid är jag tacksam för det som skrivs här. Äntligen en röst som på ett sakligt och tydligt sätt beskriver det vi vetat så länge. Den frustration som så många pedagoger känner tar bort en stor del av den glädje vi känner inför vårt uppdrag. Björklunds idéer borgar inte för kunskap och kvalitet. De skapar osäkerhet och splittring, två saker som vi arbetar hårt med att motarbeta i skolan. Tack igen för orden jag inte själv kan uttrycka.

  13. Fokus på skolans komplexa värld behövs. Tack Jan Björklund!
    Quickfix i skolans komplexa värld finns inte…fel Jan Björklund!
    Skolhistoria är en nödvändig ingrediens……..läs Jan Björklund!
    Självkritik hos en hårt arbetande lärarkår behövs…..lyssna bara!
    Insyn i en lärares vardag skulle gagna lärarkåren……gör det!
    Skolforskningen är försummad och förbigången i skolan med traditionellt stängda dörrar.
    Var finns visionen?

  14. Sten !
    Den bästa analys du presterat ! Varför kunde du inte ha varit lika vass som redaktör i den ganska menlösa Lärarnas Tidning? ( Mitt husorgan under 41 år )

  15. Även i skoldebatten finns det vänster och höger. Det har gått 50 år sedan skolreformerna började genomföras 1962. Under den tiden har socialdemokraterna regerat 35 år, de borgliga 15 år.
    Enligt vänstern har skolan nedmonterats och elevernas kunskaper försämrats när de borgliga regerat.
    Sten Svensson skriver att svenska elever hade lysande resultat fram till 90-talet. Det är väl en sanning med modifikation. Den svenska skolan har sedan 60-talets början visat dåliga resultat i de internationella kunskapsundersökningarna (IEA). 1964 och 1980 låg de svenska eleverna i åk 7 i botten. Något bättre blev det i mätningarna i mitten av 1990-talet och under 2000-talet då eleverna i åk 8 kravlade sig upp till mitten av resultatligan. Det kanske är dessa resultat som Svensson menar är ”lysande”?
    I början av 70-talet tillsattes SIA-utredningen för att komma tillrätta med de dåliga resultaten och den bristfällande ordningen i skolorna. En haverikommission tillsattes i början av 80-talet för att hitta lösningar för matematikundervisningen. Alva Myrdal som var en av arkitekterna bakom den nya skolan var i mitten av 70-talet bekymrad över allt som ”gått snett” med reformtankarna.
    Försämringarna har gått gradvis. Intagningskraven till lärarutbildningarna sänktes redan i slutet av 60-talet. Det har hela tiden varit svårt att rekrytera studenter till grundskolans och gymnasiets lärarutbildningar. I dag står många utbildningsplatser tomma.
    För oss som arbetat i skolan sedan slutet av 60-talet märktes i samband med kommunaliseringen en tydlig attitydförändring hos såväl stat som kommun gentemot oss lärare med utbildning mot högstadiet och gymnasieskolan. Adjunkterna på grundskolan var inte önskvärda längre. Vi fick skulden för eländet i skolan. Gymnasielärarna började få betala löneutjämningen för de övriga lärarkategorierna på de lägre stadierna.
    Efter kommunaliseringen, som drevs igenom av socialdemokraterna med hjälp av fem kommunister och stöd från Lärarförbundet, började det verkliga förfallet av skolan.
    Det fanns skribenter före Hans Bergström (många lärare och även socialdemokrater) som slog larm, men dessa ignorerades eller tystades.
    I stället för att skälla som bandhundar på Jan Björklund borde socialdemokraterna fundera över om de inte själva har ett ansvar för att det började ”gå snett” redan i slutet av 60-talet. Sedan kan de besinna sig och komma med konstruktiva förslag på hur skolan skall restaureras för att komma tillbaka till de fina tankar om kunskap och bildning som skisserades av Alva Myrdal med flera i slutet av 40-talet.

  16. Att elevernas kunskaper har försämrats stadigt indikeras konsekvent i internationella mätningar samt i förkunskapstester på högskolor och universitet. Har Björklund hittat på det?

    ”Ytterligare ett problem för Björklund är att hans intensiva och långvariga svartmålning av skolan har fått till följd att de unga flyr läraryrket”. Jag tror nog att potentiella lärarstudenter avstår från läraryrket pga. att arbetet numera för lite handlar om undervisning med tid för förberedelse och efterarbete, samt att betalningen är klen. Arbetsmiljön genererar också mycket sjukskrivningar. Någon ”svartmålning” från Björklund behövs inte för att förklara det svaga söktrycket till lärarhögskolan.

  17. Tack Göran Levin!

    Jag uppskattar alltid dina beskrivningar av lärarutbildningen och dess lärarutbildare, eftersom du beskriver en verklighet man kan känna igen sig i, till skillnad mot andra under de senast sex-sju åren från politiskt håll. Vi lärarutbildare behöver fler som går ut och berättar hur det verkligen ser ut. Det behövs i den Björklundism som brett ut sig, där allt är svart och vitt istället för innehålla många nyanser.

  18. Svar till Kjell Tormod.
    Jag skriver att det svenska skolsystemet, med alla dess fel och brister, var ett av de bästa i världen fram till mitten av 90-talet. Jag skriver också att eleverna då hade lysande resultat trots att de inte fick betyg förrän i åttan. Stöd för dessa påståenden har jag i de internationella jämförande studierna.

    I rapporten ”Skolverkets bild av utvecklingen av kunskapsresultaten i grundskolan och av elevers studiemiljö” från 2009 finns sammanställningar över de svenska elevernas resultat.
    Fram till och med 1995 ligger de svenska eleverna i toppen i sex av undersökningarna. 1970, läsförståelse 10-åringar och No 10-åringar. 1983, No åk 8 och No åk 4. 1991, läsförståelse 14-åringar och läsförståelse 9-åringar.
    De ligger också över genomsnittet 1995 i Ma och No åk 8.
    De ligger på genomsnittet 1970 i läsförståelse 14-åringar och No 14 åringar samt No åk 7 och Ma Åk 7 1995.
    De två undersökningar där de svenska eleverna ligger under genomsnittet är Ma 13-åringar 1964 och Ma åk 7 1980. (Dessa är de enda undersökningar som Kjell Tormod nämner i sin kommentar!)

    Efter 1995 är det bara en undersökning där de svenska eleverna ligger i topp och det är i läsförståelse åk 4 från 2001. I alla andra undersökningar ligger resultaten på eller strax över genomsnittet. I en undersökning, läsförståelse åk 3, ligger eleverna under genomsnittet.
    Trenden är således mycket tydlig och den pekar nedåt. Trendbrottet kom dessutom under 90-talet och det är där man ska söka orsakerna.
    Sten Svensson

  19. Tack för denna text och tråd! Frustrationen över att min högste chef inte ser sina egna tillkortakommanden är plågsam. Jag läste i veckan en ledare, PJ Anders Linder i SvD där han påpekar att skolan i kommunaliseringen har kommit att styras av personer utan utbildning kring utbildning, lärande och skolforskning; fritidspolitiker. Han förespråkade att de som styr skolan på kommunal nivå borde gå kurser för att närmare förstå sitt uppdrag och konsekvenser av sin styrning. Den populism som Björklund rider på är något som kommunpolitiker kunnat föra vidare och det har skadat den kommunala skolan. Jag ser dock med glädje att Skolinspektionen har fått större närvaro i skolan för att de i sin tur ställer krav på rektorer och huvudmän och ställer dem till svars för sin politik. Detta tillsammans med en ny skollag, läroplan gör att jag ser framtiden an!

  20. Tack Göran, är en ganska ny lärare, och har väldigt svårt att förstå att allt elände som beskrivs i media om skolan är mitt och mina kollegors fel. Mina kunskaper är goda och dig står sig väl gentemot äldre kollegor.

  21. Skolan ÄR i kris. Men Björklund har inte rätt i att det är flum eller brist på kunskap som är krisens kärna. Förlåt en amatör som tycker till! Jag är en av många som gått i skola och haft/har barn i skolan, jag arbetar inte där…
    Men åsikter har jag ändå… Skolan kris handlar om brist på helhetssyn från utbildningen av lärare till hur vi driver skolor idag. Skolan har blivit en kassako både för kommunerna och bolag. Kommunerna har med diverse konstiga interna system för finansiering låtit skolan vara gummiband i kommunens ekonomi. Det ger ingen stabil grund för att bedriva BRA undervisning.
    Vidare har vi diverse vinstdrivande bolag som ”skor sig” på att ingen tänkte på att vinst kan uppstå i skolan…. Naiva politiker i Sverige? Ja det kan vi nog anta…
    Dessutom behöver bra utbildning ett ledarskap för att fungera. Idag har vi politiker med diverse åsikter, men många utan kunskap om skolan. De har inte vare sig historisk kunskap om skolan eller kunskap om nuvarande system för att vara bra ledare, men ändå är det de som har ansvaret… En bra läroplan är en bra början, men det saknas ändå något i den här ekvationen.
    Under tiden har Björklund fritt fram att lägga skulden på barnen som är ohyfsade( i bästa fall) och dumma som inte vill lära sig. Det är oförskämt! Och som om det inte räcker så skyller han även på föräldrarna som inte stöttar sina barn… Det ska man råda bot på med läxor(!) som ger föräldrarna insikt och och möjlighet att ställa krav…. Så det är inte bara lärarna som får kängor i den här debatten….
    Så jag uppskattar det här inlägget i debatten! TACK för att ni tar tag i det på ett sakligt sätt!

  22. För unvikande av missförstånd, Pär Engström – jag har inte menat att lärarna ska vara eniga, nej men ENADE i EN organisation – där kan den fruktbara duskussionen föras som leder till utveckling av skolan och läraryrket.

  23. Hej Gunilla (och alla andra)!

    Jag försökte med mitt inlägg få grepp på eller begripa skoldebatten. Och då försöker jag först få grepp om vilka olika grupper som är involverade och vilken variation det finns inom respektive grupp och mellan grupperna.

    Här tycker jag det inte är särskilt konstruktivt att skuldbelägga någon part. Även om jag själv har gjort så mestadels i tanken, någon gång i ett sådant här forum.

    Istället för att gå in på deltagarna kan man gå in på sakfrågorna och se vilken variation det finns här inom olika områden. Men även här blir det meningslöst om vi inte är överens om en tolkningsram.
    Exempelvis kan man med stöd av statistik hävda att den generella skolkunskapen i ett eller flera ämnen har sjunkit eller ökat över tid och/eller i relation till andra stater (rankingplats). Men även här finns det oklarheter i underlagen, t.ex. vad som inte mäts och kunskapens användning utanför skolan. Istället kan man hävda att 1960-talets elever var bättre rustade för 1960-talets samhälle än vad dagens skolelever är för 1960-talets samhälle, medan dagens skolelever är bättre rustade för 2010-talets samhälle än vad 1960-talets elever skulle vara med den kunskap de fick i 1960-talets skola.

    Ett annat problem berör förklaringar till såväl samhällsförändringar som till förändrade elevresultat. Olika förklaringar är möjliga, dessutom kan vi anta att de orsakande mekanismerna samverkar på ett icke helt förutbestämt sätt.

    I detta sammanhang finns det flera intressanta förändringar. Under de senaste 50 åren har vi i bl.a. Sverige upplevt en expandering av vårt utbildningssystem, aldrig tidigare har vi haft en så högt utbildad befolkning som idag. Samtidigt hävdas att utbildningen för 50 år sedan var kvalitativ bättre än idag, på alla nivåer i vårt utbildningssystem. Detta leder till en politisk deklaration av vår nuvarande regering där man säger sig i första hand satsa på kvalitet framför kvantitet och drar ner på ett antal högskoleplatser. Hur vi tolkar förändringar i utbildningssystemet får således politiska konsekvenser.

  24. Mycket bra sammanfattning av skolans utveckling av Sten Svensson!!! Har själv som rektor följt Björklunds framfart sedan mitten på 90-talet och bävat för att han en gång skulle få makten över den politiken. Dessvärre fick han det och nu är vi översköljda med prov och inspektioner, där inspektionerna nu har som uppdrag att bara finna felen, helt i linje med Björklunds synsätt. Vi är idag också mer sysselsatta med att hålla ryggen fri från anmälningar då vi istället borde lägga mer fokus på skolans grunduppdrag, nämligen lärandet och lusten till lärandet som förhoppningsvis ska finna kvar livet ut. Det finns ett uttryck som säger ” Grisen blir inte tjockare för att man mäter den oftare”. Men som sagt; en strålande sammanfattning av Sten Svensson!

  25. Det är trist med försvarare av det bestående. De vill låta som om de var revolutionärer men är det inte. Det enda de kommer med är kritik av de som försöker få en ändring till stånd i skolorna. De åberopar forskning när vetenskapligt tänkande är det som minst har präglat lärarutbildningarna. Undervisningen för blivande lärare har byggt på strukturlösa metoder och låga krav.

    De adjunkter som undervisar på lärarutbildningen är ofta inte alls i samklang med forskningen och har bara sin egen lärarerfarenhet bakom sig.

  26. Jag kommenterar en utmärkt artikel med ett favorit citat:

    ”Not everything that matters can be measured,

    And not everything that is measured matters.”

    
Ur Elliot W. Eisner, ”The arts and the creation of mind”

  27. Det slår mig att diskussionerna utgår ifrån att dagens ungdomar är exakt desamma för tjugo år sedan eller för fyrtio år sedan. Får de bara rätt utbildade lärare som håller ordning och lär ut kunskaper så blir de lika framgångsrika som aldrig förr. (Nu kan jag inte påstå att min gymnasieutbildning, student 62, höll någon vidare hög kvalitet.)

    Men ungdomars uppväxt och livsstil är väldigt annorlunda idag. De är inte sämre och har inte sämre förutsättningar att lära men deras attityder och prioriteringar avspeglar den tid de lever i. Många sover för lite, många är ständigt uppkopplade med sina mobiler och datorer. De lever i två världar, i den verkliga och på nätet. Kraven och förväntningarna hemma och i skolan är många. Inte att undra på att frånvaron i skolan ökat dramatiskt och att tiden inte räcker till för alla att toppa resultaten. Likväl finns många kapabla som imponerar.

    Sten Svensson skildrar väl hur Björklund missar att utveckla en skolpolitik där han har eleverna med sig. Man kan inte kommendera fram goda skolresultat och inte heller hota med buren. Det handlar om förtroende och motivation, att skapa möjligheter att växa och lyckas. Det handlar om tillit tll lärarna men också om att ge skolan förutsättningar att klara sitt uppdrag.

  28. Pingback: När man reser har man något att berätta, S-gruppen i Utbildningsutskottet reste till Kanada | (S)örmlandsbänken

  29. Pingback: Björklunds attack på kommunpolitikerna | Patrik Lundqvist

  30. Ett huvudproblem när det gäller Jan Björklund är hans oförmåga till samarbete
    inte minst över bloclgränsen. Han är en oerhört konfrontativ politiker. Han har nu hotat
    med misstroendeförklaring mot en av regeringens ledamöter, Mehmet Kaplan.
    Kommer Björklund att ta med sig folkpartiet ut ur riksdagen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter