Skola och SamhälleSten Svensson: Så sprids oklarhet och förvirring i skoldebatten
”Gör en utredning som visar att vår politik är den rätta” Ungefär med det innehållet berättades en historia i den kommunala förvaltningen i Göteborg under 80-talet. Historien handlade om att en tjänsteman fått uppgiften att göra en utredning som skulle komma fram till de slutsatser som politikern bestämt i förväg. Den historien dök upp i minnet när jag läser några av de rapporter som Gabriel H Sahlgren producerat på senare år.
Gabriel H Sahlgren är doktorand vid London School of Economics, dessutom knuten till Institutet för Näringslivsforskning och även anlitad av Timbro. Det genomgående temat i Sahlgrens rapporter är att han är en av de flitigaste försvararna av skolans marknadsutsättning och systemet med fristående skolor.
Sahlgrens arbetsmetod är att presentera en mängd fakta och forskningsresultat i den fråga han skriver om, stort som smått. Samtidigt förbigår han den forskning som motsäger den linje han driver i den aktuella frågan. Ibland fokuserar han på helt ovidkommande frågor som han förstorar upp till huvudfrågor. Han kommer ofta fram till ett resultat som motsäger den allmänt accepterade i den fråga det gäller.
Den debatt som då uppstår är ofta förvirrad, där många undrar vad som är fakta och vad som är felaktigt. Det blir ungefär som med larmen om maten, till slut vet man inte vad som gäller, allt är osäkert. Samma effekt blir det efter Sahlgrens artiklar, oklarhet, förvirring och osäkerhet om vad som är fakta och vad som är falskt.
Ett exempel är att Sahlgren hävdar att kamrateffekternas betydelse för elevernas inlärning är ett villospår utan vetenskaplig förankring. Det sker i Timbrorapporten ”Ett skolpolitiskt villospår – Kamrateffekter och utbildningspolitiska implikationer för Sverige”. Samma innehåll finns i en Timbroartikel på DN debatt.
I verkligheten är det Sahlströms påstående som är ett villospår. Det finns övertygande forskningsresultat som visar på kamraternas betydelse för elevernas inlärning. Men Sahlgrens påståenden sprids med gillande av dem som vill ha en segregerad skola.
Ett annat exempel är Sahlströms påstående att de svenska elevernas nedgång i PISA är till stor del orsakad av flyktinginvandringen. I en debattartikel i DN räknar ha upp ett stort antal olika procentsatser och siffror som ska bevisa hans påståenden. Men att Skolverket har visat att de nyinvandrade eleverna bara förklarar en liten del av nedgången, nämner han inte. Även om man tar bort invandrareleverna från redovisningen, är utvecklingen i stort sett densamma. Men Sahlströms felaktiga påstående sprids med gillande av dem som vill skylla alla Sveriges problem på invandringen.
Ytterligare ett exempel på Sahlström förvillelser är hans artikel om att de finska skolresultaten. Den finska skolan har legat i topp i flera internationella studier, PISA till exempel. En delförklaring kan vara att Finland inte har privatiserat och marknadsutsatt sin skola, utan behållit en skolpolitik som är mycket lik den Sverige hade fram till 90-talet.
Den tanken gillar naturligtvis inte Sahlström. Att den finska sammanhållna skolan skulle kunna vara en förklaring till de finska framgångarna, det tror han inte på. Istället försöker han bevisa att framgångarna beror på förhållanden under 1800-talet då Finland var under ryskt styre och en rad andra samhällsförändringar som skett i Finland under 1900. De finska framgångarna skulle bero på kvardröjande effekter av den tidens skolpolitik enligt Sahlström.
I den senaste PISA-rapporten har de finska resultaten sjunkit en del. Det beror bland annat på att det blivit för mycket elevstyrd undervisning och elevdemokrati på senare år i Finland, skriver Sahlström.
”Vad kan vi då lära av den finländska skolans utveckling? Den enda utbildningspolitiskt relevanta lärdomen tycks vara att det finns risker med att införa elevstyrd undervisning och ett alltför egalitärt förhållande mellan elever och vuxna i skolan.” (DN 2015 04 21)
Att det blivit för mycket elevdemokrati och för mycket elevcentrerade undervisningsmetoder, det gäller också för den svenska skolan, hävdar Sahlgren i tidskriften Axess. Där påstår han att progressivismens undervisningsmetoder slagit igenom på bred front och det är en orsak till den negativa kunskapsutvecklingen i den svenska skolan.
”Dessa metodförändringar framstår som den enda utbildningspolitiska förklaringen till kunskapsförfallet som både finner stöd i forskningen och är plausibel givet tidslinjen för raset.” (Axess november 2015)
Mer hierarkiska skolmiljöer och arbetsmetoder som karaktäriseras av strikt disciplin är bra för resultaten, skriver Sahlström och hänvisar till USA. Eleverna kan inte leka sig till kunskap, de ska inte ha roligt och de ska inte trivas i skolan, det sänker resultaten.
”Trivseln och nöjdheten har ökat, i takt med att kunskaperna har sjunkit. Det är ingen vild gissning att dessa trender är relaterade.” (Axess november 2015)
Att Sahlgren inte har en aning om hur lärare arbetar med elevaktiva arbetssätt och att barn även lär sig genom lek, framgår tydligt av hans text. I hans värld är det eleverna som styr över undervisningen i den svenska skolan, och lärarna sänker undervisningsambitionerna för att eleverna ska trivas. Sådant kan naturligtvis förekomma men det är ingalunda en arbetsmodell som präglar svensk skola. Alla lärare vet att inlärning är en blandning av lek, lust och hårt arbete.
Det finns inte heller någon forskning som stöder Sahlgrens påståenden om elevaktiva arbetssätt och att elevdemokratin tagit över i den svenska skolan. Men det bekymrar inte Sahlgren, han spekulerar fritt. Och hans spekulationer går hem hos ledarskribenterna på våra stora dagstidningar. Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har med gillande upphöjt Sahlgrens spekulationer till sanning.
I takt med att alltfler börjat ifrågasätta dagens marknadsstyrda skola har det blivit viktigare för Svenskt Näringsliv, friskolebranschen och de partier som stöder dagens segregerade skola att försvara sig. Men då de har svårt att finna forskningsstöd för sin linje förlitar de sig istället på en debattör som Sahlgren. Kan man inte vinna en debatt kan man åtminstone förvirra den.
http://www.dn.se/debatt/kamrateffekter-ar-ett-skolpolitiskt-villospar/
http://www.dn.se/debatt/invandringens-effekt-pa-skolresultat-kraver-krafttag/
http://www.dn.se/debatt/finland-ar-inget-foredome-skolframgangarna-feltolkas/
2 Comments on “Sten Svensson: Så sprids oklarhet och förvirring i skoldebatten”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Här några synpunkter efter läsningen av Sten Svenssons klargörande inlägg i pågående debatt.
Min erfarenhet från det första decenniet av år 2000 från ett antal kommuner i olika delar av vårt land är, att fortbildning och kompetensutveckling för lärare till de yngre barnen stannat upp. Men varje lärare på alla stadier behöver relevant och regelbunden påfyllning för att klara alla utmaningar de ställs inför i sitt dagliga arbete, oftast solo tillsammans med elever med olika lärandebehov.
Hur resurser fördelas till skola och undervisning och varför, det varierar säkert mellan kommuner/huvudmän. Om jag inte är fel underrättad styrs resurserna till skolan i Finland centralt, direkt från staten, vilket kan vara en del av förklaringen till skolans framgångar och goda elevresultat i internationella mätningar (Pisa 2012).
Lärares lärandebehov och behov av expertkunskap är särskilt aktuellt i pågående debatt om skolutveckling. De är trots allt nyckelpersonerna i elevernas utbildning från år 1 – år 12. En ledstjärna för sittande kommissioner bör kunna vara “The Power of Professional Learning” (2011) av professorn i pedagogik, nyzeeländskan Helen Timperley. Lärarna behöver göra bruk av den pedagogiska kunskapen i relation till ett specifikt innehåll och till de specifika elever de för tillfället undervisar. Så står det i förordet till den svenska översättningen “Det professionella lärandets inneboende kraft” (Studentlitteratur, 2013).
I rapporten från Vetenskapsrådet och del av SKOLFORSK-project “International Comparisons of School Results” (2014), som Sverker Lindblad informerade om, finns tre punkter av möjliga beslut utifrån sammanställd relevant forskning. Vi är många som känner igen dem alla:
– behovet av undervisningens differentiering
– om social segregering och socialt och kulturellt bestämda prestationsklyftor
– att insatserna bör göras så tidigt som möjligt i det svenska skolsystemet (d.v.s. i förskolan – mitt tillägg).
Varför dra upp bara Gabriel Sahlberg som spridare av oklarhet och förvirring i skoldebatten. All skolforskning, både svensk och internationell som är gjord under antagandet att det traditionella skolsystemet med lärarledd klassundervisning skall kunna användas för att förbättra skolan sprider alla villoläror. Det är 99% av allt som kallas officiell skolforskning idag. Endast två UNESCO-kommissioner har utrett de verkliga och viktigaste anledningarna till de 50 senaste årens uteblivna och felriktade skolutveckling, vilka är följande:
1. Skolan har utvecklats utan beaktande av samhällsekonomiska principer och utan krav på kostnadseffektivitet. Den har utvecklats som en ”social och politisk nödvändighet” som måste finnas ”till varje pris”. Istället för teknisk/ekonomiska motiveringar för skolutvecklingen har man börjat använda relativa eller jämförande bedömningar, typ PISA-utredningar, vilka aldrig visar på de grundläggande skolproblemen, utan endast rang-ordnar ländernas utbildningsresultat i förhållande till valda kriterier. Relativa bedömningar är därför av marginell betydelse – och ofta hindrande – för en verkligt resultatrik skolutveckling.
2. Skolutvecklingen och skolforskningen har nästan monopolistiskt och tendensiöst letts och styrts av ”Professionen” – lärarfacken och lärarhögskolorna – som med sin mycket starka politiska och mediala makt har både förhindrat och felriktat desamma. Professionen har alltid; ignorerat; underlåtit att informera om; beskriva; forska i; behandla och/eller undersöka den mest avgörande faktorn som förorsakat skolproblemet, vilket är den exponentiellt ökande utvecklingen av kunskapsmängden i världen: KUNSKAPS-BOOMEN Se bild på den på http://www.sweducation.eu.
KUNSKAPS-BOOMEN har gjort lärarnas undervisningskapacitet totalt otillräcklig för att alla elever skall få en individualiserad undervisning, vilket krävs för skapa en förstklassig, jämlik och samhällsbyggande skola. Utbildningsdeparte-mentets, lärarfackens och lärarhögskolornas påståenden att lärar-relaterade åtgärder kan förbättra skolan saknar all trovärdig vetenskaplig backning – det är bara facklig propaganda som avser att bevara ett förlegat, ineffektivt och kostsamt skolsystem .
Det är samma KUNSKAPS-BOOM som idag gjort det möjligt att befria lärarna från undervisningsarbetet genom att med dagens moderna teknik skapa en ”undervisare” (kalla den ”iKnow” eller ”iLearn”) med 24-7 kapacitet hela året, där varje apparat lär ut samtliga kunskapsbaserade ämnen i hela grundskolan och ger varje elev en individuell och interaktiv undervisning av högsta kvalité. Samtidigt ges läraren ett nytt professionellt och inspirerande yrke som utbildningsledare och inspiratörer istället för undervisare, betygsättare, vaktmästare eller ordningsmän. Detta blir en helt nykonstruerad skola där både eleverna och lärarna blir de stora vinnarna, liksom hela vårt samhälle och näringsliv. Vi kan inom några år skapa en skola som uppskattningsvis är ”tio gånger bättre till halva priset” av vad den gamla skolan producerar och kostar. Detta är förklarat och verifierat i ”Förslag till ett nytt Lärosystem” som kan läsas och laddas ner från websidan http://www.sweducation.eu.
Oklarheten och förvirringen är total. Det finns inte en enda myndighet, institution, organisation eller ett enda företag som idag sysslar med seriös, framtidsorienterad skolutveckling i Sverige. Det finns inte någon som vill eller vägar ta upp detta ämne som gäller hela Sveriges framtid som kunskapsnation till behandling. Skandalartat!