Sven-Eric Liedman: Den finska skolan och den svenska

De artiklar om skolan i Finland som S.O.S. har publicerat under den senaste tiden har haft referenser till en artikel av Sven-Eric Liedman i DN i februari. Liedman utgår från Pasi Sahlbergs bok om den finska skolan och jämför med situationen i Sverige.

S.O.S. återpublicerar artikeln med ett tillägg av Sven-Eric Liedman.

Den 15 februari 2012 publicerade DN en artikel av mig om den finska skolan i jämförelse med den svenska. Tyvärr rymde min artikel ett misstag som i sak är oförlåtligt och som efteråt förefaller mig obegripligt: jag påstod att den finska skolan skulle vara statlig. Det är fel, den är kommunal, om än inte riktigt på samma sätt som den svenska.

Klockan hade inte hunnit bli sju på morgonen innan jag blev upplyst om mitt misstag. Jag skrev ett tillrättaläggande för DN. Mina rader står tydligen i en lång kö innan de kan komma in.

Det är bra att det nu publiceras nyanserande bilder av den finska skolan. Alla skolor är problematiska. Undervisning är en äventyrlig verksamhet.

Men två skillnader mellan finsk och svensk skola bör stå i fokus för varje jämförelse.

  1. Varför växer klyftorna mellan skolor med goda och med dåliga resultat så snabbt i Sverige men inte i Finland?  Varför slår de sociala klasskillnaderna igenom så tydligt, ja förstärks i Sverige?
  2. Varför är läraryrket så eftertraktat i Finland medan utbildningsplatser gapar tomma på många svenska lärarhögskolor?

Vad jag förstår kan förklaringen inte ligga i annat än i det hänsynslösa sättet att hantera skolor och lärare på i Sverige. Finsk skola har haft en lugnare resa.

Här kommer min DN-artikel:

________________________________________________

Skolan i Finland har länge förefallit mig obegriplig. Hur kan den vara så framgångsrik?

Men nu har jag skådat ljuset. Jag har läst Pasi Sahlbergs lilla bok “Finnish Lessons: What can the world learn from educational change in Finland?” (Teachers college press, New York & London 2011). Den är en ögonöppnare för den okunnige. Den gör det klart varför utvecklingen i Sverige (och i USA, Storbritannien…) är så eländig på skolans område.

Pasi Sahlberg har en bakgrund som lärare i matematik och naturvetenskap. Men han har också arbetat med annat, inte minst inom OECD. Han har en stor internationell erfarenhet.

Trots titeln (som säkert förlaget valt) är hans bok inte av det storordiga slaget. En del är ganska torrt, med mängder av diagram. Men det är sakligt, välargumenterat och därför ytterst läsvärt.

Finland är i mycket ett typiskt kapitalistiskt samhälle som efter Sovjetimperiets fall strävat efter att bli ett europeiskt mönsterland. Men skolan har gått sin egen väg. Alltsedan grundskolans genomförande 1970 har Finland haft en förhållandevis lugn och harmonisk utveckling. I många andra länder, däribland Sverige, har den tvärtom varit föremål för en rad drastiska reformer där den ena lagts ovanpå den andra i ett allt oskönare lappverk.

Skolan i Finland har förblivit statlig. Den har samma yttre form överallt. Innanför detta ramverk är variationerna många.

För tjugo år sen var prestationerna där ännu medelmåttiga. Det var vid en tid när Sveriges hade bättre resultat i internationella jämförelser.

Vad hände sedan? Varför blev Finland så bra och Sverige så dåligt?

Det finns inga överväldigande finska hemligheter. Inom givna ramar arbetade man systematiskt vidare för att bli bättre. De viktigaste aktörerna i denna process var skolledare, lärare, och lärarutbildare.

I Sverige kom först kommunaliseringen. Göran Persson drev som skolminister igenom den med hugg och slag. Lärarprotester spelade ingen roll. Persson förklarade att han var väl medveten om att reformen skulle sänka lärarnas status. ”Men den utvecklingen var ofrånkomlig.”

Både i Finland och Sverige väsnades näringslivet om att skolan måste förändras. Det var inte vettigt att alla skulle få samma utbildning genom hela grundskolan. Jämlikhet fick inte sättas före valfrihet.

Näringslivets folk kan nog vara bra på att sköta företag eller göra affärer. Skolexperter är de däremot inte. Ofta talar de där i nattmössan. I Finland gick deras förslag inte igenom. I Sverige agerade däremot Carl Bildt och Beatrice Ask som deras handgångna. Ovanpå kommunalisering lades en friskolereform, som i Sverige blev mer drastisk än någon annan stans. Det blev till och med möjligt för skolföretagare att stoppa vinster i egen ficka.

Vi fick en kaotisk mångfald av skolor som var och en måste arbeta för att locka till sig elever. Det blev lättare att göra det i välbärgade områden än i fattiga. Skolan i Sverige bidrar idag till att befästa och förstärka klasskillnaderna.

I Finland har marknadens logik aldrig blivit förhärskande i skolorna. I stället har man visat förtroende för lärarnas professionalitet. Läraryrkets status har höjts lika mycket som den har sjunkit i Sverige. Skillnaden syns tydligast i hur lockande lärarbanan ter sig för unga människor. Lärarutbildningen i Finland drar till sig mängder av ansökningar; ofta är det bara en av tio som kommer in. Hur det förhåller sig i Sverige behöver jag inte upplysa om.

Om man alls kan tala om en flumskola i Sverige, är den ett barn av 90-talet. De krafter som under de senaste årtiondena velat rädda Sveriges utbildningsväsen från den drastiska försämringen har tvärtom bidragit till den. Jan Björklund fortsatte den vildsinta kritik av sakernas tillstånd som Hans Bergström bedrivit från 90-talets början. Bergström hade Lorraine Monroe som sin idol. De hårda bandagen från en slumskola i New York skulle rädda Sverige. Björklund gjorde också ordningsfrågor till sina. Kepsarna skulle av, mobiltelefonerna bort.

”Sunt förnuft”

Han vädjade till ett sunt förnuft men inte till faktiska kunskaper om skolverkligheten. Sunt förnuft säger att elitklasser är bra, De bästa eggar varandra! Erfarenheten visar att det är tvärtom. I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre.

Sunt förnuft säger att det krävs prov och betyg så ofta som möjligt. Erfarenheten visar att ett övermåtta av prov och betyg tvärtom försämrar skolarbetet. Lärare och elever frestas att uteslutande lägga sig i träning för proven. Kunskap reduceras till förmågan att svara på en begränsad och förutsägbar uppsättning frågor.

Sunt förnuft säger att utvecklingen kräver en koncentration på särskilt matnyttiga och krävande ämnen som matematik och språk. Erfarenheter säger tvärtom att bredd befordrar djup. Estetiska ämnen är vikiga för kreativiteten.

Sunt förnuft säger att det blir bättre resultat ju fler lektioner som eleverna tvingas gå på och ju mer tid lärarna vistas på skolan. Den finska erfarenheten visar att resultaten blir bättre med kortare skoldag både för elever och lärare.

Sunt förnuft säger att stat och kommun noga måste övervaka hur skolorna sköter sig och lärarnas gör sitt jobb. Alltså inrättas ett fint närverk av kontrollinstanser med skolinspektionen i spetsen. Lärarnas arbetstid slammar igen av alla rapporter som de måste skriva och alla möten som de måste gå på. En mängd skenbart exakta mätresultat säger hur bra en skola är.

Medan svensk skola företer en yttre mångfald som olika kontrollinstanser försöker uniformera, bjuder den finska skolan på en stor variation av pedagogiska experiment inom den enhetliga yttre formen.

Den svenska utvecklingen har alltsedan kommunaliseringsreformen inneburit att lärarna satts på undantag. De har blivit föremål för åtgärder, genomförda av politiker och administratörer och påhejade av en opinion som låtit sig förföras av raden av ogrundade sunda förnuftsargument.

Än mer åsidosatta har lärarutbildarna blivit. Utbildningsministern har fnyst föraktfullt om pedagoger. Och visst finns det dåliga pedagoger, precis som det finns dåliga hjärnforskare, kärnfysiker och idéhistoriker. Men överlag? Och hur ska lärarutbildningen kunna fungera om lärarutbildarna a priori är misstrodda?

På en enda punkt håller jag med utbildningsministern. Skolan bör åter förstatligas. Mina argument är dock inte hans. Friskolor som har en egen pedagogisk agenda må tolereras. Men bort med den otillständiga möjligheten att ta ut vinster på skattemedel.

Skolorna bör liksom i Finland släppas fria innanför den fasta statliga ramen.

Vägen dit är dock ganska lång. Tills vidare måste vi lita på att skolor och lärare vågar utveckla en mild social ohörsamhet. Ja, en sådan finns redan här och var. En rektor i en gymnasieskola skriver i ett e-brev till mig att hon hyllar ”ohörsamhet och professionalitet”. En rektor i Norrköping, Thomas Stenberg, går längre. Som ledare för Borgsmoskolan som har elever från klasserna sju till nio, har han tagit sig före att minimera antalet möten, ta lätt på blanketterna och inte tvinga lärarna att sitta av ett föreskrivet antal timmar i skolhuset. Det viktiga är att de lägger ner sig själ på lektionerna.

Eleverna möts med förtroende och uppmuntran.

Thomas Stenberg har fått med sig både lärare och elever i sina strävanden, och resultaten har på några få år blivit mycket bättre i vad som tidigare var en problemskola med många nya svenskar i en påver miljö.

Det är bara att hoppas att han och hans likar en gång fritt och med självklarhet ska kunna utveckla sin yrkesskicklighet inom ett nätverk av svenska skolor där verksamheten bygger i lika mån på erfarenhet och experimentlusta. Finlands sak bör bliva vår.

2 kommentarer till “Sven-Eric Liedman: Den finska skolan och den svenska

  1. Tack för att artikeln pubilcerades här. Med ett förtydligande som inte ändrar något i sak. Oavsett om den finlänska skolan också har kommunaliserats så har den svenska skolan blivit mer misstrodd och misshandlad.

    Varför skulle ett förstatligande ta tid? Kan vi inte se att skolor som drivs och styrs av fritidspolitiker – på just ”sunt förnuft” där tryggheten och bedömningen – politiken – ligger kvar i att försvara och bevara skolan som den var när politikerna själva gick i skolan. Det blev tydligt för mig under lärarutbildningen att det var det som jag skulle ”programmera om”- tänka nytt om undervisning. Sedan när jag undervisar blir jag politiskt styrd att exempelvis genomföra en mycket traditionell metod av läsinlärning. Den nya Lgr11 och implementeringen av den, med hjälp av experter. Skriven och bearbetad av professionella är ett mycket bra arbetsredskap. Men det kommer att halta om kommunpolitiker fortsätter att mikrostyra skolan efter sitt sunda förnuft.

    Ledarsidorna i Svd har på senare tid visat och satt detta i fokus. Högre löner för att höja statusen samt detta ”Skickligare skolledare måste möta tydligare krav från mer engagerade uppdragsgivare i förvaltning och politik. Skolan är inte bara viktig; den står för en mycket stor del av de kommunala budgetarna. Kunskapslinjen kan bli verklighet först den dag kommunalråden ser sig som skolpolitiker. ” PJ Anders Linder http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/borja-med-att-lata-lararna-undervisa_6917223.svd

    Om vi kommer tillrätta med att friskolor stoppar vinster från skattemedel i egen ficka så vore det väldigt bra om skolan i fortsättningen skulle ledas av tjänstemän (läs lärarutbildare) från Rosenbad.

  2. Egendomligt hur olika saker kan upplevas. Jag upplever högst påtagligt att svensk skola mikrostyrs med ”sunt förnuft” av en skolminister vars referensramar stammar från 60-talet, en skolminister som till sin stab hellre knyter jurister, ekonomer, politiska broilers och socionomer än skolprofession och pedagogisk kunskap, som hellre mikrostyr med en repressiv och klåfingrig skolinspektion än målstyr med skolutveckling, samverkan, processledning och de goda exemplens makt, som inte ens drar sig för att utfärda långa föreskrifter om hur en lärarledd lektion ska läggas upp eller utan ansvarskänsla rycka på axlarna åt en storskalig legitimationsreform som hamnat i diket. Jag förstår inte heller hur lärare kopplar sin överlastade dokumentationsplikt till kommunpolitik. IUP, skriftliga omdömen, åtgärsdprogram, uppföljningar, överklaganden, arbetsplaner, utvecklingsplaner, handlingsplaner, incidentrapporter, det mesta av denna avprofessionaliserande arsenal grundar sig i statliga ad-hoc-reformer genomförda under senare år. Statens inspektionsprotokoll är lokalpolitikernas ”heliga skrift”. 9 gånger av 10 resulterar de i meningslösa omorganisationer där rektorer, som minst av allt vill fronta i lokalmedias indignationsreportage, ska rätta till brister i sitt pedagogiska ledarskap genom att byta plats med varandra. Det här utgör, som jag ser det, ingen uppbygglig mylla för en framgångsrik skola. Stor skada är gjord, men utveckling går alltid att vända. Hur? Jag säger som Hargreaves, ”It´s a question about release…”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter