Sven-Eric Liedman: Månglarna i templet

Den socialdemokratiska partikongressens mest eldfängda skoldebatt gällde de fristående skolornas rätt att ta ut vinster. En av partiets starkaste företrädare, Carin Jämtin, skrev under sommaren 2009 en debattartikel i Dagens Nyheter där hon angrep detta sätt att använda skattemedel för egen snöd vinning. Men Jämtins ståndpunkt angreps inte bara av företrädare från regeringspartierna. Även flera tongivande socialdemokrater försvarade möjligheterna till vinst. Sådan blev också både partistyrelsens och majoritetens linje vid partikongressen 2009. Vinst ska inte förbjudas, men en ”ny lag ska förhindra att gemensamma medel slumpas bort till privata vinstintressen vid avknoppning eller utförsäljning av skolor och förskolor”, heter det i kongressdokumenten. Kort sagt: gärna vinst, men med måtta.

klassHär har uppenbarligen partiets traditionella syn på skattemedel och profiter törnat samman med föreställningen om de nya entreprenörerna som ska rädda landet. Utgången av konfrontationen har blivit ett ja till den ansvarskännande skolentreprenören.

Därmed har synen på skolan som ett företag fått ett brett politiskt stöd. Skolorna är offentliga angelägenheter, men de kan drivas i privat regi. I händerna på en driftig företagare kan de till och med bli extra goda.

Ett företag har kunder. Det är helt konsekvent att elever allt oftare omtalas som just kunder. Samma utveckling kan man se vid högskolor och universitet. Metaforer har makt över tanken. Ett barn (eller barnets föräldrar) eller en student blir en köpare med samma valfrihet som kunden i ett varuhus. Passar inte varorna går man vidare till nästa varuhus som också det är packat med kunskapsvaror.

Skolor som fortfarande drivs i kommunal regi omtalar också allt oftare sina elever som kunder. Det anses smått reaktionärt att ifrågasätta ett sådant ordval.

Sedan den så kallade friskolereformen 1992 har Sverige fått en allt brokigare uppsättning skolor. Mångfald ses som ett värde i sig, eftersom valfriheten därmed ökar liksom konkurrensen mellan skolorna. Även kommunala skolor måste profilera sig på olika sätt för att locka elever. Lärarna får ytterligare ett beting som består i att utveckla kurser som kan locka de unga.

För dyra pengar (skattemedel!) kan reklamfirmor engageras för att ge fart åt skolornas kampanjer. Låt mig använda ett exempel från mina hemtrakter: Hösten 2009 kunde reklamfirman Frank&Earnest på sin hemsida stolt meddela att ”Mölndals stad lägger ett stort strategiskt varumärkesuppdrag på Frank&Earnest. Vårt uppdrag är att ta fram en gemensam kärna och en stor idé för Mölndals stads gymnasieskolor.”

Det är en märklig tanke att skolor ska ha en stor idé i stället för en uppsjö av uppslag, tankar, hugskott och drömmar, producerade av lärare och elever. Och vad kan väl kärnan vara i mångfalden av program, ämnen, projekt? För såväl kärnan som den enda stora idén krävs tydligen en reklambyrås insatser. Varje skola måste ha ett varumärke på samma sätt som McDonald’s eller Nike har det. Först då lockas kunderna dit.

Och det är viktigt att locka kunder! Om en skola får för litet elevunderlag hotas den av nedläggning, ett öde som under krisen 2009 och 2010 drabbat inte minst kommunala inrättningar. Redan en måttlig minskning av tillströmningen kan göra livet farligt för anställda som är tämligen nya på sina tjänster; de kan bli övertaliga. Av rent egenintresse bör alltså lärarna söka värva så många adepter som möjligt. Det kan rentav framstå som viktigare att locka de unga till den egna skolan än att lägga ner själ och hjärta i undervisningen. I ett krasst nyttoperspektiv kan en ny kund på kroken betyda mer än tio gamla kunder i skolbänkarna.

De årliga gymnasiemässorna formas till väldiga marknader där tusentals blivande gymnasister och deras föräldrar trängs mellan de olika skolornas lockande montrar. Det är väl här, får man anta, som de stora idéerna ska presenteras och de oemotståndliga slagorden få genomslag.

Kommersen blomstrar alltså i skolans värld. Månglarna härskar i det gamla lärdomstemplet. Det är en kommersiell värld som tycks svår att passa samman med den kunskapsskola som nu fått riksdagens klartecken. I den skolan är målen strikt definierade och flummet (som rimligen också inbegriper reklamflum) bannlyst. I den nya skolan ska alla, flitiga och välartade, gå sin raka oförvillade väg mot ett säkert vetande främst i matte, naturvetenskap och språk.

Men de styrande hyser ingen oro om att marknadsutroparna ska störa skolsalarnas fridfulla slit. Jan Björklund har visserligen ifrågasatt om kommunerna även i fortsättningen ska vara huvudmän för skolan och hävdat att staten skulle vara en bättre garant för en jämn och god kvalitet över hela landet. Men han ifrågasätter inte alls friskolereformen som tvärtom motsvarar ett liberalt marknadsideal. Det gäller bara att ställa samma kvalitetskrav på alla skolor. Frågan om dessa krav inte med nödvändighet också innebär en likriktning är en fråga som över huvud inte dyker upp inom synfältet.

I dagens dominerande liberala föreställningsvärd samsas askes och målmedvetenhet alldeles ypperligt med de virtuella basarernas skrik och larm. Det högsta målet för gymnasierna är att skapa entreprenörer som å ena sidan driver sig framåt med hård arbetsdisciplin och å andra sidan inte skäms för att ställa sig i gathörnet och ropa ut sina varors förträfflighet. I en värld där människan är människans kund och därmed köpandet och säljandet den enda grundläggande mänskliga relationen (jag är kund i min frus äktenskap och hon i mitt) måste var och en både träget producera sina varor och lägga manken till för att få dem sålda. Med en stor idé går det alltid.

8 kommentarer till “Sven-Eric Liedman: Månglarna i templet

  1. Hej Sven-Eric!
    Utmärkt att du riktar sökljuset på marknadsparadigmets utbredning i skolvärlden, som ju i detta avseende verkligen är en spegel av samhället. Det otäcka är ju den breda politiska konsensus som råder runt detta, och som vi som bekant märker än tydligare i högskolan. Sambandet är ju klart: skolan drillar barnen i entrepenörstänkande (om det sker med hjälp av flum eller med betygshets är egentligen sekundärt) som sedan kan drivas i blomning på universitetet/högskola. Det är nog detta som är den stora idén: det allomfattande marknadstänkandet.

  2. Hej Sven-Eric!
    Jag tycker att du förenklar frågan minst sagt en aning! Att påstå att marknadsföring, ett tydligt erbjudande och populära kurser skulle räcka för att bli en framgångsrik skola tycker jag är det samma som att dumförklara kunden – i det här fallet eleverna. Ungdomar är inte dumma, märker de att de inte lär sig tillräckligt i skolan eller att det inte är ordning och reda så uttrycker de sin åsikt. Sådana åsikter sprider sig fort och en skola med snygg marknadsföring utan innehåll klarar sig inte länge i dagens skolsverige! Jag tycker din rubrik är mycket talande för den syn du verkar ha på skola och utbildning – att jämföra skolan med ett lärdomstempel andas inte särskilt mycket nytänkande och modernitet.
    Jag tror inte att det är ungdomar som befunnit sig i ett lärdomstempel som vi behöver för att bygga upp Sverige i framtiden, helle möter jag självständiga undomar med entreprenöriella komptetenser som fått möjlighet att välja en utbildning som passar just dem!

  3. Stina,
    det bildningsförakt du uttrycker är beklämmande, och illustrerar just det som Liedman, jag och en mycket stor del av landets humanister vill motverka: marknadsparadigmet utbredning inom kunskapssamhället. Du hoppas på ”självständiga undomar med entreprenöriella [sic!] komptetenser som fått möjlighet att välja en utbildning som passar just dem” – en formulering som på ett lika aningslöst som kusligt vis likställer självständighet med entreprenörskap. Men människan är större än så, och i en levande demokrati måste det finnas alternativ för de ungdomar som vill viga sin självständighet och och sina studieår åt andra karriärer än att ”bygga upp Sverige in framtiden”.
    Det blir onekligen ironiskt när du anklagar Liedman för bristande ”nytänkande och modernitet,”, med tanke på att han ägnat en stor del av sitt forskarliv år att tränga in i dessa och liknande begrepp, och vad de betytt under olika historiska skeden. Vad han och andra ”onyttiga” historiker bl.a. kan berätta om är vilka bakslag, misstag och rena katastrofer som en alltför entusiastisk och enögd strävan efter ”det moderna” har lett till. Men om man ger skolungdomar del av den kunskapen riskerar man ju förstås att de börjar fundera över alternativ till det heliga entreprenörsskapet, och det vill vi väl inte. Eller?

  4. Sven Eric Liedmans tragi-komiska analys av skolans tillstånd tycks bekräftas av en forskningsrapport med namnet Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? På ett möte på ABF Stockhom den 8 februari sammanfattade Skolverkets genealdirektör Per Tullberg innehållet i rapporten i fyra huvudrubriker: Segregering ( kopplingen mellan klass och betyg förstärkts, homogena skolor i homogena områden, valfriheten bidragit till segregerade skolor), Decentralisering (kommunaliseringen av skolan under Göran Persson), Differentiering (tex elitklasser/ elitskolor, stödklasser osv) och Individualisering ( av arbetssättet i skolan med klasser med lärare som handledare av individuellt arbetande elever, allt mindre tid för översikter och gemensamma genomgångar). Tullberg underströk hur samhällets förändring givit utslag in i skolan. Allt detta underminerar skollagens portalparagraf om elevers rätt till en likvärdig utbildning.
    I Sverige ges i dag ingen likvärdig utbildning av skolan.
    Elevers betyg och framgång i skolan bestäms av föräldrarnas klass och utbildning!

    Är det friskolereformen som är boven i dramat? För den som besökt en gymnasiemässa står det klart att kommunala skolor och friskolor har samma problem? Nämligen att få elever och elevers skolpeng. Och detta sker med marknadsföringens alla knep. På detta läggs idag enorma summor. Friskolor som waldorfskolan som inte lägger pengarna på marknadsföring och inte heller på vinster åt ett skolbolag utan investerar ett ev överskott i fler lärartjänster och fler stödlärare har idag svårt att rekrytera elever. Hög lärartäthet är inget elever alltid förstår att uppskatta förrän efteråt men en egen dator eller ett eget körkort ‘är lättfattliga lockelser.
    Det nuvarande systemets markandsideologer menar att det är utmärkt att skolorna genast får elevernas svar på sin attraktionskraft i form av vikande eller ökande elevunderlag varje terminstart. Då budgeten minskar får man dra ner på antalet lärare! Men hur ser arbetsmarknadens lagar ut som är anpassade till denna skola? Ska tillsvidareanställda lärare också få gå eller få nerdragna tjänster det läsår då eleverna sviker? Och anställas igen när elevantalet ökar?
    Det finns redan idag tankar på att återföra skolan till staten och göra lärarna statsanställda. Redan den nya skollagen med detaljstyrda kursplaner och en ny lärarutbildning lika för alla för behörighet har tagit tillbaka initiativet från kommunerna.
    Men kvar finns skolpengen och fritt val av huvudman på skolmarknaden samtidigt som det pedagogiska handlingsutrymmet krymper. Detta tycks vara facit av den stora frihetsreformen.

  5. Sven-Eric!

    Det finns tyvärr ingen väg tillbaka. Det blir till att gilla läget. Marknadföring har blivit ett manifest beteende, som kommer att finnas – oberoende av politisk styrning. Det är ingen i dagens Sverige, som vill ta tillbaka skolan och dess organisation – 30 år tillbaka i tiden. Vi befinner oss nu på ett gungfly och får så vara i en framtid då skolor skall konkurrera med andra i de EU-länder som för närvarande finns till hands. Den betygsfria skolan är blott numera en tanke och den skola, som kan bedrivas, enbart på grund av kunskapstörst, är för alltid begraven. De humanistiska idealen tynar, succissivt bort. De gamla lärarna till ”ordningsvakter” pensioneras in i Årstaviken, som för evigt stelnade kroppar i vattenfyllda hålor. Istället har det kommit den ”datorn”, som stirrar emot varje elev med ett skimmer av bedrägeri och vanmakt. en del uppfattar det som engagemang, men det handlar snarare om manipulering och omedveten styrning.
    En gång i tiden genomgick jag en speciallärarutbildning. Den var bra. Numera behövs vi inte – den öppna marknade har sopat bort oönskade problem. De är nu dolda i symbos med nya media och
    försäljningmetoder. Vem vet? Pedagogisk renässans – ett ord som alltmer klingar ut över asfalterad skolgård.

  6. Pingback: Jag mötte Sven-Eric Liedman… « Tysta tankar

  7. Pingback: Tips: Skola och samhälle

  8. Pingback: Mångfaldernas tankar « Anne-Marie Körling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter