Sven-Eric Liedman: Samspelet mellan lärare och elever det avgörande

Så snart utbildningsdepartementet presenterar ett nytt förslag är radio och TV genast där med sina mikrofoner och kameror. Alliansens otaliga ledarskribenter och politiska kommentatorer stämmer i bakgrunden upp sin sedvanliga Hallelujakör.

När Socialdemokraterna nyligen presenterade sin krisrapport fanns etermedierna förstås också på plats, ivriga och sensationshungriga. Men alliansfolket hade nu i beredskap en annan refräng, också den välbekant: -Vad är det nya? Var är förnyelsen?

Även en mer distanserad läsare av rapporten måste ställa sig samma fråga, dock utan förutfattade meningar. Vad är det nya i rapporten när det gäller skolan?

En förändring framgår redan i upptakten: Medvetenheten om egna tillkortakommanden är starkare är tidigare. ”Socialdemokratin har under många år brustit i att utveckla sin politik på detta område, och förtroendet för partiet i dessa frågor har följaktligen varit lågt.”

Det är ett lika riktigt som viktigt påpekande. Ända sedan den så kallade Kunskapsrörelsen härjade på 80-talet och därefter Hans Bergström – Sveriges egen Tea Party-rörelse – ställde DN:s spalter till skolkritikens förfogande har det socialdemokratiska partiet befunnit sig på defensiven, försvarande den skola som den så länge sett som sitt eget verk. Ännu värre blev det när Björklund tog skolkritiken på entreprenad och byggde sin politiska karriär på den. Efter hand upphörde sossarna att försvara det som Björklund oavlåtligt kallade ”flumskolan”, och i stället började de komma med förslag i samma riktning bara med en lätt accentförskjutning: tala mer om sociala orättvisor, lägga något mindre tonvikt vid prov och betyg (klass 7 i stället för klass 6!) och framför allt hålla fast vid tesen att alla gymnasielinjer skulle ge högskolekompetens.

Nu ska alltså en ny, självständig socialdemokratisk skolpolitik se dagen. Förhoppningsvis ska krisrapporten ge några antydningar om hur den ska se ut.

Låt oss se.

Tidens dominerande föreställningar om skolan ekar också här. Lärarens avgörande roll betonas – precis som av regering och av tidens dominerande opinion. För bara tio år sen var det datorer och bredband som skulle klara av det mesta, läraren var en bifigur och lärarlösa lektioner en naturlig sak. Nu är läraren huvudfiguren. Hennes eller hans anseende måste bli bättre. Rapporten talar om antagningsprov precis som Sigbrit Franke och i hennes efterföljd regeringen. Lärare bör också utbildas till ledare, heter det. Ledare! Ju fler kurser i ledarskap, desto tommare blir ordet. Är det en ny sorts Führer som ska stampas fram? Eller en coach?

I detta tal om läraren finns en ekande tomhet. Lärarens status ska förbättras. Men vilken lärare gäller det? Dagens missaktade lärare eller den typ av superpedagoger som de nya lärarhögskolorna ska skapa? Hur ska statushöjningen gå till? Bara pengar räcker inte. Alla undersökningar visar att ett självständigt jobb, där den arbetande tillsammans med sina kolleger kan styra över avgörande delar av sin verksamhet, ger både mer tillfredsställelse och aktning än en noga reglerad och övervakad verksamhet. Lärarna snärjs nu in i ett allt finmaskigare nät av kontroller. Lärarens traditionella privilegium, en viss makt över sin tid, är en nagel i ögat på de styrande.

Det räcker inte heller att tala enbart om lärarna. Det är samspelet mellan lärare och elever som är avgörande. Elever kommer med ytterst olika associationsvärldar och kunskapsintressen till skolan. Hur mycket kan undervisningens form och innehåll anpassas efter detta?

Bilden av skolans utveckling under de senaste årtiondena är i krisrapporten den som ges överallt: Standarden sjunker. Klasskillnader slår igenom i skolan mer än för tjugo år sen. Sverige får en växande utbildningsmässig underklass.

Det är inför denna utveckling som ett socialdemokratiskt parti måste skapa en skolpolitik som avviker från alliansens. Och här finns i alla fall några små ansatser i rapporten.

Det talas om utjämnande åtgärder, och här är det bara att instämma. Resurserna bör bli störst där problemen är störst. Jag skulle bara önska att tonvikten lades på lärarkrafterna: det är här mer än någon annanstans som lärarnas status måste stärkas. Det finns en gammal statusordning som säger att det är finare att undervisa i skolor där de bäst bemedlade och mest välutbildade föräldrarna bor. Idag tillkommer floran av friskolor där några erövrat rykte som ”fina”. Statusordningen måste ändras. Liksom de skickligaste kirurgerna sysslar med hjärnor och hjärtan, borde de mest ansedda lärarna finnas där det krävs den största skickligheten – alltså helt enkelt att motverka klassamhället.

Hur utveckling dithän ska gå till vet jag inte annat än att resurser måste omfördelas. Uppenbarligen vet inte den socialdemokratiska krisgruppen det heller. Vad de skriver ger på sin höjd några antydningar om en väg som inte bara smyger längs den breda men vilseförande autostrada som den nuvarande regeringen dragit upp med några raka, okänsliga streck.

PS. I rapporten presenteras en idé om en arbetarrörelsens egen högskola, ett ”progressivt universitet” kopplat till rörelsen men ändå helt självständigt. En fin gammal tanke; den presenterades i Tyskland redan på Friedrich Engels tid. Då liksom nu presenterades den i samma andetag som idén om en egen tidning som motvikt mot borgerlighetens enorma dominans.

9 Comments on “Sven-Eric Liedman: Samspelet mellan lärare och elever det avgörande

  1. En effektivitetsanalys skulle nog komma fram till att det är lönsammare att satsa riktigt skickliga lärare på elever med goda förutsättningar.

    Detta låter cyniskt, men är det sant så tror jag nog att vi måste hitta ett förhållningssätt till det istället för att stoppa huvudet i sanden. En fri skolmarknad kommer ganska snabbt att visa på om aktörerna tror att det är så.

  2. SAMARBETE OCH INDIVIDUALISERING SKAPAR TRIVSEL OCH EFFEKTIVITET.

    Det är för mig helt självklart. Men skolans organisation ger inte grund varken för samarbete eller för individualisering. För samarbete måste det finnas en överenskommelse om att samarbeta, en närhet mellan lärare och elev samt gemensamma intressen. För individualisering måste det finnas kunskap om elevens förmåga och behov. Behovet av uppföljning är stort – eleven utvecklas.

    Alla fall av ADHD, dyslexi och andra belastningar måste identifieras och åtgärdas så tidigt som möjligt. Dels är det slöseri att vänta och dels är det lättare att åtgärda ju yngre offret är. Belastningar på en elev kan leda till oro och mobbing. I ADHD ligger just oförmåga att behärska sina känslor. Invandrares kunskaper och önskemål måste identifieras för att rätta åtgärder sätts in. Kulturella motsättningar kan också de ställa till besvär. Individualisering är grundläggande för trivsel och effektivitet.

    För gott samarbete måste en överenskommelse ligga till grund. I många fall kan det göras enkelt genom att läraren berättar varför och hur han och eleverna har gemensamma intressen. Att läraren behöver elevernas stöd och egna insatser för allas trivsel och för lyckade resultat. I andra fall behöver en lärare + en elev + förälder(rar) träffas vid en fika för att verkligen finna nyttan av samarbete och underteckna ett bindande kontrakt.

    Om läraren och eleven skall kunna samarbete måste ämnen eller kombinationer koncentrationsläsas. Det går inte att bara träffas någon gång i veckan under 30 minuter för att få ett samarbete. Lärare-elev måste ha kontaktytor och ha möjlighet till sammanhängande tid. Om andra ämnen går in och stör kontinuiteten, så blir stressen för stor för både lärare och elev.

    Alla elever måste ha bra lärare och en riktigt organiserad utbildning. Jans “cynism” är inte verklighetsförankrad. Jag har tänkt i de banorna en gång, men ur ekonomisk synvinkel är det lika viktigt att ta väl vara på elever som kan bli brottslingar eller vårdberoende. En brotsling kan kosta 5 000 per dag om han “sitter inne” och 50 000 per dag om han är ute. Så det finns pengar i elever med problem.

    När det gäller pedagogiska insatser, så är de inte så stora för “självgående” elever. Men för problembarn behövs en klarhet och positiv inställning som fordrar pedagogisk förmåga.

    Det har ofta påpekats att skolor i problemområden får sämre undervisning – t ex ständiga lärarbyten och de verkliga stjärnpedagogerna håller sig borta.

    Men det är klart att lärarna inte går till en skola där de blir utsatta för mobbing. Om elever i förorter får klart för sig att de kan få mer trivsel och effektivare skola om de är vänliga mot sina lärare, så tror jag vi blir av ned just denna typ av segregation. Samarbete sker från “båda håll”.

  3. Spanska skolor är inget att imponeras av men i Spanien är det unikt nog “högre status” att gå på en statlig skola än i en friskola. Så omöjligt är det inte.
    Ja visst måste den kommunala skolan visa att de är minst lika bra men då kan de heller inte stoppa huvudet i sanden vilket så skett i decennier. Öppna dörrarna.
    Satsa på bra lärare, bra lärare älskar sitt jobb och kan möta alla elever.

  4. Själv skulle jag föredra om lärarna blev mer lärare, eller fick möjlighet att agera som lärare med fokus på undervisning och lärande. Ja, på något sätt måste vi komma överens om att:
    *Det är svårare att undervisa elever med speciella behov, eller olika typer av svårigheter.
    *Det krävs mer skickliga pedagoger för att undervisa elever (i alla ämnen) som har svenska som sitt andraspråk.
    Det finns lärare som är skickligare på detta än andra och de måste jobba tillsammans med de mindre skickliga lärarna och sprida lärar- eller undervisningskunskapen vidare. Nyexaminerade lärare är (oftast) inte kvalificerade för den typen av jobb, utan dessa borde vara en “karriärmöjlighet” för mer erfarna pedagoger.

  5. Men när skall svenska lärarfack och lärare, i stället för att vara så super intelligent efterkloka, men samtidigt gå i alla officerens fallgropar frivilligt, göra som dem i Madison ?

  6. Jag tycker att det verkliga skolproblemet är precis som med de nationella budgetnedskärningarna. Vem som helst som läser utländska högborgerliga liberala tidningar, såsom NewYorkTimes, där handelshögskolans nobelpristagare i ekonomi Krygman är ekonomisk ledarskribent , lära sig att kampanjen mot skolan och lärarna och mot budgetunderskotten är väl organiserade politiska kampanjer. Därför duger det inte att vi alla debatterar skolans och lärarnas problem som om det vore det det handlar om. Det skall handling till och problemet är att facket håller med med efter min mening lögnaren och officeren, som gör som Voltaire: upprepa det bara , till slut går det hem. I väntan på ett Madisonuppror kan vi gott också vänta lite med att göra som om skolan har problem. Det är facket och vi som har problem.

  7. Pingback: Entreprenöriellt lärande, ja tack! | Björn – om skola och utbildning

  8. Staf Calleweart!

    Anser du att svensk skola inte har Problem? Mobbing ökar, resultaten sjunker både i jämförelse med andra länder och med tidigare resultat. Ungdomsarbetslösheten är svår – värst där skolan fungerar sämst. Där har många elever inte utbldning för att klara anställningar.

    Skolans trivsel och resultat blir allt sämre, så

    VAD MENAR DU MED ATT SKOLAN INTE HAR PROBLEM?

  9. Pingback: Entreprenöriellt lärande, ja tack! | Skollyftet

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »