Ordning och reda, allt fokus på de mätbara kunskapsresultaten och läraren som en tydlig och stark ledare. Det är Jan Björklunds främsta recept för en framgångsrik skola. Om bara lärarna blir bättre på att ta kommandot och man väljer att sätta traditionell kunskap i centrum så kommer den svenska skolan att få sin efterlängtade uppryckning och kunna tävla om tätpositionerna i de internationella ligorna (förlåt, kunskapsmätningarna). Mer auktoritet, mer katederundervisning och tydligare regler alltså. Problemet är bara att detta redan testats på ett ganska stort antal skolor i Sverige, utan några resultat på kunskapsnivåerna.

Quadricepsprogrammet, som det senaste decenniet prövats och/eller anammats av ett hundratal svenska skolor, hämtar sin grund ur den praktik som utvecklats på Lorraine Monroes skolor i Harlem. Man framhåller att kunskapsmålen sätts främst och pekar på vikten av att ha höga förväntningar på eleverna, ett tydligt pedagogiskt ledarskap och goda relationer mellan lärare och elev samt en gemensam värdegrund och tydliga regler i skolan.

I praktiken innebär detta att varje lektion ska inledas enligt ett visst mönster, lärarnas bemötande av eleverna standardiseras och goda prestationer premieras med diplom och applåder. Skolans regler bestäms av lärarna och eleverna ska lära sig dem utantill (reglerna ska också gärna sitta uppsatta överallt i skolan). Lärarna ska vara goda förebilder genom att klä sig och föra sig som högt uppsatta samhällsrepresentanter och elevernas egna liv och erfarenheter ska hållas utanför skolan och inte tillåtas påverka undervisningen. Lärarna ses som obestridliga auktoriteter och eleverna får lära sig att alla som vill kan lyckas bara de anstränger sig. Sammantaget är programmet alltså utformat helt i enlighet med den nu förda skolpolitiken.

”Inte en bra skola men en excellent” är harlemrektorn Lorraine Monroes motto och det är också så hon citeras i quadricepsmanualen En framgångsrik skola. I den framhålls att det är kunskapsmålen som ska prioriteras högst i en quadricepsskola. Så hur ser det då sammantaget ut med kunskapsutvecklingen på de skolor som arbetar utifrån quadriceps idéer?

Stiftelsen Quadriceps har utsett ett tjugotal modellskolor där man menar att programmet används på ett föredömligt sätt. Med mätverktyget Salsa kan man se hur väl skolor lyckas i relation till sina förutsättningar. Om man presterar precis vad som kan förväntas ligger man på noll. För några quadricepsskolor kan man se en svag utveckling mot högre salsavärde, för flertalet rör sig värdet både uppåt och nedåt och någon skola har en svagt nedåtgående trend. Genomsnittet ligger på +2. Det är alltså ungefär i nivå med vad man kan förvänta sig av dem. Detta på skolor som alltså öppet säger sig sätta kunskapsmålen före alla andra av läroplanens mål, och som arbetar helt i enlighet med den skolpolitik som förs – och som har som främsta mål just att höja kunskapsresultaten.

Pedagogikforskaren Anneli Schwartz har följt en skola som arbetar enligt quadriceps’ koncept och konstaterar i en artikel för tidskriften Demokrati och utbildning: ”Modellen tenderar att se eleverna som objekt för lärarnas kunskapsförmedling snarare än som subjekt med förmåga att kritiskt och självständigt granska, värdera och reflektera. Därigenom utvecklas inte heller förmågan att sätta in olika typer av kunskapsstoff i kontexter och orsakssammanhang.” Andan av att alla kan lyckas bara de vill och anstränger sig ger dessutom budskapet att den som inte lyckas har sig själv att skylla och Anneli Schwartz konstaterar att eleverna delvis har genomskådat lärarnas eviga mantra om att alla kan lyckas som falskt.

Inte bara saknar metodiken synbara effekter på de mätbara kunskapsresultaten utan den riskerar alltså också att hämma elevernas förmåga till mer komplext tänkande och ge dem bilden av att de får skylla sig själva om de misslyckas. Forskaren Johannes Lunneblad konstaterar i nyutkomna antologin Förorten, skolan och ungdomskulturen (red Ove Sernhede) att Monroemodellen inte hämtar sin grund i psykologiska eller pedagogiska teorier utan i managementteorier. Han ser i appliceringen av monroepedagogik i svenska skolor en tydlig allians mellan konservativa och nyliberala intressen som försöker återupprätta en traditionell skola med tydliga hierarkier. I den processen individualiseras problem som egentligen är strukturella.

Men kanske finns det andra fördelar med metodiken? Programmet påstås öka elevernas trivsel och trygghet och de bekräftas av Anneli Schwartz samt även av andra som är insatta. Men i sin masteruppsats har sociologen Thomas Jacobsson tittat närmare på mobbningsarbetet i en quadricepsskola. Han beskriver en skola där eleverna i utbyte mot trygghet och omvårdnad förväntas lyda utan ifrågasättande. Vad gäller själva mobbningsarbetet konstaterar han: ”Sålunda ligger tonvikten på övervakning och yttre kontroll och inte primärt på att påverka processer i det sociala systemet som orsakar mobbning (genom att utveckla känslomässig kompetens).” Eleverna blir lydiga och anpassliga snarare än verkligt empatiska och solidariska med varandra.

Quadricepsprogrammet har skapats med de bästa intentioner och jag är övertygad om att de många rektorer och lärare som arbetar i enlighet med det gör det med barnens bästa för sina ögon. Hade metoderna varit de rätta borde alltså förutsättningarna för goda kunskapsreslutat vara alldeles utmärkta. Ändå syns inga nämnvärda effekter. Det är helt enkelt inte starkare ledare, mer regler och mer katederundervisning som är lösningen på skolans problem.

(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist. Artikeln har tidigare varit publicerad i Göteborgs-Posten)

I en ledare om skolan och curlingbarnen i högstadiet (Dagens Nyheter 27 november 2011) begråter Hanne Kjöller att utskällningarnas tid är förbi. Detta gråter inga barn över. Utskällningar är det värsta alla barn vet enligt omfattande pedagogisk forskning. Men ledarskribenten Kjöller propagerar oreserverat för att en ”rejäl utskällning” kan göra gott. Så har ännu en stämma ur den kanon som besjunger det samtida senmoderna barnet som gränslöst, omhuldat och ansvarsbefriat gjort sig hörd.

I ledaren hänvisas till ett inslag i Studio Ett i P1 fredagen den 25 november. I radioprogrammet skildras vardagen på en skola på Södermalm i Stockholm. Där betedde sig föräldrarna okonventionellt, kravfullt och ”ifrågasättande” istället för att visa ”respekt” mot lärare, rektorer och skolor, som Kjöller uttryckte det. Utifrån radioinslaget drog hon slutsatser om att ”curlinggenerationens barn har blivit tonåringar” och ifrågasatte inledningsvis föräldrarnas agerande.

Hennes slutsats vilar på en föreställning om att föräldrar fortfarande har ett rejält inflytande över sina barns uppfattningar. Den tar inte hänsyn till vad som under de senaste trettio åren har förts fram av till exempel Thomas Ziehe om barns och ungdomars kulturella friställning, motivationsförskjutning och hur de står under stark påverkan av kamratkulturer och det globala samhället (boken Kulturanalyser: Ungdom, utbildning, modernitet och artikeln ’Normal learning problems’ in youth: In the context of underlying cultural convictions). Kjöller förbiser den rimliga aspekten, att föräldrar och barn mycket väl kan ha olika respekt för skola och lärare utifrån det faktum att de upplever olika skolliv och har olika slags beroendeförhållande till såväl lärare som skolor.

Efter kritiken av föräldrarna pläderar Kjöller för en tidstypisk hårdare och stramare uppfostringsideologi. Hon tar vid i en långdragen svensk och internationell diskussion om fostran och disciplin, som under hösten 2011 bland annat har utgått från Amy Chuas bok Tigermammans stridsrop. I linje med den bokens budskap hörs många stämmor som menar att skolan blir allt stökigare till följd av att eleverna har blivit allt mer gränsöverskridande och ouppfostrade. Men sällan, eller aldrig, anförs empiriskt stöd som visar att en sådan försämring har ägt rum.

OECD-rapporten PISA IN FOCUS 4 visar däremot på motsatsen – Sverige är ett av sju länder som från 2000 till 2009 har haft en mer än tioprocentig positiv förbättring avseende elevers skattning av disciplin i skolan. I rapporten visas vidare att under samma period har femton procent fler svenska elever uppmärksammat att lärare ”sällan eller nästan inte alls” eller ”på några lektioner” behöver vänta länge innan eleverna tystnar och lektionen kan börja.

I avsaknad av kopplingar till empiri eller teori raljerar Kjöller över att vi ”konfliktundvikande föräldrar” idag ”gör allt för våra barn” och menar att behovet av gränser för barn alltjämt existerar. Påpekanden om behovet av gränser är i sig inget nytt. Erik Sigsgaard studerade fenomenet i Danmark under flera år på 1990-talet. Resultatet problematiserade föreställningar om barn och gränser liksom nödvändigheten av gränser och publicerades  tillsammans med medförfattare i texterna Voksnes syn på børn og opdragelse och Andre Måder.

I anslutning till sin diskussion om behovet av gränssättning påstår Kjöller att det finns en nytta med att skälla ut sina barn och tonåringar. Hennes slutsatser om nyttan med utskällningar är inte bara insiktslösa utan också allvarliga och saknar stöd i forskning.

Enligt pedagogisk forskning är utskällningar det värsta som barn vet. I boken Utskälld diskuterar Erik Sigsgaard fenomenet utifrån både internationella och danska studier. Anledningen till att barn avskyr utskällningar är att det gör ont att ta emot en utskällning. Barnen far illa av det och det är skadligt för dem. Kan det verkligen vara nödvändigt eller ens rimligt att skada våra barn med motivet att vi vill dem väl? Kan ett sådant beteende, eller ens förslag om ett sådant beteende, anses rimligt med tanke på Förenta Nationernas konvention om barns rättigheter, som sätter barns bästa i första rummet? Vårt svar  är nej – utskällningar är en form av kränkningar av barn och därför orimliga.

I Kjöllers ledare förnims en längtan efter gamla tider, då roller och relationer mellan vuxna och barn var annorlunda. Då, för inte så länge sedan, var det tillåtet för lärare och föräldrar att slå sina barn. Som första land i Norden förbjöd Sverige 1958 barnaga i folkskolan. Detta förbud föregicks av en långvarig diskussion, vilket Jonas Qvarsebo beskrivit i sin avhandling Skolbarnets fostran: Enhetsskolan, agan och politiken om barnet 1946-1962. 1979 avskaffades föräldrars rätt att aga barn i hemmen. För ännu lite längre sedan var det tillåtet för en man att slå sin hustru, något som förbjöds i Sverige 1864.

Begråter Kjöller att den starkes rätt att utöva makt och våld mot en svagare part är reglerat i lag? Om inte, vari ligger skillnaden mellan en ”rejäl utskällning” och ”en omgång stryk”? Båda delarna är våld, fysiskt eller psykiskt våld. Kan psykiskt våld påstås vara mindre allvarligt än fysiskt? Nej, inte enligt den omfattande forskning som visar att psykiskt våld allvarligt skadar barns utveckling och lärande, deras självkänsla, deras självtillit och hela deras vilja att leva. Precis som med fysiskt våld.

Är en utskällning rimlig att förstå som psykiskt våld och som ”annan kränkande behandling”, vilket också reglerades i lagen om föräldrars rätt att aga sina barn från 1979?  Ja, enligt forskning om barns erfarenheter, där barn bland annat säger att skäll – det är när de vuxna slår med rösten. Forskning har också visat på en tendens att psykiskt våld ger livslånga skadeverkningar. En annan tendens pekar på att utskällningar är socialt ärftliga. Vuxna som har fått skäll som barn tenderar att som föräldrar överföra detta på sina egna barn, oavsett om de vill det eller inte. Spåren av utskällning är förkroppsligad och risken för reproduktion är överhängande enligt studien Det ikke-udskældte menneske av Erik Sigsgaard och Julie Lynge Andersen.

Många vuxna minns och vet att utskällning gör ont. De vet också att utskällning är kopplat till hot och rädsla. Pedagogisk forskning i Sverige, som Marcus Samuelssons avhandling Störande elever korrigerande lärare: Om regler, förväntningar och lärares korrigeringar av störande flickor och pojkar i klassrummet, och internationell forskning, som Anita Woolfolk Hoy och Carolyn Weinsteins översiktsartikel Student and Teachers Perspective on Classroom Management, visar att barn och ungdomar önskar och värdesätter ömsesidiga goda relationer med vuxna som har ett empatiskt, omsorgsfullt och respektfullt förhållningssätt.

Kjöllers argument om behovet av att ”bråka med sina barn” för att det hör till jobbet som förälder håller inte. Hennes ledare är ett tragiskt exempel på en hårdnande trend i sättet att tala om barn, disciplin, gränssättning och uppfostran. En trend som riskerar att normalisera argument utan underbyggnad och direkt felaktiga föreställningar och uppfattningar. Vi kräver att Kjöller presenterar bättre argument och ser fram emot att bemöta dem. I väntan på det vidhåller vi vår forskningsgrundade uppfattning om det ohälsosamma, onyttiga och orimliga med utskällningar, kränkningar och psykiskt våld.

(Marcus Samuelsson är forskare i pedagogik vid Linköpings universitet. Erik Sigsgaard är forskare i pedagogik vid Professionshögskolan i Köpenhamn.)

Elevernas upplevelse av skolan är central för förståelsen av undervisning och lärande. I denna artikel presenteras material från en kommunal elevenkät i syfte att lyfta elevperspektivet. Jag har valt några frågor från en enkät som årligen besvaras av alla elever i Lund som går i grundskolans år 5 och 8 samt gymnasie­skolans år 2. Totalt sett runt 3500 elever årligen. Andra kommuner gör liknande arbeten och det finns i detta kunskaper som sällan når utanför den egna intressekretsen.

Den tid är på väg bort när människor gör saker för att de blir tillsagda att göra så. Idag är sökandet efter mening allt viktigare i våra liv. I skolvärlden kan detta tolkas som att lärande och kunskap i sig inte är tillräckligt utan att det krävs sammanhang och anledning för att lära sig. I elevenkäten fick eleverna ta ställning till påståendet ”Skolan ger mig kunskaper som jag har nytta av i framtiden”.  Här svarade 95 procent av eleverna i år 5 ”stämmer mycket bra” respektive ”stämmer ganska bra” i år 8 var motsvarande andel 87 procent och i gymnasi­ets år var andelen 85 procent. Merparten av eleverna anser tydligen att skolan ger dem kunskaper som till största delen upplevs som nyttiga. Eleverna är medvetna om skolkunskapernas framtida nyttovärde.

Insikten i kunskapens nyttovärde står för en yttre motivation för lärande. För att uppleva mening i en djupare betydelse räcker inte detta. I dagens pedagogik poängteras ofta att undervisningen ska vara förankrad i elevernas egen drift att söka lärdom och kunskap. I läroplanerna hittar vi denna syn i uttrycket ”nyfikenhet och lust att lära” som fångar tankar i motivations­forskningen som handlar om inre motivation. För att fånga elevernas syn på denna sida av meningsfullhet fick de i enkäten ta ställning till påståendet ”Arbetet i skolan gör mig nyfiken och ger mig lust att vilja lära mig mer”, ordagrant hämtat ut läroplanerna. Elevernas respons visar en tydligt skillnad mellan yngre och äldre elever. Mellan skolår fem och åtta halveras andelen mycket positiva (”stämmer mycket bra”) dessutom har andelen elever som tar avstånd (”stämmer ganska” eller ”mycket dåligt”) fördubblats från runt 20 procent till runt 40 procent. Det är viktigt att notera att var femte elev redan i femman menar att de saknar denna motivation och att andelen sedan fördubblas bland de äldre eleverna. Det är naturligtvis inte är realistiskt att tro att alla elever finner skolans innehåll meningsfullt och framförallt inte innehållet i alla skolämnen. Resultatet är ändå nedslående och behöver diskuteras.

Enkäten belyser även andra dimensioner kring meningsfullhet. Om ”lusten att lära” är kopplad till skolans innehåll och sätt att arbeta är påståendet ”Mina lärare ger mig utmaningar så att jag hela tiden utvecklas” kopplat till lärarnas handlande och bemötande av eleverna. Bakom detta påstående finns tankar kring en individualiserad undervisning där läraren bedömer varje elevs aktuella utveck­ling och därpå leder eleven in i det nästkommande steget, den proximala lärandezonen. Här handlar det om att uppfatta dels kunskap och lärande som en utmaning i positiv betydelse och dels om hur eleverna uppfattar att deras lärare hanterar detta. Eleverna i år fem är mer obetingat positiva och endast fem procent svarar stämmer ’ganska dåligt’ eller ’mycket dåligt’. Hos eleverna i år åtta och år två på gymnasiet är andelen som tar avstånd runt 20 procent. Jämfört med de 40 procent som tog avstånd från påståendet om lust att lära är detta en betydligt mer positiv bild som innebär att lärarna, trots att eleverna är negativa till skolarbetet/skolkulturen, lyckas utmana och leda många av sina elever till en lärande utveckling. Lärarna gör, sett utifrån dessa siffror, en betydande och resultatbärande insats för att stärka den inre motivationen. Den positiva bilden av lärarna bekräftas i enkäten av elevernas syn på lärarnas bemötande av dem. Enligt enkäten har eleverna en övervägande mycket positiv bild av hur de bemöts av lärarna. På påståendet ”Mina lärare tror på min förmåga att lära mig” svarar hela 96 procent av eleverna i år 5 ”stämmer mycket bra” eller ”stämmer ganska bra”, i år 8 är motsvarande siffra 92 procent och i gymnasiets år 2 är siffran 90 procent.  Eleverna uttrycker här att de känner sig sedda och bekräftade av lärarna.

Även om enkäten på dessa områden ger en positiv bild av lärarnas undervisning finns det områden att fundera vidare på. En pedagogisk grundtanke är att undervisning ska utgå från och anpassas till elevernas förkunskaper. Av enkäten att döma är detta inte alltid fallet, särskilt inte i de högre årskurserna. I år fem svarade 7 procent negativt, i år 8 hade andelen negativa ökat till 21 procent och i gymnasiet hade andelen stigit till 32 procent på påståendet ”Mina lärare tar reda på vad vi lärt oss om det nya området innan vi börjar på något nytt område. Självklart har äldre elever mer kunskaper med sig vilket försvårar för lärarna att få en uppfattning av deras förkunskaper. Samtidigt kan man fundera på om det inte finns en pedagogisk resurs i elevernas egna kunskaper som kunde nyttjas bättre.

Ett annat resultat att begrunda handlar om hur lärarna informerar om målen för undervisningen. Elever i femman fortsätter att vara mer positiva än sina äldre kamrater och vilket bör ses i ljuset av allt det som sker i ungas liv från 10-11 åringarna i femman till 16-17 åringarna i gymnasiets andra årskurs.  Andelen elever som svarade negativt på ”Mina lärare informerar mig om vad som krävs för att nå målen i de olika skolämnena” ökade från 5 procent av femmorna, 15 procent av åttorna till 18procent av gymnasieeleverna. Frågans formulering avslöjar inte nödvändigtvis om eleverna känner till målen endast hur de bedömer lärarnas information. Det innebär att nästan var femte elev i tvåan på gymnasiet upple­ver att lärarna inte informerat dem om vad som krävs för att uppnå målen. Om man inte vet vad målet är blir det också svårt att förstå hur man lyckas i sitt lärande. Även om skolan i de högre årskurserna med betyg har ett system för en summativ bedömning menade 13 procent av gymnasieeleverna att de inte visste hur det går för dem i skolan. Skolor och lärare som vill tränga djupare in i dessa frågor kan undersöka förhållanden på ämnesnivå och kanske även studera enskilda arbetsområden eller olika arbetssätt.  Denna typ av undersökande i den egna verksamheten är dessutom en väg att öppna för ökad delaktighet och ökat inflytande för både elever och lärare.

Vikten av pedagogisk utvärdering är knappast ifrågasatt. Det är därför intressant att eleverna inte känner sig särskilt delaktiga i utvärdering. Från 14procent i år 5 via 40 procent i år 8 till 33 procent i gymnasiets år 2 svarar negativt på påståendet ”Lärarna låter mig vara med och utvärdera undervisningen”. Svaren är inte helt lättolkade utan leder vidare till frågor som: I vilken utsträckning står resultatet för att det förekommer utvärdering eller finns det ett inslag av bedöm­ning av om utvärdering fyller sitt syfte och hur väl man tar vara på elevernas syn­punkter? Eleverna blev än mer negativa när frågan om deras delaktighet i planering av undervisning ställdes. Det är enligt enkätens resultat  svårt för lärarna att göra eleverna verkligt delaktiga i utvärdering och planering. Eleverna reagerar betydligt mer positivt på det mer generella påståendet ”Lärarna bryr sig om vad jag säger” där elever 90 procent av eleverna i femman, 80 procent av eleverna i åttan och gymnasiets år 2 svarat ”stämmer mycket bra” eller ”stämmer ganska bra”. En slutsats kan vara att lärarna av eleverna upplevs vara intresserade av elevernas åsikter och lyssnar på dem men samtidigt har svårt att ta vara på elevernas synpunkter direkt i själva undervisningen.

Enkätens resultat och frågorna det väcker kan tjäna som underlag för diskussion på skolorna. Den inriktning som enkäten pekar på handlar om att ta vara på elevernas tankar och att bygga en utveckling i medskapande riktning.  Enkäten pekar på att lärarna lyckas mycket bra och att problemet snarare handlar om skolans övergripande struktur, hur innehållet bearbetas och om hur elever engageras i utvärdering och planering. En avslutande undran: Kan det vara så att lärarna med sin närhet till eleverna förmår se elevernas behov av mening och i stor utsträckning lyckas möta dem där medan läroplanerna inte i tillräcklig grad är anpassade till behoven hos vår tids unga och därför riskerar att uppfattas som auktoritära och omoderna?

(Lars Persson är filosofie doktor i rättssociologi  och arbetar som utvecklingsledare i Lunds kommun.)

LUNK rapport 2011: http://www.lund.se/Barn–utbildning/Mal-och-kvalitet/Uppfoljning-och-utredning/LUNK/

När man läser skolinspektionens rapport om betygsskillnader så framträder ett ganska tydligt mönster. Skillnaderna i bedömning ökar högre upp i skolsystemet. Trots att lärarna på högstadiet och gymnasiet rimligtvis måste vara de lärare som har längst erfarenhet i att förstå rättningsanvisningarna och bedöma nationella prov. Nationella prov har inte funnits så länge i årskurs tre och fem. I de nationella proven i årskurs tre och fem så är skillnaderna mellan den rättande lärare och skolinspektionen försumbara. Det enda undantaget är bedömningarna i svenska men det är ändå en betydlig högre överensstämmelse mellan skolinspektion och bedömande lärare än i de högre årskurserna.

Skillnaderna i bedömningen av de nationella proven i årskurs nio och på gymnasiet är betydligt större. Ett markant mönster är att det är i ämnet svenska som bedömningar går kraftigast isär. Matematik- och engelska proven uppvisar betydligt mindre skillnader men fortfarande rejäla skillnader.  Andra saker som framkommer är den stora skillnaden i bedömning mellan de nationella proven i engelska B och engelska C på högstadiet. Sak samma för delproven i engelska, ”listening” och ”writing” på gymnasiet. Skillnader som knappast kan förklaras av att lärarna inte kan bedöma. De är ofta samma lärare som bedömer ”listening” och writing. Svårt att tro att de totalt har tappat förmågan att bedöma från ett prov till ett annat.

När man studerar resultaten så blir skolinspektionens uttalande begripligt. Den kan inte bedöma om skolinspektionens rättning var korrekt eller om den första lärarens bedömning var korrekt. Mycket pekar på att det är provens konstruktion och det som skall bedömas som gör att bedömningarna blir olika. Desto mer komplexa kunskaper som proven är satta att mäta – desto sämre likvärdighet. Ju mer komplexa kunskaper som skall mätas desto svårare att skriva tydliga rättningsmallar.

Frågan man ställer sig är – vilket värde har de nationella proven om bedömningarna skiljer sig åt i upp till femtio procent av fallen. Många börjar nog uppfatta proven som rena rama lotteriet. Något som inte bådar gott för provens legitimitet. Om lärare, elever och allmänheten börjar tvivla på de nationella provens tillförlitlighet finns risken att de kommer att bli ännu mer otillförlitliga. Om både elever och lärare börjar ta proven på mindre allvar, kommer de nuvarande problemen att accelerera.

Vad kan man då göra för att räta upp dem? Återge proven lite av den legitimitet som de har förlorat bl.a. genom skolinspektionens rapport.

Det första steget är att kräva att rättningsanvisningarna blir tydligare och uppgifterna mer genomarbetade. Visst allting går att göra bättre men nationella prov är ingenting nytt. De som utformar proven är redan i dag erfarna provkonstruktörer. Utrymmet för några gigantiska förbättringar i proven och rättningsanvisningarna är nog ganska begränsat.

Däremot så kan man nog vidta förbättringar för att stärka likvärdigheten vid genomförandet och rättningen ut på skolorna.

Anonyma prov så att den rättande läraren inte vet vems prov han/hon rättar. För även om vi är professionella så påverkas vi givetvis till en del av att veta vilken elevs prov som vi rättar. Vissa mer och andra mindre – men en påverkan finns där. Utökande av dubbelrättning där lärarna får sitta ner tillsammans och samtala om bedömningen skulle nog också stärka provens mätriktighet. Givetvis kombinerat med ett utökat inspektionsuppdrag till skolinspektionen. Kostsamt för skolorna men något måste göras om proven skall framstå som rättvisa och trovärdiga i framtiden.

Däremot så skulle detta inte komma åt problemet ”provträning” Att lärare avsätter ett antal lektioner innan nationella proven för att förbereda eleverna. De kanske också har djupanalyserat tidigare prov och försöker på det sättet hjälpa sina elever att få bättre resultat.  Ett förfarande som inte är fusk, men blir oetiskt om det blir för omfattande och effektivt. För läraren kan detta ge personlig tillfredsställelse genom att man får ett kvitto på att man är en duktig lärare. För skolan så innebär provträning att risken för kritik från skolinspektionen minskas. Men att lägga undervisningstid på provträning ökar inte elevernas lärande – endast deras provresultat.

Ett annat förslag som diskuteras i de svenska lärarrummen är att proven borde rättas av några utomstående provrättare. Det finns två typiska argument för att motivera införandet av extern bedömning. Det ena argument går ut på att om professionella bedömare skulle bedöma de nationella proven så skulle likvärdigheten öka. Arbetsbördan skulle minska är det andra argumentet. Det är oftast någon stressad språklärare som har fått en jättehög nationella prov att rätta på grund av att det fanns tid över i hennes tjänstefördelning, som tar till den motiveringen.

Men vem skall göra rättningen och under vilka omständigheter?  Jag tror att de flesta lärare håller med mig om att rätta arbeten och prov inte direkt hör till höjdpunkterna i yrket. Vem skall man då locka att rätta prov 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan? I bästa fall så blir det nyexaminerad lärare som inte har lyckats få ett vikariat eller någon fast tjänst. I värsta fall blir det arbetslösa journalister eller ingenjörer. Kanske kan det också eventuellt uppfattas som ett attraktivt jobb för de som har hamnat i arbetslinjens FAS 3. Risken är överhängande att det kommer att bli ett mycket oattraktivt jobb med hög personalomsättning och okvalificerade bedömare. Om det också blir tillåtet att starta ”fristående” rättningsföretag, så kommer nog både arbetstakten och internutbildningen att påverkas i takt med att vinstöverföringen till Caymanöarna stiger.

Hur amerikanska skolprov rättas har skildrats av Dan DiMaggio i Monthly Review . Något av det mest skrämmande jag läst.

Jag tror inte vi kan fixa till problemen med de nationella proven genom att utveckla uppgifterna och rättningsanvisningarna, styra genomförandeprocessen hårdare eller genom att låta någon annan rätta proven. Därtill är de kunskaper som skall bedömas för komplexa.

Vad vi behöver göra i stället är att utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén i utbildningen.

Lösningen ligger nog i svaret som en av mina kollegor gav mig härom veckan när vi diskuterade skolinspektionens kraftigt avvikande bedömning i sin senaste kontroll av de nationella proven. Hon sa ”men vi gillar dem ändå”. Låter absurt – varför vill hon ha kvar ett nationellt prov, som inte ens skolinspektionen klarar av att bedöma tillförlitligt?

Det hon menade var att det finns andra fördelar med proven.

Fördelar som utvecklade lärarna. Hon och hennes kollegor arbetar seriöst med de nationella proven. De låter eleverna skriva proven anonymt. Efter de har rättat och bedömt proven så låter de kollegorna läsa igenom och kommentera bedömningen. Det här leder till en kollektiv uppfattning om var ribban skall ligga, yrkesspråket utvecklas och ökat förtroende och tillit kollegor emellan. Något som har stärkt yrkesstoltheten och utvecklat undervisningen.

Jag tror inte vi behöver nationella prov för att garantera kvalité och likvärdighet. Får vi igång ett lärarsamarbete där vi auskulterar på varandras lektioner, bedömer prov och utvärdera kurser tillsammans kommer yrkesskickligheten att höjas. Därmed kommer behovet av centrala bedömningsriktlinjer att minska och vi kan börja avveckla de nationella proven. Varför inte börja med att endast genomföra dem vartannat år? Internationella erfarenheter pekar på att det skulle fungera. I Finland har man mycket välutbildade lärare som samarbetar med varandra och endast få nationellt prov. Inte ens Björklund vågar påstå att kvalitén i det finska skolsystemet är dålig. Kompetenta yrkesskickliga lärare som samarbetar kan garantera likvärdig bedömning av komplexa kunskaper betydligt bättre än de nationella prov som skolverket skickar ut.

Det är dags att överge den politiska övertron på att det går att kontrollera fram likvärdighet med hjälp av nationella prov, i alla fall i de högre årskurserna. Universitets och högskolesektorn har inga nationella prov. De har insett att komplexa kunskaper inte kan mätas på ett likvärdigt sätt genom centrala prov. Kanske dags för att våra skolpolitiker börja fundera på att om det nog inte också gäller för gymnasiet och högstadiet och i stället börja utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén.

(Henrik Hedman är gymnasielärare i Hässleholm)

Prio är namnet på ett system som ska göra försvarsmakten bättre och mer kostnadsmedveten. Det är ännu ett exempel på det som kallas New Public Management vars syfte är att göra offentliga institutioner lika effektiva som privata förtag. NPM, som det förkortas, har slagit igenom överallt i Sverige. Vårdsektorn dignar under bördan – för en tid sen hörde jag ordföranden i Svenska läkarförbundet, Marie Wedin, berätta att hon som ortoped tidigare hann ägna sina patienter två tredjedelar av sin mottagningstid. Nu är det administrationen som kräver dessa två tredjedelar.

Skolan och universitetet är lika drabbade. Kraven på ekonomisk effektivitet leder till att mindre tid kan ägnas åt själva verksamheten.

Det är en utveckling som jag har hört mycket talas om när jag under år 2011 rest land och rike runt och talat om min bok Hets! Jag vet inte hur många lärare som under samtalen efter min föreläsningar talat om alla de rapporteringar som snärjer in dem i sina garn. Det värsta är kanske känslan av att inte vara betrodd utan föremål för ständig övervakning.

NPM innebär en växande misstro mot utbildade yrkeskvinnors och –mäns förmåga att sköta sina jobb. De enda professioner som sitter i orubbat bo är administratörernas och ekonomernas. Eller övervakar de varandra?

Det finns ett stort missnöje med sakernas tillstånd och inte minst med den utveckling som skolan tvingas in på. Reformerna som under kort tid kommit slag i slag har alla haft till uppgift att snabbt och resolut göra om skolan i en riktning som de styrande anser önskvärd. Slagorden har haglat: Kepsarna av, mobiltelefonerna ut. Alla passar inte att bli akademiker. Betyg ska ges tidigt och ofta. Nationella prov måste få en nyckelroll. Lärarutbildningen håller inte måttet. Den svenska skolan har varit för slapp, men nu ska den bli skarp nog för den globala konkurrensen.

Skolan ska kort sagt bli bättre genom en serie kvicka fix.

Centerpartiet, som också vill dra sitt strå till skolstacken, väckte för några månader sen förslag om ett annat kvickt fix: Återinför studentexamen! Utbildningsministern förklarade strax att han noga skulle tänka över idén.

Parallellt med raden av reformer som kräver mängder av energi har NPM krävt sin del av lärarnas arbete. Finns det helt enkelt inte tid över för lärarna att göra sig hörda?

Frågan om lärarnas tystnad i skoldebatten har diskuterats ur en rad olika vinklar här i S.O.S. Ett problem som kommit upp gäller själva beteckningen ”skoldebatt”. Hur avgränsar man den? Det finns en riksdebatt, radions, tevens och de stora tidningarnas skoldebatt. Där har lärarna inte hörts mycket, annat än som föremål för intervjuer. Lärarfacken har förstås varit synliga – men det är tveksamt i vilken utsträckning de verkligen uttrycker bredare läraropinioner. Facken har främst arbetsförhållanden och löner i fokus. De många lärare som känner sig åsidosatta i opinionsbildningen brukar inte se fackets representanter som sina språkrör.

Men det finns också en mer jordnära skoldebatt, den som försiggår i kollegierummen och inte minst i samspelet med elever och föräldrar. Den är förstås oändligt mångförgrenad och den ser mycket olika ut i olika slags skolor. Det är flikar av den debatten som jag själv har mött efter mina föreläsningar. Jag inbillar mig inte att det har varit ett representativt urval lärare vid de tillfällena. Det är främst de mest engagerade som kommer. Men de är många! Och den vanligaste fråga som de ställt riktar de till sig själva: -Varför är vi så tysta?

Frågan är förstås delvis retorisk. Dessa välartikulerade människor är knappast tysta i sin vardag. Deras missnöje beror på att de inte finner sin kritik företrädd i den tongivande debatten om skolan – den debatt nämligen som gett och ger avtryck i raden av reformer som kantar de senaste årens utveckling. Det är en debatt som inte är identisk med den som försiggår i de stora medierna. Där förekommer mycket som inte ger mer långtgående effekter än ett fyrverkeri. Bara debattörer som kan sätta makt bakom orden påverkar vad som fastnar i lagar och förordningar.

Det som under senare år utmärkt dessa ordglada maktutövare är att de befinner sig ganska långt från skolans verklighet. Det är en anledning till att de så ensidigt fokuserar på resultat och inte på processer. De är ointresserade av hur lärande går till men desto mer upptagna av vad som lärts ut, eller närmare bestämt vad som kan mätas i prov. De uppehåller sig vid undervisningens yttre förhållanden – huvudbonader, telefoner, kateder eller inte kateder – men har inget sinne för vad det innebär att bemäktiga sig kunskaper.

Det finns kloka lärare och rektorer som i sitt arbete förhåller sig ganska fritt till alla de regler som överheten – som i själva verket är flera olika överheter, staten, kommunerna, de privata skolbolagen – ålägger dem. De arrangerar inte alla de möten som förutsätts, de är ganska nonchalanta med blanketter och protokoll, och de förhåller sig tämligen fritt till den påbjudna minutiösa regleringen av arbetstiden. Kort sagt, de är medvetna om att kvalitet aldrig kan reduceras till kvantitet, och de förmår skilja mellan väsentligt och oväsentligt.

En sådan måttfull civil ohörsamhet kan vara viktig. Vem som helst kan se att officerarna i Skövde borde ägna mindre tid åt Prio och mer åt sina rekryter; och säkert gäller motsvarande i skolan. Det är orimligt att åtgärder som sägs leda till effektivisering gör verksamheten mindre effektiv.

Men det är säkert bara en minoritet som finner det naturligt att ta lätt på makthavarnas budord. Framför allt får sådana insatser inte någon bestående verkan.

Den stora avgörande frågan är i stället hur lärarens profession – kort sagt deras yrkeskunnande – åter ska kunna respekteras av makthavarna. Det är inte bara ett problem som möter lärare; det finns överallt i den offentliga sektorn.

Lärare och andra finner helt enkelt att de inte har något märkbart inflytande över de allmänna riktlinjerna för det arbete som de själva är satta att utföra. Tvärtom är de utsatta för en detaljkontroll som bara kan tolkas som misstro. Varje problem som uppdagas i den mångskiftande skolvärlden möts från politiker med förslag om nya kontrollåtgärder. En fördomsfri person kan se att skolans största problem är segregationen i samhället, kort sagt de växande klasskillnaderna. Men ledande politiker talar hela tiden om att man ska bortse från elevernas bakgrund. Det viktiga är i deras ögon att varje lärare följer det otal regler som ställts upp för verksamheten.

I juni talade jag inför ett antal representanter på Skolverket. I diskussionen efter min ínledning var det någon som sa de tänkvärda orden: -Politiker läser numera inte bokstäver. De läser bara siffror.

Det är problemet i ett nötskal – och ett problem som inte bara gäller vissa politiker. Aldrig så godtyckliga siffror väcker större tilltro än ett utvecklat, intelligent resonemang.

De mest effektiva åtgärderna för att förbättra skolans situation idag skulle vara att motverka segregationen i samhället i stort. Men bortsett från det vore det en viktig sak att helt enkelt ge lärarna större frihet att utöva sitt yrke. Det är också bara på det sättet som läraryrket åter kan bli attraktivt för unga människor.

Medan officerarna i Skövde knappar in uppgifter på Prio skjuter rekryterna skarpt. Så illa är det knappast i någon skola. Men lärarna måste kunna ägna sig helhjärtat åt sitt yrke som i bästa fall innebär ett förtroendefullt samspel med eleverna.

Kraften att skriva den här texten mynnar ur ilskan jag känner när jag läser informationen på Stockholms stads hemsida ”En skola i världsklass”. Informationen på webbsidan beskriver på ett övergripande sätt hur vi ska jobba för att både vara kostnadseffektiva och bedriva en skola med kvalitet. För mig blir det hela ett spel för gallerierna. Vackra ord som formulerats av människor som inte jobbar i verksamhetens kärna, beslut som fattats av chefer, som inte har tagit hänsyn till lärarnas kunnande och behov.

Jag arbetar som musiklärare på en kommunal skola i Stockholm med en hög andel barn som har annat modersmål än svenska. Jag har efter 12 års aktiv kamp äntligen fått fungerande musiksalar med hyfsat relevant utrustning. Sedan två år tillbaka har jag fått ner antalet elever i undervisningen till halvklass. Beslutet om halvklass kom efter diskussioner med min nuvarande arbetsgivare, som själv arbetat som professionell musiker i 20 år och förstår ämnets värde i sig samt de positiva effekter musikundervisningen får för de andra ämnena.

Förutom musikundervisningen har jag och en kollega i svenskämnet sedan några år tillbaka arbetat med ett teaterprojekt delvis finansierat av skapandeskolapengar. Eleverna på skolan får genom undervisning i musik, men även i dans, drama, bild, media och form, jobba med uttryckssätt som de kan använda när de själva skapar en föreställning utifrån sina kunskaper och erfarenheter. I skapandeskolaprojektet skriver eleverna eget manus, musik, dans, gör egen dekor och spelar upp sin pjäs på en riktig teaterscen med professionella ljud- och ljustekniker.

Att jobba med estetiska lärprocesser under längre lektionspass under hela läsåret med ett gemensamt mål i sikte, innebär att eleverna befäster kunskap på ett djupare plan än vad de gör i kortare pass i andra ämnen. De förstår att små delar bildar en helhet. Skolan blir en plattform där man vågar uttrycka olika åsikter och vara den man är. Alla människor har ett naturligt behov att skapa och våra elever får göra det utifrån sina känslor, sin tillvaro och historia. Detta innebär också att de får en ökad förståelse för vad de egentligen tycker om olika saker och hur man kan uttrycka sig i olika konstformer. Genom professionell handledning, lagom stora grupper, tillräckligt med tid och övande, hittar de egna verktyg att förmedla sina kunskaper och hållningar till andra människor. Dessa färdigheter har de användning av i alla ämnen i skolan.

Men – när jag läser olika undersökningar (t.ex. Skolinspektionens ”Är du med på noterna rektorn?”), statistik på obefintligt utrustade musiksalar och stora grupper (helklass i musik), blir jag beklämd över den okunskap som finns hos politiker och rektorer. Jag frågar mig varför Skolverket inte ger direktiv som begränsar antalet elever i musikundervisningen, ställer krav på utrustning, lokalförutsättningar eller fattar beslut om ökad timplan i musik då innehållet i den nya kursplanen är enormt omfattande. Nya läroplanens innehåll är fantastiskt, men inte i förhållande till ovanstående omständigheter. Inga politiker och få rektorer lyfter värdet av vad god musikundervisning för med sig, trots att forskning visar att lära sig spela musik positivt påverkar inlärning, problemlösning, intelligens och koncentrationsförmåga.

Min skola är ett tydligt bevis på att musikämnet har en avgörande roll för att elever ska hitta en positiv ingång till sitt lärande och utvecklas som skapande individer. Eleverna har ett enormt behov av att få uttrycka sig med musikens språk, ett språk som de ägnar mycket tid åt på fritiden. Mina elever ber om att få stanna kvar efter lektionstid för att få fortsätta spela, och de gitarrer och syntar som finns att tillgå i korridorer utanför musiksalarna övas det flitigt på. De ägnar mycket fritid till att skriva egna texter och musik och de visar stort intresse för att skapa musik på digitala verktyg både i skolan och hemma.

Ett litet barn musicerar utan att någon leder det. Musiken är ett naturligt sätt att uttrycka sig, barn dansar när de hör musik och nynnar på sånger när de leker och pysslar. I skolan ska musikintresset utvecklas. Om barnet kommer till en skola där man varken har utbildade musiklärare, lämpliga salar eller instrument hämmar man istället barnets musikintresse och ursprungliga musikaliska uttryckssätt. Om barnet kommer till en musiklärare som jobbar i helklass får hon inte möjligheten att lära sig spela utifrån läroplanens mål, då läraren har för lite tid att undervisa individuellt på olika instrument och sång. Den musikaliska upplevelsen vid ensemblespel är dessutom omöjlig att nå med 30 elever som lär sig spela. Eleven kommer inte heller att bli bedömd på ett rättvist sätt då läraren omöjligt kan hinna bedöma hennes färdigheter samtidigt som läraren leder 29 andra elever.

För att kunna lära ut de musikaliska färdigheter som kursplanen i musik beskriver måste politiker förstå att det innebär kostnader. Kostnader för lämpliga musiksalar, relevant utrustning och en begränsning av antalet elever i musikundervisningen. Rektorer har idag inte budget till det. Även om rektorn förstår vikten av en god musikundervisning, med ett begränsat elevantal, och anställer en ytterligare musiklärare blir det på bekostnad av t.ex. speciallärare, lärare i svenska som andra språk, kuratorer o.s.v. Vilka rektorer vågar eller vill göra det?

Min önskan är att debatten lyfts. Ämnet håller på att urholkas: fler obehöriga lärare, stora klasser, dåligt utrustade musiksalar och en kursplan med alltför omfattande innehåll i förhållande till timplanen. Ska vi nå höga resultat i PISA test som Finland och Kanada (där man har mer undervisningstid i musik med en inte lika omfattande läroplan) måste man lägga resurser på ämnet och ge eleverna de verktyg som kan leda Sverige tillbaka till höga resultat. Flera av mina duktiga musiklärarkollegor, som jobbat i ca 10-15 år, lämnar nu yrket antingen på grund av utbrändhet eller hörselskador. Många söker sig till kyrkans verksamhet, där förutsättningarna att lära ut musikens språk är rimliga och lönen i många fall bättre. Det är fantastiskt att kyrkan får tillgång till så välutbildade och kreativa människor men den verksamheten når ju inte alla barn, vilket skolan gör.

Politiker måste vakna upp och ta ansvar i denna viktiga och akuta fråga. Hur ser ni på saken? Tycker svenska politiker att musikundervisningen är viktig? Vilka kunskaper har ni om musikundervisningens positiva effekter på barns förmåga att uttrycka sig, få ökad självinsikt och förståelse för skapande processer? Ska alla elever ha rätt till likvärdig utbildning i musik? I dagsläget upplever jag det som att politiker i Sverige inte har någon kunskap om musikämnets fantastiska potential eller att man inte anser att det är viktigt att alla barn ges möjlighet att utveckla sina musikfärdigheter. Jag är rädd för att man alltför sent kommer att inse att en av våra mest fantastiska källor till kreativitet håller på att sina i den svenska skolan.

(Lisa Backhans är musiklärare på Kungsholmens grundskola 6-9)

Värd att notera är Skolverkets lutherska uppfattning om religion. Bön, välsignelse, bekännelse och predikan radas upp som bannlysta inslag vilket tyder på att en protestantisk syn på ”ordet allena” lever stark inom vår främsta skolmyndighet. Medvetenheten om kyrkorummets, symbolernas och bildernas förkunnande potential lyser helt med sin frånvaro. Kyrkorummet tycks oproblematiskt fungera som stämningshöjare, trots att det räcker med en A-kurs i religionskunskap för att veta att bilden och avbildandet är en mer kontroversiell fråga inom de tre monoteistiska religionerna. Att bilden aldrig ens blir föremål för diskussion hos Skolverket säger mig att det inte i första hand är religiösa elever som vänder sig mot avslutningar i kyrkan utan att det är den sekuläre svensken med protestantiska referensramar som protesterar. Det är därför inte särskilt troligt, vilket tidigare debatter har velat låta påskina, att det är muslimska elever som motsätter sig avslutningar och samlingar i kyrkor.

Orsaken till Skolverkets hållning tycks vara den svenska skolans integrations-problem. Om man länkar sig vidare på Skolverkets hemsida finner man nämligen att skrivelsen om advent har sin upprinnelse i ett antal anmälningar till Skolinspektionen där barn har känt sig obekväma i kyrkan. Skolavslutningar i kyrkan kan ”utestänga elever från gemenskapen”, skriver därför Skolverket, och eftersom den kommunala skolan är en skola för alla är det viktigt att avslutningar utformas så att alla kan delta. Föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan ”förvissade om att de inte blir ensidigt påverkade”, något som ligger i linje med läroplanens direktiv om att undervisningen ska vara ”saklig och allsidig”.

Svaret på den svenska skolans integrationsproblem tycks alltså vara att undvika samlingar där ingen känner sig utanför. Men argumentet att en samling i kyrkan är ensidig och bidrar till utestängning från gemenskapen är bara ett bra argument om det också används som måttstock på de samlingar som redan hålls i skolan.

”Lex orandi, lex credendi” säger de ortodoxt kristna. Uttrycket betyder ungefär ”som vi firar, så tror vi”. Kort sagt: hur vi firar säger oss något om vad vi tror. Tittar vi på ”firandena” i en vanlig svensk skola under ett vanligt skolår ser de ut ungefär såhär: På Lucia ställs undervisningen in och alla förväntas samlas i skolans cafeteria. Luciatåget sjunger den sedvanliga ”Sankta Lucia” men snart åker glittret av och det blir Luciarock. Inför sommarlovet är det avslutning i aulan. Mörkläggningsgardinerna dras ner och ljudet dras upp. Det är konsert, igen. Denna bryts av en krystad ”Den blomstertid” innan rektor håller tal. Han talar om Midsommar och finnar. Om nubben som ska intas och om rumlandet på höskullen. Sedan önskar han alla en ljusnande framtid. Anställningsbarhet, egen bil, och pengar i plånboken är vad han åsyftar. På allahelgona talar vi om häxor, spökar ut oss och går på Halloweenfest. Svart och djärvt ska det vara. Sedan har vi Alla hjärtans dag. Då anordnas gemensamt firande genom att RFSL kommer till skolan. De dukar upp i skolans cafeteria och bjuder generöst: ”gratis kondomer till alla!” På eftermiddagen anordnas skönhetstävling.

Vad tror vi på, när firandet ser ut såhär? På underhållning, sex, alkohol och konsumtion? Det är i alla fall vad vi firar. Med anledning av Skolverkets direktiv behöver vi dock ställa oss frågan: hur allsidigt är detta och hur väl främjar det integrationen? Kan vi på allvar mena att alla elever självklart känner sig delaktiga i den gemenskap som här beskrivs? Jag menar, hur troligt är det att en katolsk elev bejublar gratis kondomer eller att en muslimsk elev med sjal känner sig bekväm under trycket av att gå med i skolans catwalk?

Prästerna får inte förkunna. Det har Skolverket slagit fast. Men då måste Skolverket förklara på vilket sätt de firanden som äger rum i en helt vanlig kommunal skola idag inte är förkunnande.

Är det förresten någon som vet vad kyrkan förkunnar i advent, och som våra elever följaktligen ska undanhållas? Om du vågar läsa vidare kan jag berätta att adventstexterna handlar om tidens slut och om människolivets tidsbundenhet, att vi gör väl i att inse att vi inte lever för evigt och att det finns en risk att så upptas av det jordiska att vi inte ser det verkligt viktiga. Svenska Dagbladet förkunnar intressant nog ett likande budskap söndagen den första advent. Huvudnyheten handlar om klimatförändringarna och budskapet är att det extrema vädret kommer ta död på oss i förtid om vi inte minskar våra utsläpp.

Icke-konfessionalitet betyder inte neutralitet. Skolan förkunnar alltid.  Låt oss därför föra en innehållsmässig diskussion om vad skolan ska förkunna och varför. Låt oss erkänna att frågorna om utanförskap och tillhörighet i skolan är långt ifrån lösta och att skolavslutningarnas vara eller icke-vara i kyrkan utgör en försvinnande liten del av dessa problem. Låt oss alltså diskutera den misslyckade integrationen på riktigt. Den diskussionen är våra barn och unga värda.

(Lovisa Bergdahl är fd gymnasielärare, filosofie doktor i pedagogik och lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola)

*

Jenny Frohage Okt 29, 2011 2:02

Vilken debatt åsyftas?

Om det är debatten i våra stora dagstidningar DN och Svenskan så är väl orsaken att man där måste ha ”rätt” utbildningspolitiska åsikter och frågor som man driver, för att bli publicerad?

Jag upplever att man i nyhetsprogram på tv mer och mer hör lärare bli tillfrågade och skolfront har blivit bättre på att bjuda in lärare i sina paneler.

Och mässor som skolforum har förankrat idén om utvecklingstorg där lärare delar med sig av sin undervisning och projekt som man upplever lyckade till besökande landskollegor.

Jag instämmer i Rigmors kommentar i artikeln om att det handlar mycket om kultur och tradition. Lärare är inte vana teoretiker och skribenter. Idén om den ensamma läraren i ett stängt klassrum lever kvar. Det ligger prestige i sättet att undervisa i och man särskiljer inte tillräckligt på metod och person. Jag tror att för vissa lärare bottnar agget mot IUP, omdömensskrivande, LPP-skrivande osv. i att man just inte vet hur man ska formulera sig på ett korrekt sätt. Precis som Anna-Karin Frisk nämner tror jag det handlar om outvecklat yrkesspråk och bristande kompetens i bedömning och att strukturera sin undervisning verbalt, så att den blir tillgänglig för fler. Lärarnas språk är ett tyst språk.

Jag ser dock positivt i att fler lärare ser sig som ämnesdidaktiker och det satsat mer och mer på att lärares fortbildning handlar om att aktivt bedriva undervisningsutveckling som i lesson och learning studies – istället för att sitta och lyssna på föreläsningar från personer som inte är skolfolk. Vi har inte råd att lägga fortbildningstid på annat än att planera, revidera och utvecka undervisningen som jag ser det och det hoppas jag att fler och fler lärare runt om i landet strider för på sina skolor.

*

Max Wallinder Okt 29, 2011 11:39

Jag har skrivit två artiklar för S.O.S. men båda har på luddiga grunder refuserats. Jag gör vad jag kan och tar ansvar för att försöka göra min röst hörd om min vardag som lärare men då måste även publicister ta sitt ansvar – och lyssna.

*

Göran Tullberg 
Okt 29, 2011 12:44

Hur är det med er själva? Är det inte ni som censurerar inlägg?

Men visst har ni rätt. Här avskedades en lärare som avslöjade vad skumt som hände på skolan. Inom sjukvården finns Lex Maria. Kritik inom vården får framföras fritt för att vården skall bli bättre.

Hur vore det med en Lex Maria inom skolan. Mer än hälften av alla matematiklärare är inte matematiklärare, De är slöjdlärare eller sekreterare eller vad som helst (enligt skolverket). Samma gäller i fysik och kemi. Lärarna har tagit slut. Det finns inga kvar längre. Är det konstigt att svensk skola sjunker i ranking, när vi inte längre har utbildade lärare. Borde inte allmänheten få reda på det?

*

Bertil Törestad Okt 29, 2011 18:27

@Jenny Frohagen

Det är modigt och fint att du nämner att det finns inkompetens, bristande formuleringsförmåga och dåligt strukturtänkande i lärarkåren.

Diskussionen bli ju annars egendomlig om man anser att lärarutbildningen varit mycket bristfällig och i nästa andetag menar att våra lärare är fantastiska.
En sådan metamorfos bidrar nog inte lärarutbildningen till.

Att lärarnas språk är ett tyst språk låter ju fint och vackert, men sådant språk har alla människor. Vissa kan dock även uttrycka sig i skrift.

*

Gunillahelen Olsson 
Okt 29, 2011 20:10

Det nämns redan i artikeln: det lärare har att tillföra handlar om undervisning. Men debatten om skolan handlar sällan eller aldrig om undervisningen. Den handlar om ordning och reda. Den handlar om friskolor eller inte friskolor. Den handlar om betyg och den handlar om lärarnas ökade arbetsbörda. Den handlar om ledarskapet i skolan och om organisationen. Det är som om undervisningen är underordnad en väldig massa andra faktorer som är avgörande för huruvida eleverna lyckas i skolan eller inte. Och eftersom lärarna sysslar, eller åtminstone har en önskan att syssla med undervisning så finns ingen anledning för dem att blanda sig i debatten!

En mycket negativ sak med den debatt som förts på senare år är just vilken vändning den tagit. Så fort man öppnar munnen för att tala om undervisning och utveckling av undervisning får man den stämpel på sig som också nämns i artikeln: vänster. För debatten handlar om kepsar, mobiltelefoner och skolk. Talar man om att undervisningen måste locka fram viljan hos barnen att lära sig (vilket alla vi pedagoger känner till som den bästa av inlärningsmetoder om jag får förenkla en smula) så är man inte längre objektiv utan offer för den gamla flumskolans tankar och pedagogik.

Inom hjärnforskningen är man mycket nöjd med den samverkan man numera har med psykologins område, men samverkan med pedagogiken är icke existerande av det enkla skälet att dagens hjärnforskning stöder den kreativa pedagogiken. Och det är inte politiskt rumsrent just nu!
Så varför ska lärare som med ryggmärgen kan detta blanda sig i en debatt där den tid det tar att formulera sig är totalt bortkastad?

*

Göran Tullberg 
Okt 30, 2011 11:23

Gunillahellen skriver: ”men samverkan med pedagogiken är icke existerande av det enkla skälet att dagens hjärnforskning stöder den kreativa pedagogiken. Och det är inte politiskt rumsrent just nu!”

Jag tror det är en annan faktor som gör det svårt för lärare att kritisera. Alla andra förstår ju pedagogik mycket bättre än lärare. När Björklund beordrade lärare att gå över till ”katederundervisning”, så inser lärare snabbt att han pratar i nattmössan. Men allmänheten förstår nog inte att det finns massor av olika sätt att undervisa och att en kunnig lärare kan använda ”katederundervisning” för instruktioner, men sedan följa upp med mer kreativa inslag och avsluta med kritik och diskussion.

De förstår nog inte heller att eleverna utbildas för livet, för att själva kunna möta problem och lösa dem. Det finns ingen kateder ute i livet. Där gäller kreativitet.

*

Henrik Hedman 
Okt 31, 2011 20:14

Här kommer några osorterade tankar

Det finns många anledningar till ”tystnaden”.
Nedvärderingen av lärarna från tex Jan Björklund – När han säger att bra lärare skall ha hög lön, säger han också att många lärare inte är bra.
När lärarnas riksförbund hakar på samma idé, vi måste öka lönespridningen så är budskapet de dåliga lärarna skall inte ha något.
När fler och fler får otrygga anställningar på friskolorna ökar rädslan.
När Jan Björklund säger att vi inte kan ”hålla ordning” framställs vi som odugliga mesar osv.

Det pågår en hets mot oss lärare som gör att många hukar sig. Utöver det så har vi ett lönesystem som bland annat används för att bestraffa dåliga/obekväma lärare.

Ytterligare en faktor är den som Gunillahelen Olsson tar upp. Svenska lärare är förvånansvärt okunniga om det svenska skolsystemet. Man behärskar det som som rör undervisningen – men kunskapen om den organisation man arbetar i är låg. Då blir det svårt att delta i debatten.

Hur skall vi lyckas bryta denna förlamande rädsla som leder till tysthet?
Ett sätt kan vara att börja utveckla lärargnället i lärarrummet. Ni vet gnället om att vår ”status” har sjunkit. Nästa gång ni hör en kollega börja dra gnällvalsen – fråga denne vad han/hon tänker göra för att höja statusen. Vi måste inse att det inte är någon som kommer att ”ge” oss hög status – den får vi förtjäna genom att vara ”nyttiga”. Skriva insändare som går emot BUNs nedskärningar, insändare som problematisera div politikers enfaldiga utspel osv. 
En annan sak – vi måste förstå är att vi är kunniga. Åtminstone betydligt kunnigare än föräldrarna och BUN – politikerna. Här är edcamp idén en fantastiskt idé som stärker vårt självförtroende. Man måste tro på sig själv för att våga ta ton i den offentliga debatten.

PS Henrik
Ps kan verka en aning rörigt inlägg men ni begriper nog andemeningen – Läs på – Våga – Ta ton och gör det gärna kollektivt DS

*

Henrik Hedman 
Okt 31, 2011 20:24

Ytterligare en anledning till tystnaden är den förhärskande ”Martin Timell”- ideologin. Den säger att vi bara skall bry oss om vårt eget lilla hus. Hur vi skall renovera samhället som huset står i – skall vi inte bry oss om. Förhoppningsvis så har Egyptierna på Tahir-torget slagit in en jättespik i timelleriet som når ända till Sverige

*

Josefina Bergfast 
Nov 1, 2011 15:13

Såg nyligen det sista programmet ”SKOLFRONT”, och fick några funderingar kring det….

VARFÖR har programmet skolfront under nästan hela programmet en bakgrundsbild av ett ”vrålande ansikte? VARFÖR avslutas programmet med att visa en bild på ett slagsmål, eller där en ungdom ”knockar ned” en annan ungdom?

ATT det verkar finnas krafter/viljor/intressen av att ÖKA stressen, aggressiviteten, konkurrensen, ovänskapligheten, tävlingsviljor och ”oduglighetsstämplingar”, samt också MINSKA respekten, aktningen, ”de goda viljorna”, ”den goda samhällsandan” osv., hos föräldrar, elever, lärare, skolor, rektorer och samhället som helhet, verkar vara en verklighet?

Massmedias ”förmedlingar” av tävlingar, strider, konkurrenssituationer och ”förnedringar” av olika slag levereras i en aldrig sinande ström, och förmedlar sitt ”budskap” till medborgarna? ”Tävla eller ”dö”, ”bli utröstad”, ”bli bortröstad”, ”få din lampa släckt” osv?

SAMTIDIGT ”TALAS” det i det oändliga om ”alla människors likvärdiga värde”, ”mänskliga rättigheter”, ”demokrati” och ”yttrandefrihet? Det rimmar ju illa med den ”undervisning” och det slags ”tänk”, som massmedia vill ”hjärntvätta” medborgarna med?

”Samhället kräver” samtidigt av ”skolan”, och ”lärarna” att de skall försöka tillämpa de ”uttalade idealen” om demokrati, jämlikhet, mänskliga rättigheter et cetera, men UNDVIKER att påtala HELA samhällets, (ALLTSÅ INKLUSIVE MASSMEDIAS?) ANSVAR, när det kommer till att verkligen kunna bygga och ”dana och skapa” sådana exemplariska elever och medborgare, som man SÄGER att man vill ha? (Men i PRAKTIKEN VISAR någonting annat?)

Att förstå att barn är barn, som verkligen BEHÖVER att VUXNA TAR ANSVAR, det borde verkligen inte vara så svårt att förstå. Att AVKRÄVA insikter, självdiscipliner, ansvar och förmågor från barn, som de inte är MOGNA för att kunna ta, är ANSVARSLÖST.

Den ”jämlika nivån”, som barnen befinner sig i tillsammans, medför att det är mycket svårt för dem själva att kunna agera ”AUKTORITATIVT” i relation till varandra och till ”andra elever”, (som gör ”dumma saker”).

Det är LÄRAREN, och de ”VUXNA”, som MÅSTE finnas bland eleverna och barnen, som en AUKTORITET, och vara den som ”sätter gränser” för acceptabla beteenden och uppföranden.

Den AUKTORITETSFLYKT, (och oviljan att ”bli vuxen” och ”ansvarig”?), som har skett i namn av ”jämställdhet”, ”demokrati” och ”alla människors ”lika värde”, (istället för alla människors ”likvärdiga mänskliga värdighet”), som skett från ”vuxensamhället”, de senaste decennierna, är förödande för BARNEN.

Massmedia har VERKLIGEN varit bidragande i denna ”flykt” och ”demoralisering”, och borde, (i ”anständighetens namn”?), ”rycka upp sig”, och BIDRA till ”det goda samhällets möjligheter till gestaltande”, istället för att ”hjälpa till” att ”stjälpa det”?

Barnen skriker och någon gråter i lekparken! Du springer som vuxen ut genom porten där Lisa tre år just slagit lillebror i huvudet med en spade. Du säger kanske: ”Du får ABSOLUT INTE slå lillebror, du måste förklara vad det är du vill, annars förstår han inte. Ni måste ha leksakerna tillsammans!

Bär du detta synsätt och vad förväntar du dig av barnen? När börjar individens ansvar egentligen? Borde du känna skuldkänslor och lasta allt på dig själv? Kan barnet aldrig ställa till svars för sina egna handlingar?

Något år senare föds lillasyster och syskonen är tre. Lillebror hamnar nu i samma situation och måste axla ansvaret som den storebror han nu är. Hans direkta reaktioner måste kontrolleras med individuellt ansvar. Storasyster kunde och nu måste lillebror utvecklas på samma sätt. Allt detta långt innan skolåldern. Barn har tydligen ansvar och måste lära sig ta det. Ingen kan styra dina impulser eller tänka dina tankar, du är själv ansvarig i ditt liv. Märkligt? Nej självklart. Ansvaret i våra liv (det individuella ansvaret) ökar rimligen hela tiden. Det ökar ju äldre vi blir, ju mer vi kan och lär oss. Det är vackert och meningsfullt men jobbigt och krävande. Barn som undviker ansvar (ibland i skuggan av vuxna som inte heller vill ta ansvar) hamnar ibland i fängelser eller andra destruktiva situationer. Individen kan agera och tänka, individen har ansvar hela tiden och detta ansvar innebär även fantastiska möjligheter. Är detta grundläggande ansvar något av en obekväm sanning har vi problem. Jag anser att vi har har ett samtida problem som hotar den pedagogiska retoriken eftersom vi inte vågar tala allvar och inte vågar den ärlighet livet kräver. Alternativet är groteskt: ”Det är mammas fel att jag inte finns här hela tiden och ser varje ögonblick redan innan det händer. Du kan ju inte förstå att det gör ont att få en spade i skallen. Mamma borde ju ha varit här och förhindrat dina handlingar redan innan de skedde.”

Ansvar är ingen högerfråga. Ansvar är individens möjlighet att engagera sig i livet. En grundläggande förutsättning för frihet och utveckling. Ansvaret för handling och tanke är själva motorn som driver människan och låter henne erövra sig själv och samtidigt delta i gemenskaper. I nästan alla sociala strukturer respekteras ansvarsfullheten, speglingen blir positiv och både känslan och tanken trimmas. Farmor och farfar var stolta över det faktum att jag kunde välja utbildning och väg i livet. Den kostade inte några extra pengar, jag hade samma möjligheter som alla andra. Kunde någon trolla bort min dyslexi? Tyckte de att någon annan skulle läsa mina läxor? Det känns ovärdigt att besvara dessa retoriska frågor, ändå gör jag detta nu: Nej, jag bär själv ansvaret för mitt liv och gör det likt alla andra. Även idag när nya generationer barn växer upp är grunden för utveckling densamma. Alla individer har ett ansvar både för sig själva och för samspelet med andra! Men det är inte så vi vanligen formulerar oss i debatterna.

Är jag kanske en av dessa naiva nyliberaler som blundar för mekanismerna i de globala systemen? Nej inte alls, det finns ingen rättfärdighet i att låta ojämlika parter ”fritt förhandla priset på varan”. En ensam fattig unge som prostituerar sig för att inte svälta väljer bara mellan död och överlevnad, varje människa måste bekämpa system där människovärdet inte gäller alla.

Det jag försöker peka på handlar om ett problem som uppstått i en situation där en hundraårig kamp för social rättvisa redan lett till en hög grundnivå, en bra skola och många möjligheter för individen och kollektivet. Utgångspunkten för dessa förändringar var människors känsla för rättvisa och solidaritet och den vilade på en mycket stark pliktkänsla och ett självklart fundament av individuellt ansvar. Stolthet var kärnan i den ”skötsamme arbetarens” synsätt. Man skall göra rätt för sig.

Men att barn skulle ha ett individuellt ansvar för något är idag nästan en tabubelagd hädelse. Det känns ovant och läskigt att formulera påståendet ”Även barn har ansvar för sina liv!”  Ändå är denna sanning grunden för allt vettigt samspel människor emellan. Tappar vi mer av detta försvagas den naturliga kraften för utveckling och detta just i ett samhälle där tidigare generationers drömmar om individens lika behandling och det klasslösa utbildningssystemet till stor del redan blivit en verklighet. Möjligheter finns men finns det egna ansvaret?

Vem är det som skall plugga du eller din lärare? Vem kan tänka och formulera dina tankar till ord? Vem kan pröva vägar mot framgång och insikt, du eller din lärare? Har mamma huvudansvaret för dina hypoteser och funderingar eller är du beredd att använda dina egna möjligheter, ditt eget tänkande?

I vår samtid saknas ett bra sätt att uttrycka vissa grundläggande förutsättningar för lärande och växande. Vi har ju under en ganska lång tid vant oss vid att man utan vidare kan tala om det mesta som om det alltid är någon annans ansvar (även om vi ibland insett att vi åtminstone är lite delaktiga i våra egna liv). Det är på grund av denna märkliga brist på uttryckssätt som vi också tappat bort möjligheten att diskutera individens möjligheter. Vi fastnar i eller luras in i en retorik som utgår från att man måste måla bilden av det kollektiva samhället som misslyckat, och att alla resonemang måste utgå från systemen och absolut hålla det individuella ansvaret utanför. Detta leder även till att individens frihet och värde devalveras. Om det är helt ok att låta ”styrmedel” kontrollera varje mänsklig process, om respekten för lärarens och elevens, barnets och förälderns eget ansvar försvinner hotas friheten och livsrummet. Det finns ett värde i att ta ansvar för sitt eget liv men det är inte längre uppenbart för alla. Varför?

Det är sannolikt genom vårt flata sätt att acceptera och begagna oss av en kladdig retorik som ansvarsbiten trollas bort och en kollektiv lögn odlas istället.

Det är inte alltid någon annans fel att du misslyckas. Oftast behöver du ta i mer, försöka igen och ta ansvar för alla de möjligheter din kropp och hjärna erbjuder.

Kritiken av samhället, pedagogiken och skolorganisationerna är viktig men eftersom grunden för individens utveckling är ett närmast tabubelagt ämne ramlar alla resonemang snabbt ned i det retoriska mörker där löften om snabblösningar och enkla svar fritt kan fiska väljarstöd och skapa tillfälliga maktförskjutningar.

Samhällsklimatet 2011 innebär att det idag mer handlar om att få eller kräva och nästan aldrig om att kämpa eller samarbeta. Det stora felet har uppstått genom den delvis borttappade grund för mänskligt ansvar som varje individ sannolikt bar på för bara några generationer sedan. Det har blivit diffust och obehagligt i skoldebatterna eftersom barnet (nyckelspelaren i dennes egen utveckling) inte bär ansvar för något? Och just denna samtida ”självklarhet” fungerar som hinder och sabotage i den pedagogiska debatten, i skolan och förstås i det omgivande samhället.

Kanske slumrar den grundläggande idén om individens ansvar under ytan hos många av oss så att mina provokativa ord kan finna ett kreativt fäste, men sannolikt kommer de reflexer vi så länge utvecklat ställa till rabalder och konflikt. Det är ju nästan alltid helt ok att ropa efter insatser när något går snett, att skälla på och skylla på systemen eller andra människor. Politikens höger och vänsterkrafter beskriver oavbrutet skolan som misslyckad och dålig. Jag välkomnar en spännande och dynamisk debatt om individens ansvar och vår syn på barns möjligheter till utveckling och kunskap. Den som tänker och agerar når längre och ger mer. Individens ansvar är nyckeln.

(Pål Jansson är lärare på Tumbagymnasiet i Botkyrka)

Maria Settergren Okt 28, 2011 19:31

Svaret på din rubrikfråga är enkel: De hörs inte därför att de inte vågar. Skolan är avdemokratiserad. I min lokaltidning har ingen lärare skrivit sitt namn i insändare de sista 15 åren, utom jag själv. Och jag fick sparken. Ja, jag mer eller mindre tvingades ansöka om avtalspension. Gladeligen betalar de 20000kr i månaden i 4 år för att slippa mig. Och vad har jag gjort? Jo, jag har inte haft vett att knipa käft. Jag var lokalombud för lärarfacket i 15 år, ifrågasatte alltid alla dumheter som infördes. Jag skrev i lokaltidningen TTELA , yttrade mig på konferenser och skrev brev till cheferna. Anklagades för att vara illojal, trots att högsta juristen i SKL dementerade detta i radion. Inte bara jag. De rektorer som inte har vett att hålla mun får sparken. Själv fick jag aldrig tjänster jag sökte. De gick alltid till outbildade och ovana personer. Trots lärarutbildning och 30 års undervisningsvana ansågs jag inte ens lämplig att ha sommarskola några veckor med de elever jag undervisade under terminerna. De tjänsterna gick till fritidspedagoger. Ansågs av utbildningschefen inte passa in i det eller det arbetslaget. Jag blev t.o.m. utkonkurrerad av en lärarkandidat som jag handledde när jag sökte en speciallärartjänst. Jag har haft tills vidareförordnande i samma kommun de sista 26 åren.Och vad gjorde facket, undrar ni kanske. Svar: Platt intet. Därför gick jag ur. Därför hörs inte lärarna: De har ingen fackförening bakom ryggen. Strejkrätten är i princip avskaffad genom det nya statliga medlingsinstitutet, där parterna kan tvingas att underteckna avtal. Facken har lurats att underteckna fruktansvärda avtal med stora lönelöften som aldrig blev av. Samverkansavtal har avlöst MBL- förhandlingar, och den representativa demokratin avskaffades. Tidigare hade lärarna ingen arbetsgivare som styrde och ställde. De var en autonom yrkesgrupp som endast styrdes av det regering och riksdag beslutat. Tror någon att vi lever i en demokrati? Glöm det. Det går ständigt utför i alla offentliga organisationer i Sverige. Det verkar som om demokrati är något som ett samhälle kan kosta på sig när hjulen snurrar och den ekonomiska utvecklingen går framåt. Skolan är en spegelbild av samhället. Det är nog tyvärr kört. Andra ska dansa på historiens arena.

*

Isabella Andersson 
Okt 28, 2011 19:31

Jodå, jag är lärare och försiktig när jag skriver här, dvs. jag skapar en pseudonym som består av mitt andranamn och min mammas flicknamn. Jag gör det av två skäl som jag saknar här: avståndet mellan elever och lärare har, tack och lov, krympt, men det innebär också att det är en utmaning att vara kritisk och samtidigt upprätthålla den förvisso personliga men också professionella yrkesrollen. Om jag är öppet så kritisk som jag skulle vilja/kunna vara, vad händer med min relation till elever och föräldrar? Självklart är det ett skäl som i ett kritiskt skede inte har betydelse, t.ex. om jag upplever att enskilda elever och föräldrar far illa i den organisation jag representerar.

Det andra skälet är svårare. Det är fredag kväll och jag har kämpar sedan några timmar med något en kollega skvallrade om tidigare i eftermiddags: det finns en grupp kollegor som är kritiska mot mig. De tycker att jag har för höga krav på mig själv och andra. De anser att om man en gång har skaffat sig en utbildning, t.ex. lärarutbildning, finns det ingen anledning att hålla på att fortbilda sig. De menar att förtroendetiden är deras tid att koppla av från arbetet för att kunna ta itu med resten av livet och de är mycket kritiska till att skolverket tycks förvänta sig att vi ska läsa ”typ fem jävla romaner” i form av ny läroplan, kommentarmaterial och allmänna råd. De menar att vi måste börja säga ifrån och helt enkelt inte skriva de skriftliga omdömena varje termin och de tycker att ämnesöverskridande arbete är ett ”förbannat jippo” och att de välkomnar signaler som tyder på att vi ska få ökad möjlighet att ”sätta dit” eleverna genom att skriva in skolk i betygen. Samma gäng tycker att föräldrar är det jobbigaste som finns och att de ska hållas kort. Framförallt finns det inget skäl att tillmötesgå deras högljudda krav på att lägga utvecklingssamtalstiderna sen eftermiddag. Dessa kollegor talar sig gärna varma för valfrihet, så länge det inte handlar om att våra brukare ska välja.

Jag känner att jag har ögonen på mig. Skulle jag jag granska den miljö jag arbetar i så skulle kritiken kanske inte formuleras på samma sätt. Den skulle uttryckas som en längtan efter likasinnade, som jag skulle kunna samverka med och därigenom få större frirum. Jag tycker att samtalet om de tysta lärarna alltid verkar utgå från att dessa tysta skulle vara tysta av samma skäl; är det verkligen så?

*

Henrik Hedman 
Okt 28, 2011 19:56

Intressant. Har inget svar men det här gäller inte bara lärare. Varför deltar inte arbetare i det offentliga samtalet om vilken industripolitik vi skall ha? Varför deltar inte städarna i diskussionen om privatiseringen av deras arbetsuppgifter osv. Gemensamt är att i stort sett inga löntagargrupper deltar i debatten.

När det gäller lärarna så tror jag inte på förklaringen om att ”vi har så mycket att göra så vi inte hinner.” I mina öron så är det argumentet mest en dåliga undanflykt. Dålig arbetssituation borde logiskt göra fler så upprörda att de började skriva och delta i offentliga samtalet.
 Lathet, feghet och önskan om att någon annan skall gå ut och ta smällen ligger nog närmare sanningen.
Vi skall inte underskatta att många anser att de har gjort nog om de har gnällt av sig lite i lärarrummet.
Den stora frågan är hur skall vi ändra på detta?

*

Ulf Engman 
Okt 28, 2011 22:45

”Det är en skam, en fläck på Sveriges baner att medborgarskap heter pengar”
Var tog alla radikaler vägen från 60-talet, sitter de nu i riksdagen o fattar kloka beslut eller….
Skämt åsido (men lite allvar ändå)
. Vi lärare lider av Afasi, vi tar emot nya rön; läroplaner,politikers och byråkraters profilerande, utan att säga: Stopp! Nu räcker det, vi är utbildade till att vara pedagoger, låt oss då få vara det och koncentrera oss på det vi kan istället för att även vara psykolog,arkivarie,psykiatriker,mamma/pappa,polis, lösa allt samhället ej rår på etc. Vi hinner aldrig göra klar en tårta förrän vi måste börja på nästa osv.
Och skulle vi till äventyrs drista oss till en insändare i tidningen får vi till kommentar: ”Ni talar i egen sak”. 
Just det, vi talar om hur verkligheten ser ut…….
På 70-talet kändes det som om facket hade muskler att påverka skolan, men idag……näe vi går som vanligt till personalrummet o pratar av oss för att sedan gå till lektionen som om ingenting hade hänt….
Nu blev det här mycket dystrare än det var tänkt, jag tror vi kan vända det här om vi fick en Tankesmedja i klass med företagsvärlden/kommunvärlden. Vem fixar det?

*s

Bertil Törestad Okt 28, 2011 22:47

Artikeln tar upp flera intressanta frågor. Varför skriver inte fler lärare om skolan på bloggar och i andra media? Ja, det finns faktiskt ett antal heltidsarbetande lärare som skriver praktiskt taget varje dag och då ganska omfattande inlägg på sina och andras bloggar. Man kan då undra hur dessa hinner med det så ofta påtalade tunga läraryrket. Sanningen kan vara det kända ordstävet som säger att arbete tenderar att ta den tid som står till förfogande. Man har helt enkelt vant sig vid en viss trall, och om den invanda farten överstigs upplevs detta som ytterst betungande. Lärares arbetstid är inte överdrivet hög om man jämför med andra yrken på samma nivå. De många ledighetsveckorna inte att förglömma i sammanhanget.
Lärarutbildningen har varit dålig under lång tid. De studenter som antagits dit har haft medelmåttiga betyg och inte varit särskilt framstående i läsning och skrivning. Jag har själv på nära håll sett ett otal lärarstuderande som inte kunnat stava ordentligt, inte klarar av meningsbyggnad och absolut inte är i stånd att själva formulera en examensuppsats på ett acceptabelt sätt. En hel del av dessa studenter är nu lärare. Det är klart att deras initiala svårigheter med språket hindrar dem från att formulera sig i artiklar på fullödigt sätt.
Dessa åsikter kommer naturligtvis att tillbakavisas av yrkesverksamma lärare, det hör till spelet, men frågan varför skolan är så dålig hjälps inte upp av att vi låtsas som om fler debatterande lärare skulle vara bra i sig. Det är dags att inse den fulla vidden av en erbarmlig lärarutbildning!