Erik Cardelús: Läsningen och okulturmannen

I en välskriven artikel här på SoS tas ett aktuellt problem upp – snuttifiering av svenskämnet på gymnasiet. Artikelförfattaren, läraren Henrik Birkebo, menar att man på gymnasiet allt oftare ger avkall på att läsa längre och mer krävande texter. Följden blir att gymnasieeleverna senare får svårt med sina universitetsstudier, eftersom de bygger på läsning av längre och mer krävande texter, som romaner och teorispäckade kursböcker. Även i PISA-resultaten och ungas svårigheter med ordförståelse på högskoleprovet finns tecken på detta tapp.

Varför är det så? Givetvis finns många orsaker. En orsak, som lyfts av Birkebo, är kursplanernas otydliga krav, där elever förväntas läsa verk och texter, inte romaner i sin helhet. Här finns en otydlighet som banar väg för en snuttifiering genom novelläsning, läsning av sammanfattningar och utdrag, inte hela verk. Eller så tittar man på en filmatisering av verket ifråga och bockar av det som det vidgade textbegreppet, där text i princip kan vara allt och inget. Detta underlättas av den digitaliserade multimediala konsumtionskultur som genomsyrar vårt globala samhälle, där Shakespeare, Dostojevskij och Austen lätt kan förmedlas genom en filmatisering.

Hos Birkebo används de aristoteliska begreppen telos och ethos, som handlar om verksamhetens mål respektive förtroendet. Inriktar vi oss på telos, kan man säga att utbildning ger oss bättre möjligheter till ett rikare och mer meningsfullt liv, som medborgare, medmänniskor och medarbetare. Därtill behövs individer som kan läsa, skriva och räkna, inte bara på grundläggande utan också komplexa sätt. Vidare behöver vi alla känna en djupare känsla av gemenskap och sammanhang, inte minst i oroliga tider som nu. Då behövs också bildning, för att inte fastna i trångsynthet, meningslöshet och intolerans.

Detta kan kopplas till den senaste tidens hjärnforskning, som menar att våra hjärnor är socialt konstruerade och orienterade. Redan från födelsen vill vi synka, nätverka och ”gunga i takt” med omgivningen, som hjärnforskaren Katarina Gospic formulerar det i boken Den sociala hjärnan. Annars är ju risken stor att vi går under, på ett eller annat sätt.

För idag då planeten står inför två överhängande hot – klimathotet och extremisthotet – borde bildningens samhörighetsskapande kraft spela en viktigare roll än någonsin. För det krävs en global solidaritet och samhörighet om inte extremväder ska piska sönder jordklotet och extremister ska stampa sönder våra samhällen.

Bildning – rätt använd – skulle kunna vara ett effektivt vaccin mot trångsynta, etnocentriska och extremistiska idéer, ett vaccin mot tron på att vår plats, vår tid och vår kultur är den enda och den bästa. För bildningen uppmanar oss att vända och vrida på oss själva och den tid vi lever i. Den öppnar olika perspektiv, speciellt genom litteraturen vars röster flätar ihop nu och då, låter oss vistas i andra rum och med andra människor än vi vanligtvis gör.

I boken Hjärnbrus, av professorn Hugo Lagerkrantz, lyfts just detta, att litteraturens sagor och myter fungerar som en ”narrative transport” (s. 67) mellan generationer och människor, något som ”sannolikt är biologiskt betingad”. Även den välkände amerikanske psykologen Jerome Bruner (2002) betonar litteraturens roll som meningsskapare i utbildning och samhälle. En annan teoretiker som diskuterar litteraturens betydelse är professorn i litteraturdidaktik Magnus Persson. Han medger visserligen att ”(l)itteraturens ställning är kanske försvagad”, men att dess ”betydelse snarast har ökat” (från “Varför läsa litteratur”, s. 279).

Här blir litteraturen ”ett kreativt och kritiskt brus i en kultur som inte verkar bry sig så mycket om den.”

Med detta sagt, kan vi inte bara överlåta litteraturläsningen till svensklärarna ute på skolorna. Bildningen och dess sannolikt starkaste medel, litteraturläsningen, borde vara ett ansvar för alla i samhället, speciellt dem som har en central position i offentligheten: politiker, opinionsbildare, näringslivspersoner och s.k. kändisar. Men hur ofta ser vi dem förespråka läsning och kulturövande, annat än då det då det är direkt tvunget?

Låt oss nu gå vidare till en av vårens största händelser; det franska presidentvalet där det brunpopulistiska hotet trycktes tillbaka och de demokratiska krafterna vann. Oavsett andra åsikter om Macrons parti och person, är det en obestridlig seger för demokratin, speciellt om man föreställer sig motsatsen och dess svallvågor i omvärlden.

Därtill är Macron, f.d. finansminister och bankman, en flitig förespråkare för bildning och läsning, vilket enligt läsvaneundersökningar blir allt ovanligare bland just gruppen medelålders män, läskulturens stora avhoppargrupp, inte minst maktens män i Sverige. Eller vågar vi kalla denna kulturundvikande maktvarelse för okulturmannen?

Hursomhelst, Macrons humanistiska bildningspreferens yttrar sig bland annat i hans magisterexamen i filosofi, en titel som anskaffades med den kände franske filosofen Ricouer som handledare. Därtill märks Macrons uttalanden, bland annat: “Det som saknas i dagens politik är lite av den översinnlighet som finns i litteraturen och i filosofin.”

Så två avslutande frågor, med bäring på såväl telos och ethos, som okulturmän och annat i tiden. När hörde vi senast liknande fraser, från liknande personer i Sverige eller från den överkammade mannen på andra sidan Atlanten? Och slutligen, varför är det så?

Eric Cardelus är lektor, lärarutbildare och mångårigt verksam gymnasielärare

Referenser
Bruner, J. (2002) Kulturens väv. Göteborg: Daidalos.
Gospic, K. (2013) Den sociala hjärnan. Stockholm: Brombergs.
Lagercrantz, H. (2013) Hjärnbrus. Stockholm: Carlssons.
Persson, M. (2007) Varför läsa litteratur? Lund: Studentlitteratur.
SVT Nyheter, 2017-05-08, https://www.svt.se/nyheter/utrikes/vem-ar-frankrikes-nya-president-emmanuel-macron