Olle Holmberg: Var finns skolan?

Den offentliga skoldebatten handlar nästan enbart om strukturella ting. Stora övergripande problem diskuteras om och om igen, de kan gälla segregation, privatskolor, skattemedelsvinster, internationella kunskapsmätningar, förstatligande av skolan, resursbehov o.s.v. o.s.v.

Och det är självklart att skoldebatten måste handla om just detta, om strukturer som ger förutsättningarna för skolors, lärares och elevers arbete.

Det som saknas är det som alla talar om – skolan själv. Inga debattartiklar eller andra artiklar skrivs om det konkreta innehållet i skolan, arbetet där är osynligt trots att det utsätts för ständig kritik . Vad händer i skolan? Vad gör eleverna? Lärarna? Hur ser deras dagar ut?

Det finns avgörande problem med en debatt som alltid hamnar i det strukturella. De som skriver har inte alltid kunskap om hur det moderna skollivet ser ut, något som annars är en fördel när man diskuterar strukturer.

Lärare går sällan in i skoldebatten. De ser inte att det finns någon självklar plats för deras erfarenheter och de drar sig för att ge sig in i en strukturdiskussion. Tidskriften Skola och Samhälle är inget undantag i sammanhanget. Få lärare skickar in artiklar som handlar om vad som händer i skolan och i deras klassrum.

Det blir lite löjligt när alla talar om hur viktiga lärare är men ingen visar intresse för vad lärare faktiskt gör och vilka erfarenheter de har. Det kan vara så att den politiska strategi som har dominerat på senare år och som har satt flumstämpel på så mycket också har osynliggjort lärares arbete. Ibland verkar det som om allt som ligger utanför en enkel förmedlingspedagogik där läraren och läroboken förmedlar, eleven lyssnar, läser och pluggar på inför provet – allt utanför betecknas som flum. Och eftersom lärarjobbet är mycket komplext blir det mesta lärare vill diskutera just flummigt och då är det bättre att tiga.

Vi behöver fler som skriver om skolan, om livet i skolan, om undervisningen, om problem men framför allt om möjligheter. Bli rapportör från den dolda skolan och skicka en artikel till Skola och Samhälle!

 

 

 

 

8 kommentarer till “Olle Holmberg: Var finns skolan?

  1. Skola och samhälle kanske antyder något annat än en sajt för erfarenhetsutbyte mellan lärare. Kanske också naivt att tro att lärare skulle börja skriva riksoffentligt om sitt jobb. På vilket sätt ska de som inte är lärare få kunskap om vardagen i den nutida skolan. Har någon anspråk på att veta hur den vardan ser ut? Den är väl rätt varierad?!

  2. Ett sätt att få en inblick i skolvärlden är att ta del av initiativet Vår skola på Twitter: @var_skola Varje vecka rapporterar en ny person inifrån skolans värld. Häng med!

  3. Tack för kloka tankar Olle!
    Jag skulle önska att vi ofta diskuterade varför lärarna inte deltar i skoldebatten!
    Tänk vilken kraft som hade funnits om de gjorde det lite oftare?
    Varför låter en hel kår med duktiga lärare sig förtalas?
    Hur gör lärare? Hur ser de på sig själva? Vill de lägga sig i den strukturella debatten som trots allt skall ge förutsättningarna för deras arbete?
    Vad gör lärara i stället och hur?
    M

  4. Olle har gjort en vettig reflektion över skoldebatten. Var kommer den offentliga bilden av skolan ifrån? Jo dels föräldrars kanske 20 åriga minnen från egen skoltid och dels ifrån elevers naturligt oerfarna rapporter till sina föräldrar. Inte underligt att Bergström i DN och vår nuvarande utbildningsminister kan slå näven i bordet och döma ut pedagogens ” trevande försök” till att hitta rätt relationellt och metodiskt i en verksamhet lika komplicerad som livet självt.

  5. Som matematiklärare har jag många gånger velat framföra synpunkter på den svenska utbildningspolitiken. Jag har sänt artiklar till de rikstäckande tidningarnas debattredaktörer, men har ständigt blivit refuserad. Skälen, eller som jag uppfattar dem, svepskälen, har varierat. Oftast har det inte “funnits plats”. För många år sedan ansågs jag vara “för ung” och råddes att “stå på tillväxt”. (Man frågade då rutinmässigt efter födelseåret på artikelförfattaren.) Några år senare fick jag beskedet att vi fyrtiotalister var så många att vi måste lämna plats för andra åldersgrupper – både yngre och äldre. Numera ska jag bara väja för de yngres framfart.

    Ett argument för refusering har många gånger varit att jag inte är en “etablerad opinionsbildare”. Sådana har nämligen företräde. Jag har helt enkelt aldrig fått chansen. Däremot läser, hör och ser man ofta olika “proffstyckare” yttra sig i olika frågor de egentligen inte har någon kunskap om.

    Jag var en gång nära att få in en artikel i en av landets största drakar. Debattredaktören ringde upp mig och undrade om jag hade någon annan titel utöver “matematiklärare”. Han frågade om jag tex. hade fog för att kalla mig “journalist” eller “författare”. Jag svarade att lärare var mitt yrke. Jag fick så veta var skon klämde: tidningen hade som policy att inte ta in artiklar skrivna av lärare, inte ens om artikeln handlade om skola och undervisning. Möjligen tog man in artiklar skrivna av lärarnas fackliga ombud, vilket också skett flera gånger under senare år. Jag frågade om man hade motsvarande policy beträffande exempelvis läkare när det gällde medicinska artiklar. Det hade man inte. Det var bara lärare som var bannlysta. Lärare hade helt enkelt för låg status och skulle sänka tidningens anseende.

    Höjt anseende anser däremot tidningen Metro sig ha fått med sina nya unga krönikörer. Den senaste, sexton år gammal, publicerade sig igår (25 maj). En annan ung förmåga som regelbundet skriver i samma tidning uttrycker sig elegant på modern svenska med fraser som “Så fucking jävla dåligt!” och liknande. Jag må erkänna att jag inte når upp till den språkliga nivån.

    DN-debatt är det forum som initierar samhällsdebatten i vårt land. Genomslagskraften är oerhörd och SvD:s “Brännpunkt” ligger långt efter, för att inte nämna andra tidningar. Det är inte utan orsak som DN:s debattsida brukar kallas “Den svenska överhetens klotterplank”. Inte ens en undanskymd svarsartikel tar man in, om den är skriven av någon “oetablerad” representant för dem som artikeln skjutit in sig på. Det är just artiklarna på DN-debatt som brukar vara underlag för uppföljande debatter i andra media.

    “Vanliga människor” hänvisas till den dårarnas parad som radioprogrammet “Ring P1” ofta gör skäl för att kallas. Skulle någon vilja föreslå “fler lyktstolpar åt hundarna” får denne antagligen högre prioritet i telefonväxeln än någon som vill diskutera skolans matematikundervisning.

    För numera många år sedan fick svenska folket möjlighet att ringa statsminister Olof Palme som svarade på telefonfrågor i radio. En av dem som ringde var dåv. chefen för Asea, Curt Nicolin. Nicolin fick förfoga över ungefär halva sändningstiden, medan de övriga ständigt blev avbrutna med beskedet att det var många andra som väntade i kö på att få komma fram. Det är bara det att om Curt Nicolin hade velat tala med Olof Palme, eller tom. velat ha en offentlig debatt med statsministern, så hade detta lätt kunnat ordnas. Sådana möjligheter har inte “vanliga människor”.

    Det är inte fråga om hur välgrundade åsikter man har eller hur välformulerat man framför dem som är avgörande för debattredaktörerna. Man värnar helt enkelt ett revir.

    • Tack för ditt inlägg, mycket intressant – och upprörande. På sistone har jag hört sägas att det är en myt att lärare blir refuserade när de vill delta i debatten i de stora tidningarna. Ditt inlägg visar att det inte är så. Det är viktigt att lyfta detta och att lärare fortsätter engagera sig i debatten och försöker göra sin röst hörd.

  6. Till Henrik: Strukturperspektivet på skolan är distanserat, övergripande, principiellt. Ett annat perspektiv kan vara konkret. Det försöker skildra vad som faktiskt sker i en särskild skola eller ett särskilt klassrum. I dagens offentliga samtal om skolan totaldominerar det strukturella perspektivet. Jag menar att vi behöver fler artiklar som förbinder de båda nivåerna, som t.ex. utgår från konkreta situationer och händelser i skolan och efterhand vidgar perspektivet genom att anknyta till principiella resonemang.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter