Ansatser finns och många skolor jobbar redan med arbetsgångar (remissförfaranden) i elevvårdsärenden både när det gäller elevers kunskaper och deras psykosociala hälsa. Här är bristen på specialisering och beprövade dokumenterade metoder bara alltför stora för att man ska kunna ta sig an de verkligt svåra fallen utan blir hänvisade till just t.ex. – det medicinska forskningsfältet .

Det är naturligtvis inte skälet till avprofessionaliseringen – däremot ytterligare ett symptom att lägga märke till för den som vill förstå och påverka orsaken.

1. Vårdarbete handlar till 20% om dokumentation (journaler, krav på beprövad vetenskap och empiri) – skolan ägnar sig i stort sett inte alls åt detta. Detta gör det möjligt för varje ny generation läkare att dra nytta av vad generationer före henne har gjort. Lärare måste däremot i mycket större grad börja om och göra sin egen empiriska resa.

2. Inom vården har man bemödat sig om att skapa en gemensam nomenklatur, d v s varje symptom, diagnos och inte minst behandlingsmetod har ett namn som innebär att alla i professionen kan vara säker på att man pratar om exakt samma sak. Detta gör det möjligt att utveckla teorier och metoder som verkar fungera och förkasta det som inte fungerar. Bortsett från en eller annan bokstavsdiagnos finns det överhuvudtaget inget gemensamt vardagsspråk för olika typer av elever, lärstilar eller pedagogiker.

3. Inom vården finns ett fungerande remissförfarande, d v s varje patient lotsas till precis den vårdinstans som är bäst lämpad för den aktuella situationen. Det finns ett ekonomiskt system bakom som innebär att enskilda läkare inte behöver be kollegor om ”en tjänst” för att skicka en remiss. Detta gör det möjligt att både specialisera sig och att få en ”second opinion” på olika situationer. Något motsvarande finns överhuvudtaget inte inom skolvärlden.

4. Inom vården har man utvecklat en syn på professionen som innebär att komplicerade fall har högre status än enkla dito. Både professionell stolthet och resursoptimering styr emot att man försöker koncentrera sig på svåra, nästan omöjliga, fall och om pengarna inte räcker så får snuvorna gå hem. I skolan är det oftast tvärtom. Att få väldigt många relativt lätta elever att bli behöriga till nästa nivå är väsentligt mycket viktigare än att få några få verkligt svåra fall att klara sig.

Orsakerna till dessa fyra skillnader är ibland uppenbara och ibland lite mer kluriga att få syn på men det finns skäl att tro att professionen själv, genom felaktiga prioteringar och ibland aningslöshet, har bidragit.

Att läkare är legitimerade är förmodligen en konsekvens av dessa skillnader – inte en orsak till dem.

Läraryrket är komplext och vi lärare professionaliseras inte genom att förenkla vårt uppdrag rent intellektuellt!

Tack för ordet

Gertie