För det är naturligtvis en illusion att tro sig ”upptäcka felet med skolan”. Om det vore så enkelt så vore alla bekymmer med den svenska skolan redan lösta för länge sedan. En vanlig sketen lärare, som jag, är ju amatör på området, lerig lortbestänkt gräsrot i sammanhanget och inte så mycket att räkna med. Mitt perspektiv som lärare är ju nedifrån, utan de luftiga, vidgade vyerna som beslutsfattare har. Jag har ju verkligheten in på bara skinnet, varje dag sedan 40 år tillbaka, i härdande barnarbete och det är inte värt så mycket i såna här sammanhang. Det är alldeles för snävt för att räknas. Jag saknar ju överblick!

Men ändå! Tänka får man! Och bloggen är ett bra tankeutrymme. Man får hela tiden nyttiga ”medhugg” och ”mothugg”! Gamla infallsvinklar bekräftade och nya infallsvinklar, som ställer de gamla på huvudet.

Kan det vara så att det där uppe sitter en massa människor som i all välvilja försöker göra en bättre skola utifrån fel perspektiv? Jag har lärt mig att välviljan som sådan alltid bör granskas och inte sväljas hel och hållen. Under slutet av 60-talet rekommenderades föräldrar fortfarande av välvilliga kuratorer och läkare att placera sina förståndshandikappade barn på institution. I praktiken till en tillvaro med institutionsskador och spännbälten och tvångsmatning och ofta en total sysslolöshet. Jag vet för jag jobbade där! Så mycket var experternas välvilja värd ur den drabbades perspektiv! Men det var en parentes om välviljan och dess begränsningar. Tillbaka till ämnet!

Annaa M (på min blogglista!) brukar säga att jag ska inte uttala mig om hur det är på ”skolor i Sverige” för det finns inga ”skolor i Sverige”. Det finns i Sverige, enligt Annaa, ett antal klasser som sinsemellan ser helt olika ut beroende på vilka barn som finns i klassen för tillfället, vilka föräldrar som finns där, vilken lärare som finns där ( och det i sin tur beror på vilken utbildning den läraren har och vilken erfarenhet). Men man kan inte säga att en skola har någon homogenitet i det här sammanhanget utan vad man får se av undervisning och resultat beror på vilken dörr man råkar rycka upp i den enskilda skolans korridor. Det kan se helt olika ut från klass till klass på samma skola. Bara några meter isär!

Beslutsfattare utgår dock ifrån att skolor är homogena enheter där alla klasser presterar lika bra eller lika dåligt. Alltså, menar de, kan man arbeta på skolnivå med kraven på utvärdering, kvalitet och planer. Och det ska gudarna veta att vi gör! Många långa timmar jobbar vi på skolnivå med kvalitets-utvärderings-plane-helvetet.

Men om de har fel och det är helt olika i varje klassrum, om Annaa har rätt, så blir överhetens krav bara ett spel för gallerierna. Det enda man mäter och arbetar med är ett slags meningslös medeltemperatur i att ha den ena foten på isbit och den andra på glödande kol. Det blir inte ett förändringsarbete / ett förbättringsarbete på rätt nivå = klassnivå i så fall. Om medeltemperaturen för skolan ändrar sig, betyder inte så mycket för elever och lärare och föräldrar i varje enskild klass. Den del av arbetet som man har gemensamt på en stor skola är försumbart, kanske 5 % av allt arbete man gör. Men minst 95 % av allt utvärdering- plane- kvalitetssarbete görs på den nivån, skolnivån. Fel nivå i så fall! Det mesta borde göras på klassnivå i så fall för det är där potentialen för förändring finns. Både på kort sikt över läsåret och på lång sikt.

Varje klass tvingas hålla på med egna utvärderingar och egna förbättringar och egna planer parallellt med överhetens krav ( skolnivån), för att försöka åstadkomma verkliga förbättringar, inte bara nya hyllmetrar med illusioner. Kanske skulle utvärderingsarbetet, förändringsarbetet, kvalitetsarbetet och planearbetet, utgå från klassnivå och inte från skolnivå?

Kanske är det så enkelt?

Jag vet inte, men jag kan inte avhålla mig från att spekulera. Och det vore samtidigt himla irriterande om Annaa har rätt! )

Vad jag inte riktigt förstår är kopplingen till att skolan skulle vara detaljstyrd? Som jag ser det har ni sedan tjugo år tillbaka alla möjligheter i världen att bedriva ett framstående pedagogiskt arbete i skolan. Bekymret som jag ser det är att många i lärakåren sitter fast i Lgr 80.

Samtidigt, om vi ska prata detaljregering i svensk skolan då ska vi prata om tiden före 1990. Då fanns SÖ och länsskolnämnderna. Då fanns det inte någon pedagogisk frihet att tala om.

Vad lärarkåren borde gör är att kanske ägna sig åt egen formativ bedömning av den pedagogik som användes för att utveckla skolan och dess pedagogik. Kravet kommer i nya skollagen att lärarna ska genomföra det systematiska kvalitetsarbetet genom bl a självvärdering!

När får vi se svenska lärare strejka för rätten att påverka undervisningens form och innehåll? Det känns ganska avlägset. De flesta muttrar över okunniga politiker och försöker kapsla in nya reformer i den pågående verksamheten.