I kommentarerna dyker det upp en enorm mängd betygsnegativa inlägg med bottennappet att slopa betygen helt. En lösning som bara innebär att man får andra mindre genomtänkta sorteringsgrunder eftersom vi alla är olika och passar för olika yrken och utbildningar. Följande länk kan nog belysa att betygen har sitt berättigande och debatten om deras vara eller inte vara lämpligen grävs ner ännu djupare:

http://johankant.wordpress.com/2010/07/25/betyg-arbetarklassens-chans/

Min erfarenhet är att det behöver finnas kriteriebeskrivningar, samt elevexempel som visar på olika kvaliteer, för att eleverna ska kunna känna igen att de når den kunskapskvalitet de vill nå, dvs det betyg.
Genom att arbeta med uppgifter för lärande där eleverna själva får värdera sina kunskaper samtidigt som läraren ger feedback utifrån kriterierbeskrivningarna utvecklar eleverna kunskaper i ämnet, samtidigt som de förstår vad som krävs för ett visst betyg. Om detta är en kontinuerlig process under hela kursen blir ”pingvinerna” tydliga, det räcker inte att de i en uppgift visar ett kriterie för att nå det betyg de siktar mot.
Det problematiska med detta arbetsätt är att det lätt blir kriteriebeskrivningar eller mål att uppnå, som styr undervisningen och inte mål att sträva mot.

Jag är personligen tveksam till betyg, men när jag nu i undervisningen använder kriteriebeskrivningarna för att ge formativ ickevärderande feedback till eleverna anser jag att de i många fall hjälper eleverna att utveckla kunskaper i ämnet.
Vad är alternativet till kriteribeskrivningar formulerade i styrdokumentet? Vad händer om vi tar bort kriteriebeskrivningarna?

Förhoppningsvis skulle detta skapa utrymme för att lärare i högre utsträckning tillsammans med eleverna värdera olika ”avidentifierade” elevexempel och på så sätt se kriterier som visar på olika kvaliteer och ge en mer kvalitativ formativ feedback, men antagligen skulle detta vara ganska sällsynt.

Det är i dagens gymnasieskola (med upplägget av många ”korta” kurser) en balansgång mellan att planera undervisning utifrån mål att sträva mot och ge eleverna utrymme att arbeta med ”uppgifter” för lärande där de flera gånger får formativ feedback, som är en viktig del i att utveckla elevernas kunskaper och att få eleverna att förstå vilka krav som ställs för ett visst betyg.

Min grundläggande invändning mot ”kriterierna” som de används, är dels den omtolkning till urvattnade målformuleringar, som de ofta råkat ut för, dels att det finns en övertro på effekten av dem. Det ska inte på något sätt undanhållas eleverna att ”analys av första världskrigets orsaker” behövs för betyget VG eller MVG. Däremot börjar inte eleven ”analysera” bara för att han/hon läser ordet i en beskrivning av arbetsområdet. Orsaken till att så inte sker är naturligtvis att ordet ”analysera” i sig är öppet för ett stort antal tolkningar.

Jag vill understryka att jag inte på något sätt är emot att man har med t.ex. ordet ”analysera” i en beskrivning av målen, men det måste gå hand i hand med att man som lärare, i diskussion med kollegor, skaffar sig en gemensam bedömaröverensstämmande bild av vad ”analysera” konkret innebär i ett elevsvar om första världskrigets orsaker.

Jag vill gärna upprepa Gustaf Skars tänkvärda synpunkt: Är det bättre med en undervisning präglad av dolda kriterier och som kan ge känsla av godtycke vid bokförande av betyg?

Jag kan hålla med många synpunkter på ”kriterier” så som vi använder dem – de bidrar till ett beteende av ”cue-seeking” bland eleverna. (Det är därför jag i regel inte ger dem examinationskriterier på en delkurs förrän några dagar före examinationen.) Men ligger inte problemet snarare i den målstyrda skolans betygsättning, än att vara tydlig med vad som gäller för de olika betygsnivåerna? För visst är det väl så att vi alla har kriterierna mer eller mindre klart för oss när vi bedömer elevers prestationer – och då är det väl till större fördel än nackdel om eleverna känner till dessa när de ska prövas?

För ingen här tycker väl att det vore bättre med en undervisning präglad av dolda krav?

Men det bakomliggande problemet tycker jag är att lärare är så utlämnade åt sin individuella bedömning och sällan får tillfälle till mellankollegiala diskussioner för att tillsammans bedöma kunskapsnivån i det eleverna på olika sätt visar.

Ytterst bottnar det hela i att grundskolans kursplaner som jag ser det blivit missförstådda. Det som står under ”kriterier” är inte tänkt att uppfattas som en checklista som ska bockas av innan man når det betygssteget. Ordet kriterier ska utläsas som ”tecken på”, dvs. det som står under t.ex. VG-kriterierna är ”tecken på VG”, inte allt det som behöver betas av för att man ska ”få” betyget VG.

Jämför med en mästerkock. Vi skulle kunna räkna upp ett stort antal ”kriterier” på en stjärnkock. Han eller hon lagar mat med kreativitet, följer inte recept slaviskt, byter ut kryddor mot likvärdiga alternativ vid behov, förlitar sig inte på kok- eller stektider utan ger akt på saker som konsistens och färg etc etc.

I många arbetsplaner/lokala pedagogiska planeringar i skolan skulle detta kunna se ut så här:
För MVG krävs:
1. Att du lagar mat med känsla och är kreativ
2. Att du inte följer receptet
3. Att du byter ut minst en krydda mot någon annan som skulle kunna fungera lika bra
4. Att du inte tittar på äggklockan när du steker köttet

Maträtten blir förmodligen helt oätlig, men eleven får MVG… Jag överdriver naturligtvis, men vad jag vill få fram är att det är ett grundläggande problem i den svenska skolan att man har gjort kriterierna till mål i sig själva, och på vägen tappat bort den didaktiska analysen av kunskapskvaliteterna.