Jag och många med mig är så innerligt trötta på avintellektualiseringen av läraryrket och den förenklade debatt kring kunskap och ordning och reda som råder i samhället. Det ropas på den starke individen – superläraren – som ska komma och ställa allt till rätta. Men, varje skola måste jobba tillsammans med sina superlärare och ge dem chansen att utveckla varandra och faktiskt pröva vilken undervisning som leder till ett ökat lärande hos eleverna.

När man gör kunskap till mål att bocka av – ”jag tänkte bara köra g-uppgifterna, fröken” – är det något som har gått snett, då saknas den didaktiska frågan om vad lärandet består i och när lärare inte har möjlighet att jobba med undervisningsutveckling så kommer utveckling snarare ske i form av oreflekterade förändringar av arbetssätt och metoder.

Är tanken då att lärarutbildningen först och främst ska baseras på forskning från andra fält än det utbildningsvetenskapliga, såsom neuropsykologi?

En diskussion (nåja) som inte gör det möjligt för meninmgsmotståndare att mötas i ögonhöjd och med goda argument (eller resultat) för inte utvecklingen av varken lärarutbildning eller skola framåt.

Med lång lärarerfarenhet finns för mig en annan fråga (4):
Hur tänker man sig att för undervisning viktig forskning ska nå fram till nyckelpersonerna lärarna och få praktisk tillämpning? Kompetensutveckling m.a.o. Och vem tar ansvar för de omkr.10 % av ”elever som inte redan har tillgång till de meningsskapande och betydelsebärande sammanhangen” (citat från Carlgren).

Jag och många med mig säger nej nu. Vi kallar oss Lärarlistan och är partipolitiskt och fackligt oberoende. Du hittar oss på Facebook.

Jag har inget emot att stoltsera med min skola om jag får göra det med utgångspunkt i min kärnverksamhet. Om jag får tid att diskutera och pröva min undervisning för att se hur den successivt kan förbättras så är jag redo att sprida evangeliet. Vad jag fortfarande inte kan låta bli att undra över är varför inte skolledarnas protester hörs? Eller är det att begå karriärmässigt självmord att protestera mot att lärare ska vara kunskapsmaskiner eller väldigt välutbildade barnvakter?

Jag har startat ett upprop på Facebook (Lärarlistan) för de som är intresserade att göra sina röster hörda; http://www.facebook.com/?ref=home#!/group.php?gid=318450023549

Massmedia spelar en stor roll i detta. Media polariserar alltid, det är det bästa sättet att skapa dramatik och fånga uppmärksamheten. Under större delen av 1900-talet polariserade media världen i kapitalsim och socialism. När Berlinmuren föll segrade kapitalismen och sedan dess har den fått köra på utan motstånd. Den var ju den uppenbara ”vinnaren”. Något tredje alternativ finns aldrig i massmedias världsbild.

Vad gäller skolan finns inte bara polariseringen mellan kunskapsskola och flumskola, det finns också den mellan stat och marknad: antingen styr staten eller marknaden. Nu tillåts ekonomiska vinstintressen driva skolor och valfrihet på skolans område associeras till ett ekonomiskt marknadstänkande. Ingen beaktar möjligheten att låta skolan styras av fria sammanslutningar på kulturell eller civilsamhällelig grund, i enlighet med det begrepp för civilsamhället som utvecklats av Cohen & Arato. Dessa ser civilsamhället som en tredje relativt autonom sfär som varken styrs av pengar och profit eller av statlig myndighetsutövning, utan av kulturella processer av menings- och identitetsskapande. Ett sådant skolsystem skulle kunna skapa en äkta pedagogisk mångfald. Den valfrihet som nu råder handlar bara om att välja ämnen som intresserar, inte om de pedagogiska principer och idéer som ligger till grund för undervisningen. Den pedagogiska mångfalden är på väg att försvinna i den mål- och resultatstyrda skolan där alla elever ska kunna samma saker på samma tidpunkt i sin utveckling, utan hänsyn till vare sig generella eller individuella behov hos barnen. Det är inte bara i jordbruket som monokulturer breder ut sig och hotar den ekologiska balansen. Snart ser alla människor världen med samma fyrkantiga glasögon. Välkommen, du nya sköna värld.