Jag sitter hemma på kvällarna och tråcklar på Individuella Utvecklingsplaner med Skriftliga Omdömen. Ett arbete som mer och mer känns som ett formellt utanpåverk som väldigt få föräldrar frågar efter. Vid senaste omgången utvecklingssamtal uttryckte en förälder att:

-        Varför ska jag ha det här? Jag fattar inte någonting! Det är ju du som är lärare och vet hur du ska göra för att han ska lära sig något.

En annan klok mamma tyckte att:

-        Det här var väl bra, men kan vi inte prata lite mer fritt nästa gång?

Nåväl, i år har vi beslutat oss för att skriva en spalt med mål ur kursplanerna vi arbetat mot, en spalt med skriftligt omdöme och slutligen en spalt med mål att arbeta vidare mot. Eftersom datorkunskaperna fortfarande är undermåliga bad jag maken om hjälp med att skapa en mall. Han fattade galoppen ganska snabbt trots att han inte är lärare, och han skrev också en del text för att se om mallen fungerade:

Han ursäktade sig med att här var faktiskt formen viktigare än innehållet. Det är nog tyvärr så jag upplever att det är i verkligheten också. I vår kommun ägnas just nu massor av lärartid till att diskutera hur man ska kunna formulera sig på ett sätt så att omdömena blir likvärdiga mellan olika skolor. Jag tror att det är fullständigt omöjlig uppgift. Hur ska vi kunna beskriva kunskapsutveckling och språkutveckling på ett språk där vi alla menar samma sak med vad vi säger? Vi har ju inte samma syn på kunskap, och det är naturligtvis inte så att vi kommer att lyckas nå dithän i en handvändning, särskilt inte så länge vi bara sysslar med retorik.

I samma takt som vi brottas med att försöka formulera oss på ett någorlunda vederhäftigt sätt blir barnen i klassen mer och mer oroliga just nu. Det är naturligtvis inte bara en enda omständighet som gör att gruppen fungerar sämre än vad den brukar göra, men jag tror att en av faktorerna som gör dem oroliga är att de inte är riktigt säkra på vad deras lärare är ute efter. Vi har börjat arbeta mer och mer tematiskt med erfarenhetspedagogiska förtecken i vårt arbetslag. Vi ser flera fördelar med det arbetssättet. Våra elever har i viss mån börjat skriva därför att de litar på att vi är intresserade av vad de vill kommunicera, och vi har försökt ställa öppna frågor i samtalen i klassrummen. När vi ska göra skriftliga omdömen behöver vi ha ett underlag som vi kan peka på för att vara trovärdiga. Vi faller i fällan, och vi ber barnen skriva vad de har lärt sig om ditt och datt. Vi testar vad de kan när det gäller skriftliga räknemetoder och likhetstecknets betydelse. Inte får de jobba två och två som de brukar få heller. Det ska ju bli en Individuell Utvecklingsplan. Eleverna upplever att vi lärare är ute efter att kontrollera dem. Och det är ju en riktig analys.

En annan faktor är som bekant tiden. Det tar en fruktansvärd massa kraft att göra all denna bokföring. En av mina kollegor föreslog lite skämtsamt att vi skulle göra en paus i den kvalificerade undervisningen ett tag, lägga fram de gamla läroböckerna och be barnen läsa något kapitel varje vecka så att vi sedan kan ge dem prov på det varje fredag. Vi hinner ju ändå inte med att planera teman och lektioner just nu. Det vi pratar om vad gäller lektioner under den här perioden kan väl närmast beskrivas som ambulansutryckningar. Nästa termin ska vi genomföra Nationella Prov.

Jag sitter som sagt och formulerar och formulerar… emellanåt undrar jag om inte det här jobbet är ungefär som i det gamla skämtet när generalen berättar för sina rekryter att om inte kartan stämmer med verkligheten, ja då är det kartan som gäller. Kartan är i det här fallet kursplanerna, och verkligheten representeras av våra elever. Ingemar Emanuelsson skriver i en artikel som ingår i Skolverkets publikation Att bedöma eller döma (2002) om att en del elever i vår skola får ”obligatoriskt underkänt”. Precis så är det. Jag har elever som inte med bästa vilja i världen har en chans att klara de uppnåendemål som finns beskrivna i kursplanerna. Det är jag skyldig att berätta i mina skriftliga omdömen. Samtidigt ska jag formulera omdömet på ett positivt sätt. Det ska fokusera mer på förmågor än på brister, och det ska syfta till att eleven känner sig nöjd med sig själv så att viljan till utveckling stärks. Den ekvationen får jag inte ihop. Kunde det inte räcka med mål att sträva mot när vi nu ska få en ny kursplan? Då hade vi sluppit sätta en stämpel i pannan på en del av våra barn som säger att de inte duger.

Sammanfattningsvis vill jag påstå att en Individuell Utvecklingsplan med Skriftligt Omdöme inte har kommit till därför att det är en efterfrågad vara. Behovet är skapat i ett samhälle där man försöker tala om för oss att allting är mätbart och utvärderingsbart. Är det inte dags att vända den trenden nu?

(Kerstin Magnusson är lärare i Karlshamn – åk 4-6)