”Mina bästa lektioner har jag när jag överraskar eleverna med att bjuda på mig själv utan att gömma mig bakom min profession.”

Jag blir nyfiken! Vad betyder detta? Är det så att lärarutbildningens besatthet vid didaktik, ämne, bedömning har skapat någon form av bekvämt avstånd som gör att vi inte behöver visa oss för barnen?

Jag tänker att tvivel och reflektion betyder samma sak – då blir det inte lika underligt att du lyckas fånga dem i det ögonblick du funderar över vad du håller på med.

Ibland tror jag att mina bästa lektioner är de minst planerade och strukturerade – men det är en väldigt förbjuden tanke i en skola som är mån att framstå som välorganiserad och effektiv.

Eländesdiskurs eller utmaning?

Är det inte lite spännande att få lov att vara med på resan, att få vara med i denna omvälvande utvecklingsfas? Varför inte börja där på You Tube eller Twitter, så får ni en gemensam referensram…
Ett par citat att tryggt luta sig mot när det stormar:
.”Det finns inga tecken på att datorkommunikation medför sämre språkbruk” (avhandling om E-post av Ylva Hård af Segerstad 2002)
”För läraren finns det anledning att bejaka utvecklingen och bygga vidare på den skrivglädje och uppfinningsrikedom som styr ungdomarnas privata skrivande” ( Britt-Louise Gunnarsson, professor i modern svenska)

Hur berör man? En lika intressant som grundläggande fråga. Egentligen är det ganska enkelt. Man vill lära sig om något är intressant, roligt eller användbart inom som längst en snart framtid. Det svåra ligger snarare att skapa en kombination av detta i en så kraftigt taggig klassprofil bestående av knappt 30 individer. Lättast är helt enkelt att fråga eleverna. Vad vill ni? Det brukar ge en bra grund att stå på. Sen tolkar vi målen tillsammans och försöker skapa en vettig undervisning tillsammans. Men visst handlar det även om att bygga relationer. Ju närmare relation, oavsett situation, så underlättas kommunikationen.

Mats: Jag tror inte att det är lärarutbildningen primärt som skapar detta avstånd. Snarare människors egen inre rädsla att framstå som misslyckade, beroende på egna tidigare erfarenheter. För min egen del var jag glatt överraskad av lärarutbildningens bredd och djupt humanistiska grundton. Budskapet var tydligt, inte minst under LAU (allmänna utbildningsområdet). Man skulle utgå från humanistiska ideal. Sen beror det ju på vad man gör med det. Ofta tycks lärare, väl installerade på sin tjänst, hamna i kläm mellan betygskrav, rektors förväntningar , föräldrars krav och elevers behov. Och en människa som känner sig trängd, försöker slå sig fri, skapar sig handlingsutrymme. Vissa genom att vara så professionella som möjligt, då kan ingen komma åt dem. Logiskt. Andra genom att satsa allt, och kanske bränna ut sig på kuppen. Och visst är det som du säger – i en tid då skolorna slåss om eleverna och därmed granskas på alla tänkbara sätt, inte minst genom mätbara resultat – kan det framstå som en förbjuden tanke att vara tvivlande, osäker och reflekterande mitt framför näsan på både elever och kollegor.
Louise: Utmaning, absolut! Jag är ivrig förespråkare för arbetssätt som inbegriper elevernas egen drivkraft, egna intressen och lust, så länge de går att ”baka in” i kursmålen. Mitt tvivel grundar sig dock på mina erfarenheter med elever som kanske delvis är skolskadade (ett begrepp hämtat från parets Westlunds bok ”Så tänds eldsjälar”), eller omotiverade, i behov av stöd eller har andra svackor. Med dessa hugger jag i sten, verkar det som. Att förse dem med en personlig bärbar dator, som de har påslagen under lektionerna, tycks ha samma effekt som att bjuda hungriga barn på torra rågmackor samtidigt som bordet är dukat med stora skålar godis.
Dessutom får jag ibland en känsla av att jag till vissa delar är delaktig i en ”Kejsarens nya kläder”-thriller. IT-boomen tycks ju så oantastlig, få tycks kritisera den eller höja varningens fingrar. De som gör det stämplas som bakåtsträvare. Jag har letat efter forskning som beskriver effekterna på gymnasienivå, men inte funnit mycket, och det vore otroligt intressant att få reda på vad som har kommit fram hittills. Hur är skillnaden mellan skolor där den yttre studiemotivationen är hög, jämfört med skolor där det är lätt att komma in, skolor som lockar med ”en laptop till varje elev”? Hur upplever lärare att studiemotivationen ökar eller minskar med ständig tillgång till nätet? Hur fångar man eleverna att vilja gå på djupet, istället för att ständigt studsa vidare mellan chatten och youtubeklippen? Missförstå mig inte, med elever som redan är inställda på att prestera inom skolans ramar,är det oftast inga större problem att jobba med personliga bloggar, skoltidning på nätet eller podradioproduktion, för att nämna några exempel. Det är med eleverna som inte tror att skolan är till för dem, som svårigheterna gör sig gällande. Hur ska vi göra med dem? Hur får vi dem att börja använda sina resurser inom skolans ramar?