När det decentraliserade styrsystemet lanserades på skolområdet för tjugo år sen angav politikerna två övergripande motiv:

•    Ett alltmer komplext samhälle och allt snabbare förändringar behövde en ny typ av styrning. Det gick inte längre att fånga in den mångfasetterade verkligheten i en uppsättning centralt beslutade standardlösningar.

•    Att ge skolan och de som arbetade i skolan ett ökat ansvar och ett större friutrymme skulle befrämja engagemang och kreativitet – och föra ner den pedagogiska diskussionen till skolan, där den hörde hemma.

Gäller inte detta fortfarande? Samhället och skolan har knappast blivit mindre komplexa tjugo år senare. Och de som ska arbeta i verksamheter, som är mycket varierande och beroende av ständigt nya bedömningar, måste de inte ha en stor del av makten över arbetet?

Motiven var kloka. Men har det fungerat? Har decentraliseringen som skulle ge skolorna makt och inflytande över utbildningens utformning inte istället stannat på skolkontoren, inte nödvändigtvis hos politikerna, men hos chefstjänstemännen? Har lärarna fått uppleva sötman i decentraliseringen, det som handlar om stort eget ansvar, förtroende, rörelseutrymme?

Nu går allt i motsatt riktning. Centralisering och detaljreglering har åter kommit på modet. Den politiska detaljstyrningen har tilltagit. Allt fler områden som tidigare hört till lärarnas pedagogiska uppgifter håller på att juridiskt regleras och därmed flyttas från professionen. Mängder av administrativt ifyllnadsarbete hotar lärarnas koncentration på undervisning. Stora skolkoncerner utfärdar pedagogiska recept som ska gälla i koncernens alla klassrum. PR-byråer bombarderar skolorna med nya fräscha initiativ, som mer har sin grund i en förenklad mediedebatt än i skolans praxis.

Är det inte dags att lyssna på dem som finns i skolan varje dag och på allvar ge dem mandat att med utgångspunkt från läroplanen gestalta en utbildning som både är önskvärd och möjlig?

SOS-redaktionen