Bildning är inte något man talar om i skoldebatten. Borde vi göra det eller är det något som är självklart för alla? Ordet bildning har betytt olika saker för olika tider. Men det finns en slitstark betydelse som har att göra med kvalitén i kunskapsskolan. Bildning är ett gammalt ord för människans utveckling till en självständig och reflekterande individ, kunnig och med ett moget omdöme. Det handlar i den betydelsen om något som kunskapsmätningarna har svårt att mäta: förmågan att reflektera över kunskaper och deras användning i samhället, att se och värdera olika perspektiv, kort sagt att inte bara lära sig saker utan också kunna förhålla sig till dem och handla därefter.

Det har funnits tider då man talat om de bildade klasserna. Ibland har bildning handlat om de humanistiska ämnena men inte de naturvetenskapliga. Andra gånger har bildning varit något som står över det nyttiga och det praktiska. ”Bildning är det man kommer ihåg när man glömt allt man lärt sig.” Det är en gammal vitsig formulering som skapar en klyfta mellan en värld där man lär sig nyttiga saker och en där man bara är människa.

Men bildning måste väl gälla alla elever och alla ämnen, om den ska handla om att eleverna lär sig reflektera över kunskaper och om hur de utvecklas som människor när de tillägnar sig kunskaper? Kan i så fall skolans uppgift att å ena sidan förmedla kunskap och utbilda arbetskraft och å den andra hjälpa eleverna att utvecklas som människor och medborgare uppfattats som två skilda saker? Är det inte en kunskapskvalitet att få dem att hänga samman? Vem vill ha en arbetskraft som är osjälvständig och okritisk och okunnig om samhället och dess historia, som inte fått hjälp att utveckla sitt omdöme och inte kan diskutera och argumentera för sin sak, som har svårt att hantera motsättningar och konflikter och den mångfald som samtiden utmanar med? Vill det liberala demokratiska samhället ha sådana medborgare?

SOS-redaktionen