Inger Enkvist, språkprofessor i Lund, spelar en betydande roll i den konservativa offensiven mot skolan och lärarutbildningen. Hennes bok ”Feltänkt” (2000) fick stort genomslag i media och också i den svenska lärarkåren. Inger Enkvist har fortsatt att skriva böcker om den svenska skolan och delta i den nationella skoldebatten. Hon är idag regeringens ofta anlitade expert när det gäller utbildningsfrågor.

Diskussionen om skolan i media ger lätt intryck av att det finns två lag av lärare och rektorer, ett lag som vill ha ordning och reda och goda kunskaper till eleverna – och ett lag som inte vill det. De som ingår i det andra laget kan man undra över. Sitter de hemma i helgen och planerar och tänker ”Hur ska vi nu göra för att det ska bli riktigt kaotiskt och kunskapsbefriat i veckan som kommer?”

”Skolan ställer kunskapen i skamvrån” är rubriken på en recension i Sydsvenskan (den 13/1 2004). Det låter som ett illdåd av det andra laget. Det är boken Skolan – ett svenskt högriskprojekt (2003) som får ett mycket positivt omdöme.

Inger Enkvist, som är redaktör för denna bok och som skrivit hälften av artiklarna, är professor i spanska vid Lunds universitet. Hon har tidigare publicerat boken Feltänkt – en kritisk granskning av idébakgrunden till svensk utbildningspolitik (2000). I båda böckerna skriver hon framför allt om idéer, om hur vissa föreställningar och en bestämd ideologi har förstört den svenska skolan och lärarutbildningen.

Men hennes egna idéer då? Vad är det för ideologi som vägleder Enkvist? Här några citat ur Feltänkt. Jag har valt citat därför att det konkreta språkbruket säger mycket om vilka värderingar som finns bakom. Följande citat är inte särskilt svårtolkade ur ett värderingsperspektiv. (Det som står inom parentes har Enkvist inte skrivit.)

I Taiwan hade för något år sedan tolv regeringsmedlemmar av fjorton en doktorsexamen från utländskt universitet, medan Sveriges regering, som kontrast, har en av västvärldens lägsta utbildningsnivåer. (Om vikten av upplysta regeringar)

Att ge föräldrar rätt att påverka skolans innehåll och regler är att ta ytterligare ett steg från undervisning till barnpassning. (Om föräldrainflytande och samarbete hem-skola)

Den konstnärliga världen har under stor del av 1900-talet attackerat vanligt folk, medelklass, familj, heterosexualitet och religion. Ju vildare attacken är desto mer artistisk anses den konstnärliga produkten vara. Om artisten tillhör en minoritet tror man att verket är ännu större och då kan det heller inte kritiseras. (Om den moderna konsten och kulturen)

Ordet multikulturalism har därför i USA fått betydelsen separatism, ett främjande av särintressen, vilket vi noga borde begrunda innan vi begär att liknande kvotering ska införas hos oss. Varje grupp skriker ut sina krav på respekt och rättigheter på det allmännas bekostnad. (Om kvotering och mångkultur)

Freires namn förknippas med tanken att lärare utövar makt när de undervisar och med idén att elevinflytande är viktigare än kunskaper. (Om 1900-talspedagoger)

Feltänkt och är en häpnadsväckande konservativ uppgörelse med utbildningspolitiken och utbildningssystemet, skolan och högskolan. Häpnadsväckande därför att den helt saknar samhällsanalys. Inga förändringar i skolan relateras till förändringar i samhället. Därför blir det också obegripligt för författaren varför skolan ser annorlunda ut idag än på 50-talet, då hon menar att den var som bäst och utvecklingen borde ha avstannat. Den implicita grundtanken i boken är denna: Ju fler som tillägnar sig bildning/utbildning ju mer sänks kvaliteten, ju mer devalveras värdet av utbildningen. Det är en klassisk tanke i en konservativ tankevärld.

I ”Skolan ett svenskt högriskprojekt” (2003) fortsätter Inger Enkvist sin kritik på likartat sätt. Hon kräver ordning i skolan  och kamp mot ”snällismen” (det låter som Margret Thatchers beryktade: ”Fram med käppen!”), hon varnar för decentralisering och kräver att skolan åter förstatligas så att inte ”okunniga, lokalt tillsatta personer får en icke avsedd makt över utbildningsväsendet”, hon driver tesen att de lärare som intresserar sig för elevernas kunskapsutveckling motarbetas av rektorerna (och av staten gissar jag), hon förfasar sig över att kvinnor som enbart har förskollärarutbildning kan få skolledaruppdrag o s v. Hennes texter innehåller en blandning av stolligheter, hatfulla utfall mot allt som luktar ”progressivt” och några ängsliga försök att beskriva konkret undervisning.

I ”Uppfostran och utbildning” som utkom 2007 fortsätter den monotona kritiken av skolan. Hon återkommer till det historiska misstaget att skapa en sammanhållen skola där jämlikhetsideologi är viktigare än kunskap. Man kan inte, menar hon, undervisa elever som inte är intresserade av kunskap och som inte uppför sig lydigt. Det är ”de nya pedagogerna” som medvetet förstört skolans gamla fina kunskapstradition. Idén om att ”sätta eleven i centrum” återkommer i de nya pedagogernas program. Vad man borde göra är istället att kräva lydnad av dem som inget vet.

I lärarutbildningen talas det ständigt om att förenkla och att göra undervisningen rolig, det vill säga att undervisningen ska falla eleverna i smaken. Man säger ofta att den elev som lyssnar, läser och skriver är en passiv elev. Det sägs att det är att tråka ut elever att hålla lektion och att om läraren ger en skrivning betyder det att han eller hon inte har förtroende för eleverna. (Om lärarutbildningen)

En åtgärd /-/ är den s k Robin Hood-metoden, nämligen att ta resurser från skolor där eleverna får bra resultat och ge till skolor där eleverna får sämre resultat. (Om att man inte kan kompensera för biologiska skillnader)

Skillnaden mellan okunniga personer förr och nu kan uttryckas som att man förr visste om man var kunnig och kultiverad eller inte. Nu råder inställsamhet mot den okunnige. (Om att det var bättre förr)

Det är inte konstigt att det ges ut polemiska betraktelser med reaktionärt innehåll. Men det är anmärkningsvärt att Inger Enkvist är regeringens ofta anlitade expert när det gäller utbildningsfrågor. Det som är ännu mer anmärkningsvärt är att det är så många lärare som lyssnar. Inger Enkvists föreläsningsturnéer i gymnasieskolorna har mötts med stort bifall.

En omhuldad förklaring går ut på att särskilt gymnasieskolan är befolkad av konservativa lärare, som ännu inte vunnits för den moderna pedagogiken och som behöver fortbildning och skarpa tillsägelser för att förändras. Det är ett ytligt betraktelsesätt – och det är anlagt utifrån och uppifrån. Jag tror det är fråga om mycket mer djupgående processer som påverkat lärares medvetande och som gör dem mottagliga för olika slags kritik mot skolan. Det är mycket svårare att vara lärare idag än för 20-25 år sedan. Traditionen har gröpts ur. Osäkerheten har tilltagit. Kanske också vantrivseln. Och kanske mest i gymnasieskolan.

Det finns naturligtvis många förklaringar. Jag ska bara välja en – men en som på ett intressant sätt belyser lärares yrkesutveckling. Många menar att läraryrket under de senare årtiondena har devalverats. Talar man om tillgång på kulturellt kapital och social position är förändringarna tydliga. Utbildningsnivån i befolkningen som helhet har höjts betydligt och det är inte längre förbundet med särskild status att vara lärare. Mikael Alexandersson talar om ett läraryrkets identitetsskifte, som inträffade under 90-talet. Tidigare hade lärarna det han kallar en projektidentitet. Skolan skulle vara ”en spjutspets mot framtiden”, en del i det stora projektet att modernisera Sverige och bygga det rättvisa och jämlika välfärdssamhället. Lärarna var välfärdens projektarbetare, bärare av de radikala skolreformernas grundidéer. Under 90-talet falnade glöden. Skolan sågs inte längre som ett instrument i samhällsförändringen. Den var snarare en utförare av definierade uppdrag och uppmärksamheten kom alltmer att riktas mot dess bristande förmåga att lyckas med dessa uppdrag. Effektivitet var ledordet och standardisering hjälpmedlet. Kontroll, utvärderingar, redovisningar skulle visa hur skolan och lärarna presterade. Lärarna fick mer av en prestationsidentitet. Det är självklart att det påverkar lärarnas självförståelse och arbetssituation om de är viktiga samhällsbyggare eller kritiserade undervisningsoperatörer.

Samtidigt som yrket begränsades, uppgiftsbelastades och kontrollerades alltmer fanns ändå den samhällsbyggande visionen kvar i den högtidliga myndighetsretoriken – och kanske hos många lärare som en dröm om vad skolarbetet skulle tjäna till. Det är självklart att lärare kände sig svikna och tröttnade på alltihop.

I det läget är det lätt att applådera Inger Enkvists kritik – utan att egentligen ta reda på vad hon står för.