Respekt för sanningen. Om man på ett meningsfullt sätt ska debattera skolan bör man utgå från en sann bild av skolan, inte en påhittad vrångbild. Det är inte så, att man i skolan hävdar, att lärare och föräldrar utövar förtryck, när de leder ungas utveckling. Det är inte så, att skolan mest liknar en djungel, där de starkas vilja råder. Det är inte så, att någon avskaffat respekten för inlärning, så att denna respekt behöver återupprättas. Sådana påståenden hör till en vulgärdebatt, som skadar skolan.

Respekt för lärarna. Det är inte så, att lärarna i landet bedriver någon flumpedagogik. Att dom inte längre ger eleverna några kunskaper, utan låter dem bli autodidakter. Att dom inte längre bryr sig om ordning och reda i klassrummen. Att eleverna bara får lära sig sådant, som de tycker är roligt. Att påstå detta är en direkt förolämpning och avslöjar en obefintlig respekt för lärarkåren. En kår, som nu har det jobbigt nog utan sådana påhopp, inte minst på grund av nedskärningarna på nittitalet och den ökade tillströmningen av elever med invandrarbakgrund.

Respekt för forskningen. På femtitalet övergick man från en urvalsskola, där blott en tiondel av eleverna gick igenom gymnasium, till en demokratisk skola för alla, där så gott som alla elever gick igenom en tolvårig skola. Detta kom att medföra en rad problem, inte minst pedagogiska. Den auktoritära pedagogiken med läraren, läxorna, förhören och betygen i centrum, fungerade dåligt redan i det gamla läroverket med dess förhållandevis homogena, privilegierade elevgrupper. För grundskolans elever fungerade den inte alls. Skolklasserna kom att bestå av elever från hem med vitt skilda förutsättningar i språk, kultur och möjligheter att ge stöd i studierna. De flesta av dessa elever klarade inte av att timme efter timme följa med i en katederledd undervisning.

Därför satte man igång en omfattande forsknings- och försöksverksamhet för att finna vägar till en undervisning, som fungerade bättre. I många år pågick denna verksamhet och den resulterade bland annat i den omfattande utredningen om skolans inre arbete, SIA. Denna kom att ligga till grund för 1980 års läroplan. Det var där man myntade det av Enkvist förhånade begreppet ”Eleven i centrum.” Man insåg det nödvändiga i att utgå från elevens förutsättningar och behov, när man ordnade undervisningen. Man betonade vikten av att eleven upplevde mening med det hon lärde sig och kände stimulans i lärandet. Detta innebar att hon inte bara skulle få lyssna och memorera utan också få arbeta aktivt och självständigt. Man satte också upp som mål för skolan sådant, som att eleverna skulle lära sig att tänka kritiskt, finna kreativa lösningar och ta ansvar.

De nya mål och de nya arbetssätt, som läroplanen rekommenderade, mötte motstånd bland lärare, som inte ville eller kunde ändra sin lärarroll och sitt sätt att arbeta. Men främst kom motståndet från en okunnig och reaktionär kulturelit, som nostalgiskt blickade tillbaka på den egna skolgången i ett läroverk, där disciplin och ordning rådde. Man bildade på 80-talet en livaktig och högröstad Kunskapsrörelse, som bland annat myntade begreppet flumpedagogik på den skola, som den då samlade forskningen rekommenderat. Dvs samma begrepp, som utbildningsministern Björklund flitigt använder och som nu Enkvist också använder i rubriken till sin artikel.

Att eleverna ska finna mening i arbetet förvränger Enkvist till att de bara behöver lära sig sådant som är roligt. De för inlärningen nödvändiga arbetssätten förvränger Enkvist till att man inför några trevliga metoder. Därigenom visar hon bristande respekt för den omfattande forskning, som ledde fram till Läroplan 80.

Respekt för kunskapen. Att utbildningsminister Björklund sedan länge målat en mörk vrångbild av skolan för att bana vägen mot den politiska makten, innebär inte att denna vrångbild är sann. Sanningen om vad elever behöver för att lyckas lära sig i ungdomsskolan finner man lika litet på de kaserngårdar, där Björklund lärt ut lydnad och respekt bland vuxna militärer, som i den akademiska utbildning, där Enkvist lärt ut spanska bland vuxna studenter. Det är beklagligt, att den massmediala skoldebatten kommit att domineras av tyckare, som sjunger kunskapens lov i alla tonarter men själva visar så bristande kunskap om skolans kärnfrågor. Det vill säga frågorna om hur inlärningen går till och vilka förutsättningar, som eleverna behöver för att kunna lära sig.

Det är spännande att se vilket massivt stöd hon har i de 362 läsarkommentarerna.

Onödigt spännande.