Skolans lärare måste utgå från den situation som barn och ungdomar lever i idag och i sitt arbete medverka till att eleverna tillägnar sig sådana kunskaper och förmågor som människor behöver för att aktivt kunna bidra till samhällsutvecklingen.

Genom sina möten med barn och unga utgör lärarna den yrkesgrupp som först får kontakt med samhällets förändringar. Man kan säga att lärarna både står inför och skapar framtiden i sitt dagliga arbete. Lärararbetet har blivit allt svårare och kräver alltmer av kunskap och reflektion. Att ständigt ta emot nya elever med skiftande erfarenheter och bakgrunder gör att lärare t.ex. måste vara beredda på det oförutsägbara på helt annat sätt än många andra yrkesgrupper med mer stabila arbetsvillkor.

Alla talar om lärares svåra arbete – men görs det något på politisk nivå för att på allvar ge stöd och framtidstro? Utvecklingen karaktäriseras snarare av brist på förtroende för lärarkåren genom en ström av kontrollerande påbud som snävar in det nödvändiga professionella friutrymmet.

Om politiker och utbildningsansvariga verkligen vill något med skolan måste de ge lärare möjlighet att utveckla sin kunskap om det som sker i det som tycks ske i skolan. Här fordras det krafttag. Ett sådant är att stödja utvecklingen av lärares kunskapsbas. Hur kan en modell för forskning och utveckling utformas som gör lärarna delaktiga i yrkets utveckling och skolans utveckling? När man i den politiska diskussionen talar om att förstärka skolans personal borde det inte bara handla om antal personer. Det borde också handla om personalens kunskap.

Varför vill ingen göra något åt lärares arbetssituation, som ofta är kaotisk och överlastad och samtidigt fylld av disparata administrativa uppgifter, som utarmar det nödvändiga arbetet med undervisning? Varför måste det finnas så många beslutsnivåer ovanför lärare som styr och ställer med det lärare ska göra? Varför förändras inte den inre organisationen i skolan så att lärare får arenor för inflytande över skolans utveckling?

Det är inte fler politiska reformer som behövs och inte heller fler påbud för lärarna. Det är lärarna själva som måste driva skolutvecklingen i riktning mot uppsatta kort- och långsiktiga mål. Det är väl lärarna som är motorerna i skolutvecklingen? För vilka är det annars?

SOS-redaktionen