I en utredning som presenterades i januari i år föreslås att elever ska ges rätten att få sina betyg omprövade av rektorn i de fall då eleven menar sig ha blivit orättvist bedömd. Jan Björklund var i vanlig ordning snabb med att bilda sig en uppfattning: förslaget är inte bra. Det kommer att leda till en ”väldig byråkratisering” av läraryrket, som han vill undvika eftersom ”lärarna ska ägna mer fokus åt undervisningen och inte åt byråkrati.”

Det är fascinerande hur samma person som under de senaste åren ägnat en stor del av sin energi åt att propagera för sänkt betygsålder, fler prov och tester (vilket självklart leder till mer byråkrati) och fler kontroller av skolan helt plötsligt talar emot en ökad byråkratisering. Men ser man det i ljuset av att samma person också varit emot att låta elever utvärdera sina lärare och emot ett ökat medbestämmande för eleverna så blir mönstret tydligt. Jan Björklund är helt enkelt emot allt som ger eleverna mer makt och inflytande i skolorna. Hans främsta fokus är inte kunskap utan lydnad och underkastelse. Eleverna ska lära sig veta sin plats i samhällshierarkin.

För många elever kan ett enskilt betyg vara helt avgörande för framtiden. De flesta lärare är redan så professionella att de inte sätter betyg efter vad de tycker om sina elever som personer men undantag finns. En omprövningsrätt ökar kraven på att göra rättvisa bedömningar. Den fungerar förhoppningsvis också som ett incitament för lärarna att förbättra sin kommunikation med eleverna om hur de ligger till och för att öva eleverna i självbedömning för att undvika överraskningar i slutet av terminen. Det skulle kunna leda till en mer frekvent återkoppling till eleverna om hur de ligger till och hur de kan utvecklas. I så fall är det utmärkt, för det är trots allt feedback och inte bedömning som är lärandets motor.

En väldigt klok invändning mot det förslag som lagts fram kom från MUF-ordförande Erik Bengtzboe, som gillar förslaget i stort men påpekar att rektorn är fel instans för överklagande eftersom de flesta rektorer troligen kommer vara lojala med läraren, snarare än med eleven. Jag instämmer, det bästa vore om överklagandet gjordes hos en helt opartisk instans och jag skulle gärna se att Skolinspektionen fick ett sådant uppdrag.

En annan invändning kommer från Lärarförbundet som menar att omprövningsrätten medför krav på ökad dokumentation, som i sin tur kommer att styra undervisningen mot sådant som är lätt mät- och dokumenterbart.

Att den redan alltför starkt rådande mätningshysterin förstärks ytterligare bör naturligtvis undvikas men feedback som är av godo för elevernas lärande kan lätt formuleras på andra sätt än genom mätningar och sedan användas som underlag vid bedömning och betygsättning. Lärare behöver få mer stöd i hur de bedömer och dokumenterar eleverna. Fokus måste ligga på sådan feedback som är användbar för eleverna för att komma vidare i sin utveckling, men så länge vi har betyg måste det också finnas en utvecklad rättssäkerhet kring hur de sätts.

(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalis)