Det intressanta är att oavsett om det är kommunstyrelsens ordförande eller någon annan i kommunen har de bara ansvaret för att tilldela pengar till skolan. Inget annat.

Mål- och resultatstyrningen kommer att förstärkas genom den nya skollagen. Mål- och resultatstryning i skolan har inget att göra med budget utan har att göra med hur skolan uppfyller sitt nationella uppdrag att tillhandahålla undervisning. Speciellt i den obligatoriska skolan.

Och sedan nine eleven har vi ett kontrollsamhälle, på gott och ont.

Det kommer att förstärkas i och med den nya skollagen. Där kommunens styrelseordförandet, eller som jag brukar kalla dem små påvar, kommer att ”tjuvkopplas”. I den framtida skolan är det förskolchefen och rektor som har ansvar för att skolformerna leverar en kvalitativ undervisning. Och i värsta fallet, om inte kommunala skolor lever upp till kraven, kan Skolverket komma att tvångsförvalta skolor.

En begynnande centralisering genom lag få kommunpolitiker har klart för sig.

Som jag förstått det hela är det knappast nämndpolitiker (oavsett kunnande och kompetens) som får sista ordet. En kommuns budget ska vara i balans och det är kommunstyrelsens ordförande som har sista ordet när det gäller fördelning inom ramarna. Och tilldelning av extra resurser.

Så fungerar det i dag och alla föräldrar och vuxna kan med sin röst påverka och förändra hur våra skattepengar används och varför.

Istället för öronmärkta pengar till undervisningen och en gigantisk statlig styrning via 5000 pedagogiska experter på SÖ övergick den till en marknadsliberal styrning á la Persson med en stor påse pengar till kommunerna. Om kommunerna sedan använde pengarna till asfalt eller idrottsanläggningar istället för satsningar på skolan brydde sig inte staten om. Det var kungstanken från Göran Persson.

Det står i bjärt kontrast till vad de statliga styrdokumenten säger, som även det är Perssons verk och Ylva Johansson om kvalitetsarbetet i skolan. Där har staten krav enligt Lpfö98, Lpo94, Lpf94 på hur det pedagogiska arbets ska utföras. Men med den klar skillnaden mot Lgr80, som i detalj talar om hur. De skolformsvisa läroplanerna ger ett stor friutrymme för skolorna hur de ska förverkliga de nationella målen, med rektor stora ansvar för hur det pedagogiska arbetet utvecklas. Frågan är hur många skolor använder läroplanerna som fortbildningsinstrument för att utveckla det pedagogiska arbetet?

Jag skulle frankt vilja påstå att skolans problem beror på okunniga nämndpolitiker som inte har en aning om vad de är satta att förvalta och tilldela resurser för. Det är inget större fel på styrdokumenten men på kommunernas insikt att de är genomförare och inte har möjlighet att diktera villkoren för utbildningen.

Så mål- och resultatryrning har inte ett skvatt med budgetfrågor att göra.

Mål- och resultatstyrning blir i praktiken en budgetfråga för skolledningen. Resurser som satsas på skolans nyckelpersoner och en återkommande professionell fortbildning måste hållas nere. Ambitionerna finns men skolan har andra ofrånkomliga kostnader. Lärarlöner, skolbyggnader, skolresor, m.m.

Vad debatten även borde tangera är hur skolans resurser (pengar och personal) används och varför. Det är ju där allting börjar. Eller?

Fakta kvarstår, det som mäts blir gjort.

Verkar som den humanistiska akademin sitter fast i sitt arv från 70-talet medan naturvetenskapen alltid har haft mätandet som underlag för att se vart åt man är på väg.

Beskrivningen ovan är bara en spegleing av den skriande okunskap som lärarkår och övriga har kring vad mål- och resultatstyrning är i praktiken. Mål bestäms alltid av dem som ska utföra arbetet baserat på det fakta som området har där målen ska sättas. Läroplaner och andra styrdokument är bara kravställande dokument på vilken inriktning det pedagogiska arbetet ska ha. Och som alltid är krav dokument aldrig gjorda för att vara tydliga. De måste alltid översättas till praktisk vardag.

Så önskan att tro att du via kontroll ska få en likvärdig skola är bara en chimär i den politiska retoriken. Däremot ska du ha en rättssäker skola.

Det är väl här bekymren med den enhetsutbildning som finns i dagens lärarutbildning kommer in. Lärarstudenternas fria val har gjort att lärarkåren i stort har dåliga kunskaper kring de delar i utbildningsvetenskapen som styr kraven på det pedagogiska arbetet, hur ska bedömning och betygssättning gå till samt vad kräver kursplanerna.

Det är ju en märklig sak, som du Ingrid påpekar, 16 år efter införandet av de nya läroplanerna går gladligen rektorer, förvaltningsfolk, lärare m fl grundkurs i mål- och resultatstyrning för att lära sig hur man gör. Allt för många i grundskolan sitter fast i Lgr 80 och dess värld.