Den amerikanska debatten och forskningen har länge påverkat Sverige. Först gällde det bottenskoledebatten på 1800-talet och senare genomförandet av grundskolan. Den senaste svenska debatten om det fria skolvalet och fristående skolor har hela tiden inspirerats av amerikansk debatt och politik. Ofta har vi då låtit oss inspireras av de amerikanska förslagen men inte alls följt upp de amerikanska erfarenheterna.

Jag vill ta två exempel. John Chubbs och Terry Moes bok, Politics, Markets and America´s Schools (1990), var en mycket inflytelserik plädering för fritt skolval och marknadsliknande lösningar – och ett kraftfullt avståndstagande från varje form av politiskt inflytande på skolan. I Sverige uppfattades länge boken som forskningens sista ord av exempelvis en ekonom som Richard Murray och en statsvetare som Bo Rothstein. I USA däremot fortsatte forskningen och debatten, och stödet för bokens teser krympte.

Mitt andra exempel gäller de svenska friskolornas amerikanska motsvarighet: Charter Schools. Likheterna är stora. Skolorna skulle vara öppna för alla och finansieras av kommunerna i Sverige och av skoldistrikt och delstater i USA. Det grundläggande beslutet fattades 1991 i Sverige och samma år antogs i USA den första Charter School-lagen i Minnesota. Det svenska intresset för de amerikanska erfarenheterna har dock varit mycket lågt. Och det finns intressanta skillnader. I Sverige är det kommunala inflytandet litet och det statliga stort, medan det i USA är delstater och skoldistrikt som har ansvaret och det statliga inflytandet är begränsat men energiskt. I USA är det inte självklart att tillåta att charterskolor drivs kommersiellt medan motsatsen gäller i Sverige för fristående skolor.

Diane Ravitchs bok, The Death and Life of the great American School system (2010) ger oss en unik möjlighet att ställa förändringsimpulserna mot de erfarenheter som följde.

Ravitch är utbildningshistoriker. Hon har varit biträdande utbildningsminister under Bush den äldre och arbetat som forskare och läroplansexpert åt flera delstater, tankesmedjor och universitet. Hon har varit och är en tongivande debattör med en lätt konservativ framtoning. Hon har aktivt företrätt tankar på ett fritt skolval och användning av marknadsmekanismer inom skolan samt också verkat för accountability d.v.s. att kunna ställa skolan och dess företrädare till ansvar. Vidare har hon ställt sig positiv till en ökad testverksamhet.

I boken vill hon förklara varför hon har kommit fram till att de flesta reformstrategier som skoldistrikt, delstater, kongressen och den federala regeringen driver och som stöds av superrika stiftelser och applåderas av tidskrifts- och tidningsredaktioner, helt enkelt är felaktiga och medför stora risker. Hon går till verket med stor energi och en lätt överväldigande dokumentation. För oss svenskar är det en viktig bok att läsa, eftersom vi låtit oss påverkas så mycket av den amerikanska debatten, forskningen och politiken när det gäller tester och synen på användningen av dem, fritt skolval och privatisering samt accountabiity eller ansvarsutkrävande.

Genomgående för Ravitch är att hon ser skolan som en unik verksamhet med sina egna villkor. Det går inte att låna lösningar utvecklade för andra syften. Hon redovisar flera exempel på misslyckade försök med lösningar hämtade från näringslivet. Hon vill ha väl utbildade lärare med en viss självständighet, lärare som respekteras av skoldistrikts- och delstatspolitiker. Hon redovisar flera misslyckade fall där kraftfulla ledare reducerat lärare till rädda ”konceptslavar”.

En genomgående poäng är att hon pläderar för en bred nationell läroplan som inte bara prioriterar läsning och räkning. Hon tar avstånd från användning av marknadsmekanismer på skolområdet. De hittillsvarande exemplen på det detta – school vouchers och charter schools – har genomgående tenderat att missgynna de sämst ställda eleverna – och den offentliga skolan blir kvar med de minst skolmotiverade eleverna. Grundskottet mot den förda politiken är hennes konstaterande att vi helt enkelt inte vet hur vi skall få misslyckade skolor på fötter. Det enda vi kan är att lägga ned skolor och placera de elever som blir över i en annan misslyckad skola som på kuppen blir ännu mer misslyckad. Näringslivsföreträdare och företrädare för charter schools vet inte mer än vi andra om detta.

Avslutningsvis skriver Ravitch att den offentliga amerikanska skolan med dess uppdrag att erbjuda en allmän och kostnadsfri utbildning har varit en viktig förutsättning för assimileringen av mycket stort antal invandrare och en väg till ett bättre liv för många. Det är osannolikt att USA kunnat framträda som världsledare om man lämnat över skolan till marknadens infall och strävanden. Marknaden har varit en beundransvärd mekanism för att främja små och stora företag och är överlägsen planekonomin vid fördelning tjänster och varor. Dock passar den inte – trots sina förtjänster – för att erbjuda tjänster som skall fördelas lika till alla oavsett betalningsförmåga och politisk makt.

Det allmänna utbildningssystemet är, menar hon, en grundläggande del av det demokratiska amerikanska samhället och har utgjort en väg till ett bättre liv för generationer av amerikaner. Om vi stärker utbildningssystemet, stärker vi också demokratin. Nu är den allmänna utbildningen i fara. De pågående reformförsöken undergräver kvaliteten och hotar det allmänna utbildningssystemets överlevnad.

Diane Ravitch slutar med en kraftfull varning och en engagerad plädering för ”neighbourhood schools” som en grundbult i den amerikanska demokratin.

Det är längesen jag läste en lika engagerad plädering för den svenska grundskolan – som ju bygger på samma grund som den amerikanska allmänna skolan.

(Mac Murray har varit kansliråd på Utbildningsdepartementet)