M

Jag måste dock bestämt avvisa tanken på att ”adoptera” uttrycket flumpedagogik och göra det till något eftersträvansvärt. Jag tror mera på den väg som kommentaren ”Miroslav” börjar staka ut, dvs att visa likheterna mellan det akademiska (och det konstnärliga!) förhållningssättet och det arbetssätt som nedlåtande betecknas flumpedagogik.

En fenomenologisk och hermeneutisk syn på lärandet där dialogen mellan lärare och elev sätts i fokus kan vara en god hjälp på traven för att höja statusen på den pedagogik som inrymmer ett utvecklande av människan i ett demokratiskt samhälle.

Vem blir först med att formulera de utmanande kvalitetskriterier för det goda lärandet som vårt skolsystem är i ett sånt skriande behov av? Vem blir den som lyckas vända fokus i debatten från fixering vid resultat på bekostnad av kvalitet i lärandeprocessen till ett fokus på att hitta de processer som leder till bästa resultat?

Härmed inbjuder jag er alla till att anta denna galet spännande och djupt meningsfulla utmaning!

Samtidigt är det bra att debatten nu nyanseras. Hur ska vi skapa en kreativ miljö för våra elever och hur ska vi kunna hjälpa dem att bli mer kunniga och tro på sina förmågor? Vår utmaning är alltså: Hur ska vi kunna hjälpa våra elever att uppnå förmågor och kunskaper att känna sig stolta över? Förmågor och kunskaper som gör att de känner att de är kompetenta, att de har något bidra med … Och jag tror att vi behöver kunna få arbetsro för att kunna koncentrera oss, kunna bearbeta, tolka, reflektera … och jag tror att eleverna behöver ledare (lärare) som kan sina ämnen och därmed kan inspirera och stötta … för att de ska nå ända dit.

Det räcker inte att som lärare vara trevlig att snacka med, man måste ha ett intressant och relevant innehåll också. Jag läste ett intressant inlägg om detta i Sydsvenska Dagbladet 24/2 2010, av Merete Mazarella: ”Läkare med gränser. Kommunikationsproblem banar väg för kvacksalvare” (Tyvärr går inlägget, som publicerades på Kultursidan, inte att hitta på tidningens nätupplaga.) Mazzarellas inlägg handlar om vår syn på vilka kunskaper och kompetenser vi anser är viktiga. En del verkar tycka att det är ok att man kvacksalvar som lärare, men kanske inte som läkare? Mazzarella skriver bl a att hon hört en av lärarna säga till sina läkarstudenter, när de var nästan färdiga för arbetslivet: ”Det viktigaste är att ni är bra på kommunikation så klarar det sig nog med resten.” Det handlar återigen om pendeln tycker jag. Ytterligheterna. Vi behöver lärare och läkare som både är bra på att kommunicera och som har djupa ämneskunskaper.

Tack för ett välformulerat, tankeväckande och intressant inlägg!

Även exempelvis tolkning, förståelse, mångtydighet, osäkerhet måste kunna formuleras på ett redigt och genomtänkt stringent vis.

Holmberg låtsas – eller är just – ”flummig” i sin utläggning. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”