Rickard Wilkinson och Kate Pickett forskar inom hälsovetenskap och har skrivit den mycket uppmärksammade boken Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen (2009). Genom en omfattande forskning och statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – visar de hur granden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår, både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever, hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.

För en skolpolitisk debatt är boken oundgänglig.

Avsnittet om utbildning inleds med konstaterandet att man i hela den industrialiserade världen och i alla politiska läger är överens om betydelsen av utbildning. Det är bra för samhället och det är bra för individerna. Men, säger författarna., även om bra skolor väger tungt är det familjebakgrunden som i första hand påverkar vilka resultat som utbildningen leder fram till, hur ett barn klarar sig i skolan och senare i högre utbildning. Barn klarar sig bättre om föräldrarna har högre inkomster och mer utbildning, och de klarar sig bättre om de kommer från hem där det finns plats för studier med referensböcker och tidningar och där utbildning värdesätts, och om föräldrarna engagerar sig i barnens utbildning. Och sedan ställer de den centrala frågan:

”Så hur kommer det sig då, att trots att alla industrialiserade samhällen åtminstone i teorin vill göra förbättringar på utbildningens område och ge alla samma möjligheter, så är det de missgynnade barnen som fortfarande klarar sig sämre i skolan och går miste om den myriad av fördelar som utbildning ger – hur bra skolsystemet än ser ut”

Författarna ger förklaringar till detta, men inledningsvis ser man på graden av ojämlikhet och studieresultat. Genom data från PISA-studierna, som gör det möjligt att jämföra studieresultat i olika länder, och studier som US Department of Education gjort för att kunna jämföra USA:s 50 delstater visar man att ojämlika länder och mer ojämlika delstater i USA har sämre utbildningsresultat. Sambandet är tillräckligt starkt för att inte vara slumpmässigt.

Hur mäter de ojämlikheten? Jo, de använder mått som tillämpas av myndigheterna i de olika länderna och som FN också använder. De räknar fram förhållandet mellan inkomsten för de 20 procent som ligger i topp och de 20 procent som ligger i botten på inkomstligan. De länder som har högst ojämlikhet är Singapore, USA, Portugal och Storbritannien. Den minsta ojämlikheten uppvisar Japan, tätt följt av de nordiska länderna.

Förutom studieresultat granskar också författarna andelen barn i de amerikanska delstaterna som hoppade av sina gymnasiestudier (high school) före examen. Avhoppen var mycket större i de mer ojämlika delstaterna. Skillnaden var stor – omkring 12 procent avhopp i stater som Alaska, Utah och Wyoming med låg ojämlikhet, men omkring 25 procent i Mississippi, Louisiana och Kentucky, alla med hög ojämlikhet. I diagrammet i boken framträder tendensen övertydligt.

Mot ovanstående skulle man kunna invända att sambandet beror på absolut fattigdom – att barnen oftare lämnar high school i fattiga delstater för att börja förvärvsarbeta och bidra till familjeförsörjningen. Och, säger författarna, det stämmer verkligen att avhoppen är större i fattiga delstater, men fattigdom och ojämlikhet har av varandra oberoende effekter. ”Ingen delstat har fattigdomstal på över 17 procent men avbrotten ligger på över 20 procent i sexton delstater och avhoppen är inte begränsade till de fattiga.”

Vidare lyfter författarna fram att även om man har välutbildade föräldrar, och därmed troligen hög social status, så beror utbildningsframgångar också på vilket land man bor i. I en kanadensisk studie jämförde man läsförmågan bland vuxna med utbildningsnivån hos deras föräldrar i fyra länder: Finland, Belgien, Storbritannien och USA. I de två senare länderna, där ojämlikheten är hög, fick man för varje utbildningsgrupp bland föräldrarna sämre resultat, än man fick i Belgien och Finland. Även i en bearbetning av PISA 2000 visas motsvarande mönster för 15-åringar. Finland och Sverige uppvisar hög genomsnittlig läsförmåga medan Grekland och Portugal uppvisar genomsnittligt dåliga resultat och stor ojämlikhet i läsförmåga.

Ojämlikheten kan också ha en mer direkt inverkan på barnens intellektuella färdigheter och inlärningsförmåga. Författarna redovisar experiment med barn från olika sociala miljöer som under vissa omständigheter kan prestera lika men i andra slår skillnader i upplevelser av de egna förutsättningarna igenom. Så här skriver författarna om ett experiment från Indien.

”(Man) tog 321 elva- och tolvåriga pojkar av låg kast och lika många av hög kast från spridda byar på landsbygden och lät dem ta itu med att lösa labyrinter. De började med att låta pojkarna lösa problemen utan att de kände till varandras kast. I de fallen klarade pojkarna av låg kast uppgiften lika bra som de av hög kast, i själva verket en aning bättre. Sedan upprepades experimentet, men denna gång ombads varje pojke att bekräfta sitt namn, vilken by de kom från, vad deras far och farfar hette och vilken kast de tillhörde. Efter detta offentliggörande fick pojkarna nya labyrinter och denna gång skilde sig deras resultat starkt åt – pojkarna av låg kast klarade sig avsevärt sämre.”

Det verkar inte räcka att finjustera utbildningens organisation, betygssystemet och de pedagogiska metoderna. De senaste årens reformverksamhet har inte heller blivit någon framgång. Alltför lite resurser av olika slag har lagts på att öka kunskapen om hur man åstadkommer en skola som verkligen ger alla lika möjligheter. Det går kanske inte heller om man inte samtidigt för en politik som ökar och stärker jämlikheten i samhället i övrigt. Detta är den stora utmaningen för skolan – och för politiken.