I skoldebatten syns tydligt ett inifrån och utperspektiv. Skolan ser omvärlden från sitt perspektiv. Detta präglar i högsta grad diskussionen om kunskapsskola. Följden blir ett fokus på ämnen och elevers prestationer på prov och lägre behov av externa kontakter. Under förra reformperioden under 1990-talet saknades utifrån och inperspektivet, att utifrån samhällsutveckling betrakta skolans uppdrag. Idag ställs tydligare krav på koppling yrkes/arbetsliv och utbildning. Generationsväxling och föränderlig kompetens i arbetslivet måste matchas med kunskaps- och färdighetsdiskussioner mer kontinuerligt i skolsystemet. Det är lätt att se hur såväl regeringens som många kommuners linjära tänkande dominerar medan elever och arbetsliv agerar icke-linjärt och i nya gemenskaper och konstellationer. Det intressanta blir realiseringen av det skolpaket som kommer efter valet. Vilken kompassriktning blir tydlig? Får vi en fortsättning på New Public Management paradigmet? Vad händer på realiseringsarenan om man har ett utifrån och inpersperpektiv? Vilka tar sig tolkningsföreträde?
Signaler från både USA och England är värda att uppmärksamma. Kunskap är inte som Skinners bitar utan grund för vidare utveckling, beredskap för handlande och värderande. Ett verksamt redskap för vidare utveckling och i ett sammanhang. Signaler som kommer från USA och England brukar slå i igenom i Sverige flera år efter i Sverige. Tyvärr har vi inte i dagens föränderliga värld tid att rätta till misstag. Kanske är det dags för ett Turn Around Management (Arpi &Wejke 1999) i skolan, där verksamhetsidé, uppdrag och sjukdomsbilder granskas. Den ensidiga debatten om skolan är en sådan sjukdomsbild.

I sjuttiotalets skoldebatt började skolans inifrån och ut perspektiv och man tog sin utgångspunkt i egna värderingar kring integration och likformighet. Valfrihetens värde glömdes bort och praktiska erfarenheter sågs som mindre bra. Vi ser idag sjunkande kunskapsresultat och desillusionerade ungdomar i spåren av detta destruktiva inplacerande i en enda mall gett. Dagens politik innehåller inga stora stora förbättringar men lärlingsplatser och slopande av kravet på högskolebehörigheten ger en gnutta hopp inför framtiden.

Jag vet inte om jag tycker att lärlingsplatser utan behörighet till högskolan, samtidigt som som möjligheten till utbildning på komvux -utbildningen minskar, är ett steg framåt. Kan det vara så att skolan inte kunnat möta dessa elever utifrån gymnasieskolans mål i en kontext ? Jag kan se faran i att ett segregerat samhälle kan vara på väg att växa fram, där allt för stora utbildningsnivåer skiljer. Man borde veta (eller vet man?) vilken strukturell bakgrund eleverna kommer från! Fokus borde kanske varit på gymnasieskolans sätt att möta elever i undervisningen, istället för fokus på eleverna. Detta är ett grundläggande förhållningssätt i all pedagogisk verksamhet, hur jag undervisar på mottagarens villkor.
Vi har inte en aning om hur arbetsmarknadens och samhällets behov ser ut om 20 år. Vi kan vara överens om att samhället förändras och att vi kommer att vara i ett globalt sammanhang i större omfattning. Lärlingssystemet kommer begränsa dessa elevers möjlighet att delta !

Vi måste bryta nedvärderandet av praktisk kompetens och prata om flera olika behörigheter. Lastbilsbehörighet och högskolebehöriget är olika, inte bättre eller sämre. Olika yrken kräver olika slags kunskap och det är inte segregation utan förnuftiga inriktningar av kunskapsuppdraget.

Vi vet inte hur framtiden ser ut men vi vet att elever växer bättre om de får ägna sig åt det som de har läggning för och tycker är roligt. D

Ett förhållningsätt med en likformig, mall för med vad vi ska möta eleverna innebär att vi inte möter dem alls.