Andreas Murray: Inför en tvådelad skolpeng

Inför ett system med en tvådelad skolpeng. En del som fungerar som dagens system och en del som ligger kvar på skolan efter att eleven har lämnat. Ett sådant system skulle skapa bättre och mer långsiktiga förutsättningar för skolans arbete med eleverna. Det föreslår Andreas Murray. (red)

Dagens skolsystem gör ingen skillnad på skolelever och kunder i skoaffären. Förlorar butiken kunder får den gå i konkurs. Samma gäller skolorna. Men skolan är ingen butik och elever är inte kunder som kommer och går. De har – liksom deras lärare – ett starkt behov av stabilitet och kontinuitet. Det kan inte ha varit riksdagens mening att utsätta Sveriges skolelever för samma risker som en handlare tvingas ta på marknaden. Men det är precis vad som sker. Och det är skolpengen som är boven i dramat. Den gör det mycket svårt att bibehålla kvaliteten i en idéburen skola, men gynnar skolkoncerner som kan kompensera dålig kvalitet med aggressiv marknadsföring.

Ett avgörande problem med skolpengen är att den helt och omedelbart följer eleven. Byter en elev av någon som helst anledning skola så mister skolan hela skolpengen, som då flyttas direkt över till den nya skolan. Detta innebär en stor känslighet i skolornas ekonomi. Från en månad till en annan kan en mindre skola förlora 10 % av intäkterna. Det kan vara för att en elevs förälder får arbete på annan ort, en annan vill börja en annan skola tillsammans med vänner, eleven inte trivs i klassen eller med lärare etc. Detta drabbar de små skolorna hårdast eftersom de har högre marginalkostnader.

I realiteten kan alltså en skola mista elever mitt under en termin eller inför ett nytt läsår och detta helt utanför skolans kontroll. Kvaliteten på undervisningen behöver inte ha varit anledningen till elevtappet. Men får man plötsligt minskade intäkter måste kostnader skäras i motsvarande grad. Att göra det utan att kvaliteten på undervisningen blir lidande är svårt. Och försämras undervisningskvaliteten tenderar ytterligare fler elever byta skola vilket gör att man har hamnar i en nedåtgående spiral som är svår att bryta.

Skolans realitet är att den befinner sig i två verkligheter samtidigt. Intäktssidan – skolpengen – är utformad för en verksamhet på en konkurrensutsatt, kapitalistisk marknad. Kostnadssidan däremot har oberoende av antalet elever, krav på sig från Skolverket i form av dokumentation, säkerställd kvalitet och ekonomi. Därutöver krav från fackföreningar på anställningstrygghet för lärare. På kostnadssidan finns en helt annan tröghet, som inte enkelt låter sig skäras i, lite från månad till månad.

Antalet barn som föds varje år varierar och systemet är utformat så att skolorna skall anpassa sig till variationen i elevantal. När barnkullarna ökar är allt enkelt, skolorna anställer fler lärare, lokaler utökas och ekonomin förbättras på grund av skalfördelar.

Då barnkullarna minskar förväntas ett antal skolor slås ut enligt teorin om att den sämsta skolan går i konkurs eller avvecklas. Och visst, det fungerar bra i teorin. Men de verkliga konsekvenserna av detta marknadssynsätt är att olika skolor tappar olika många elever. Kunskapen om demografisk förändring finns på samhällsnivå men kan inte förutsägas på enskild skolnivå. I praktiken innebär det att ingen skola vet hur de skall planera för det kommande läsåret förrän skolvalet skett på våren eller så sent som vid skolstart då de slutgiltiga valen sker.

De senaste åren har det blivit en stor minskning av först högstadie- sedan gymnasieelever pga minskade barnkullar. Detta har skolorna vetat om. Men hur skulle de ha agerat? Har tanken varit att skolorna av försiktighetsskäl skulle ha planerat för att ta in färre elever? Skulle exempelvis en gymnasieskola som erbjuder tre program bara marknadsföra 2 av dem? Vilket program skulle man stängt ner? Det finns ingen som kan svara på detta. Och hur skulle man i praktiken minska kostnaderna av den uteblivna klassen? Kanske hyra ut lite av skolans lokaler och minska lärartjänsterna i motsvarande omfattning? Ett typexempel på hur teorin om perfekt konkurrens och perfekt information inte har mycket med skolans verklighet att göra.

I realiteten är skolorna ute och konkurrerar hela tiden om varje elev. Bland annat genom närvaro på mässor, reklam på stan och med utskick. Den som har en stor budget kan sätta av större resurser på reklam. Även detta gynnar koncerner på de idéburna skolors bekostnad.

En lösning på denna ohållbara situation är att staten träder in med någon form av garanti. Skolan är ett område som med självklarhet borde omfattas av ett ekonomiskt skydd. Detta skydd skulle t ex kunna utformas så att skolpengen delades upp i två delar. En del, precis så som idag, som följer eleven samma månad som den byter skola. En andra del fortsätter att betalas ut till skolan även efter att eleven lämnat. Kanske behåller skolan den andra delen av skolpengen i ytterligare 2-3 år.

På detta sätt skulle skolorna kunna börja driva en långsiktig verksamhet, behålla den kompetens och kvalitet man byggt upp och därigenom erbjuda eleverna den stabilitet och den studiemiljö i lugn och ro som våra barn förtjänar.

Utöver denna möjlighet till långsiktig ekonomisk stabilitet behövs en förbättring genom ökade medel till skolan. Storleken på skolpengen idag innebär att skolorna drivs med ohälsosamt små marginaler. Principen verkar vara att ge skolorna en så begränsad budget så inga ägare kan ta ut några (oegentliga) vinster vilket resulterat i små möjligheter till en hög kvalitet i skolan.

Enligt min erfarenhet, (jag har varit med och drivit Idunskolan som styrelseledamot, en Waldorfskola i Nacka samt arbetar för att starta Carlgrenska, ett Waldorfgymnasium i Stockholm), finns det helt enkelt idag inte något nämnvärt utrymme för kvalitetsförbättring genom att ytterligare effektivisera skolan. Vare sig genom ökad ekonomisk kontroll, via införandet av ytterligare nationella prov, ökad detaljstyrning av lärarna eller genom att lägga på dem ett ökat krav på rapportering eller förfinad administration.

Ökad kvalitet kan idag endast komma genom större budget för skolorna och större frihet för lärarna i sin yrkesroll. En förlorad tilltro måste byggas upp tillsammans med en högre lön. Detta kommer attrahera fler till läraryrket och lärarhögskolorna.

Men om lärarna skall få högre lön måste skolpengen höjas. Rimligt vore att skolpengen utgick som idag, men att den andra, långsiktiga delen som löpte med en 2-3 års förlängning till den skola eleven lämnat, utgick som en förstärkning till skolan utöver dagens skolbudget. Då skulle det finnas en reellt ökad budget som garanterade långsiktighet även för skolan.

En ekonomisk reform bör kopplas till ett begränsat vinstuttag i skolan. Det finns ingen logik i att skolan skall agera på en kvartalskapitalistisk marknad, inte heller i att privata aktörer skall tillåtas härja fritt på en statligt finansierad marknad. Ett reglerat vinstuttag är lika rimligt som självklart. De aktörer som i detta läge skulle välja att lämna ”skolmarknaden” skulle ingen seriös lärare sakna.

Friskolekommitténs 10-punktsprogram som nyligen lanserades föreslår små förbättringar på marginalen samt ett förödande förslag att skolorna skall granskas utifrån långsiktig uthållighet. Även detta skulle gynna stora skolkoncerner på bekostnad av mindre idéburna verksamheter som helt enkelt inte kan uppvisa några större ekonomiska garantier. Kravet att skolorna skall kunna uppvisa en långsiktig uthållighet är dessutom i grunden ett feltänk. Det är staten som skall stå för den ekonomiska långsiktigheten i sin finansieringsmodell av skolan. Skolorna skall erbjuda intressant, spännande, lärorik, utmanande och kreativ undervisning till våra elever.

Andreas Murray Entreprenör Styrelseledamot Carlgrenska Waldorfgymnasiet