Skola och SamhälleAnette Jahnke: Är kursplanen en tvångströja eller ett arbetsredskap?
Det är inte så lätt att använda en kursplan – och det är inte så lätt att skriva den heller. Anette Jahnkes avhandling “Insegel till dialog” (2014) handlar om hur man kan beskriva en kursplan och hur den kan få betydelse i skolarbetet. De indragna citaten i hennes artikel nedan kommer från avhandlingen. (red)
År 2006 – en ny kursplan är lanserad
“Men jag förstår inte, säger hon, ett av målen är att elever ska utveckla förmåga att föra resonemang samt kommunicera och argumentera, alltså jag förstår inte. Då måste jag ju låta trettiotvå elever prata och resonera på lektion? Hur har ni tänkt att det ska gå till?”
Lärarens förutsättningar hade förändrats och hon upplevde att hon hindrades från att enbart göra som hon gjort tidigare. Kursplanen upplevdes som en tvångströja. Men hon tog till orda i ett möte med lärare och mig som kursplaneskrivare, och hon reflekterade över orden i texten och dess betydelse för hennes och elevernas handlingar. Hon använde kursplanen som ett redskap för reflektion över sin praktik.
Forskningsämnet professionspraxis fokuserar på att analysera yrkeslivets ofta oformulerade praktiska kunskap, till exempel genom att analysera berättelser och metaforer. Berättelsen ovan synliggör två möjliga metaforer för en kursplan: Tvångströjan, påtvingad av någon annan, som begränsar, hindrar och gör dig förutsägbar och redskapet som kan användas, men också glömmas bort.
År 2010 – ännu en ny kursplan
“Jag vill ha tydliga centrala anvisningar som gör den lokala tolkningen överflödig!”
Läraren önskade ett redskap, som en iPhone. Fulladdad och designad så att alla rent intuitivt kan använda den direkt och på samma sätt. Läraren fortsatte:
“Drömmen om ’tolkningsfria’ betygskriterier måste kanske förbli en dröm, men strävan måste vara att konkretisera och vara tydlig för att få en likvärdig skola.”
Om endast en tolkning existerar blir läraren förutsägbar, oavsett omständigheterna i klassen. Är det en tvångströja som efterfrågas? Begreppet likvärdig används ibland i dessa sammanhang synonymt med ”lika”. Men likvärdighet betyder att oavsett var du bor, vilka behov och vilken bakgrund du har som elev ska du erbjudas en lika värdig utbildning – en utbildning som med praktikens klokhet formas att passa just den enskilda eleven i den unika miljön. En utbildning som däremot är lika kan bli djupt ovärdig.
År 1990 – läraren bad oss nya elever slänga läroboken
Sedan satt han på kanten på katedern, och talade och talade. Hans ord finns kvar i mig om än styckevis. Aga. Dalén. Dynamit. Nobel. Kullager. Nytänkarna. Han hade egna regler. ”Köper ni George von Wrights bok Vetenskapen och förnuftet och visar den för mig, höjer jag ert betyg ett snäpp”. Om han hade undervisat idag hade vi ropat: Hämta tvångströjan! Men vad hände? Inget. Vi elever litade på att det han ville oss var viktigt. Hans kollegor förberedde oss leende med ord som signalerade tillit, ”ni kommer aldrig glömma Rudolf”. Inte heller rektorn hämtade tvångströjan.
År 2010 – en grupp rektorer samtalar
“Kanske måste man som rektor påpeka: Men vänta lite – det är du som lärare som är ansvarig för klassen. Det är inte svårt om en lärare kommit en bit, det blir lätt en dialog, men i vissa fall måste man börja med fundamentala saker. Ibland behöver man tala om annat än om själva situationen i klassrummet, hur ser man på uppdraget som lärare? Det handlar om den ursprungliga tonen, om läroplanen och kursplanerna. “
Rektor verkar ibland behöva leta fram det bortglömda redskapet i skåpet. För att stödja lärares lärande lyfte rektorerna i min avhandling fram, inte bara form och innehåll för samtal mellan lärare, utan även en riktning. Kursplan som kompass? Men…
”Jag tycker jag jobbar mycket kring samtalskulturen i skola men trots allt lägger jag mer tid på planer och strukturer. Jobbar mot min egen övertygelse om vad som är viktigt”.
Att utifrån politiska direktiv skriva en kursplan innebär, å ena sidan, att begränsa lärares och rektorers möjliga riktningar. Det får ju inte bli som efter startskottet i Monty Python-sketchen ”100 yards for people with no sense of direction”, i Silly Olympics, där alla springer åt var sitt håll. Å andra sidan, ska den professionella friheten bevaras. Det var inte en tvångströja som skulle designas i kursplaneprocessen upplevde jag, utan snarare en arbetströja.
Varför är det så svårt att skriva och använda en kursplan?
Berättelserna och metaforerna från praktikerna ger oss en komplex bild. Varför denna komplexitet? Och hur ska vi beskriva hur vi ska följa kursplanen, reglerna för vår verksamhet? Men en språklig beskrivning av hur vi ska följa en regel producerar bara en ny regel. Vi blir tvungna att språkligt beskriva hur vi ska följa även den nya regeln. Detta ger en oändlig följd av regler (Wittgenstein i Filosofiska undersökningar).
Men hur ska då beskrivningen gå till? Beskrivningen av hur vi ska följa en kursplan ges av handlingar, berättelser, exempel och metaforer – den praktik vi bygger upp över tid.
Problemet är att vi fortfarande drömmer om att definiera oss fram till något tolkningsfritt. Detta kan påverka vår förväntan på och arbete med en kursplan. Matematikens definitioner ses ofta som ett föredöme. Till exempel definieras triangel som månghörning med tre hörn. Drömmen handlar om att definiera alla ord i kursplanen på liknande, till synes, precisa sätt. Men som matematiker vet man att det vi benämner triangel heter trekant i Norge och att vad som menas med månghörning, hörn och tre inte framgår av definitionen. Även matematik bygger på odefinierade begrepp, eller som Wittgenstein poetiskt uttrycker det: ”När jag uttömt skälen, så har jag nått den hårda klippan och min spade viker sig. Jag är böjd att säga: ’Just så handlar jag’”. Vi når ett tillstånd då vi bara kan uppvisa med vår kropp och röst i tid och rum, tillsammans med andra, vad vi menar med ett ”hörn”.
Men att det är omöjligt att med vårt språk beskriva hur kursplanen ska följas hindrar oss tydligen inte från att försöka. Efter införandet 2011 har myndigheter och andra aktörer producerat mängder av material och matriser för att beskriva hur kursplanen och kunskapskraven ska följas. Detta ger oss inte bara en arbetströja, utan väldigt många. Världsrekordet i antal tröjor som går att bära samtidigt är 227. Blir inte dessa lager på lager av arbetströjor i själva verket en tvångströja? Eller så är kursplanen inte ett redskap, utan väldigt många varianter. Tänk er en citronpress. Det finns många av dem i butikerna. Vilken ska man välja? Vår arbetstid i skolan går åt till att fundera på vilken citronpress vi ska välja, frihet förväxlas med valfrihet, och vi tappar fokus på att pressa citroner och på hur väl vi lyckas.
Trots att vi inte kan definiera oss fram, bör vi givetvis använda ett så funktionellt språk vi kan i kursplanerna. Men kursplanerna är framtagna i en politisk/adminstrativ process där det juridiska språket gäller. Kunskapskraven baseras dessutom på en omdiskuterad taxonomi (Bloom’s) från 50-talet. Det innebär att språket behandlas som oberoende av praktiken i olika ämnen. Resultatet kan bli att orden i kunskapskraven saknar mening i praktiken. En orsak till efterfrågan och tillgången på 227 tröjor kan alltså vara kvalitén på kursplanetexterna.
*
Vad krävs för att nå ökad förståelse av en text vars syfte är att styra en praktik? År 352 f.Kr säger en kunskapsexpert, som är skeptisk till språkets förmåga, så här:
“För det är bara om alla sakerna mödosamt gnuggas mot varandra, benämningar, definitioner, synbilder och förnimmelser, och om de rannsakas i välvillig anda med hjälp av frågor och svar utan all missunnsamhet – det är bara då som förnuftig insikt om var och en av dem kan flamma upp, förutsatt att man anstränger sig så hårt som det står i mänsklig förmåga.” (Platon 2009)
Olika delar ska ”gnuggas mot varandra” om ”förnuftig insikt om var och en av dem kan flamma upp”. Vad ska gnuggas? Först, ”benämningar, definitioner ” kan ses som kursplan och kunskapskrav. Därefter, ”synbilder och förnimmelser” kan ses som våra handlingar, den genomförda utbildningen. Dessa ska ”gnuggas”, men vad kan det betyda? Texten och våra handlingar ska ”rannsakas i välvillig anda med hjälp av frågor och svar utan all missunnsamhet”.
Detta betyder att det bör ske ett aktivt arbete med text och handlingar i en skolpraktik som bygger på tillit. Det är först då vi kan förstå kursplanens funktion. Tillit kan vi bara bygga upp mellan oss om vi inte formulerar och värderar alla våra handlingar i termer av mål och medel (Skjervheim 1992).
Soh Cheow Kian, kursplaneskrivare från Singapore, uttrycker en liknande syn:
”När jag talar med lärare säger jag att de ska se kursplanen som ett manus, ett stycke Shakespeare. Manuset, kursplanen, är ett dött papper. Det är lärarens uppgift att göra sin egen tolkning åt sin publik och ge kursplanen liv.”
Med Platons och Shakespeares hjälp skulle vi kunna bryta oss ur tvångströjan, sluta förvänta oss en iPhone, sluta producera ännu ett redskap och istället, genom arbete, uppleva att en kursplan kan vara ett manus som lämnar båda händerna fria till att undervisa, leda skolan och delta i utformningen av nästa reform. Då bildas och upprätthålls en likvärdig utbildning.
(Anette Jahnke är PhD i professionspraxis, fil.lic i matematik, bitr. forskare vid Nationellt centrum för matematikutbildning, Göteborgs universitet.)
Litteratur
Bergendal, G. (2003): Ansvarig handling: uppsatser om yrkeskunnande, vetenskap och bildning. Stockholm: Dialoger.
Jahnke, A. (2014): Insegel till dialog. Skolans matematikutbildning – en studie i fyra praktiker. (Doktorsavhandling). Universitet i Nordland.
Platon (2009): Skrifter. Bok 6. Stockholm: Atlantis.
Skjervheim, H. (1992): Filosofi og Dømmekraft. Oslo: Tanum-Norli.
Wittgenstein, L. (1978): Filosofiska undersökningar. Stockholm: Bonniers.
Länk till Anette Jahnkes avhandling
6 Comments on “Anette Jahnke: Är kursplanen en tvångströja eller ett arbetsredskap?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tänkvärda ord om vad en kursplan är. Den beskriver innehållet i undervisningen men HUR är upp till läraren att tolka. Det är målen som styr likvärdigheten inte massor med tvångströjor.
Anne-Marie Körling skriver i sin bok “Läraren inom mig” om den levande läroplanen. Hon skriver: “Läroplanen och kursplanerna beskriver vad eleven ska få. Den beskriver att vi ska granska kritiskt.” “Låt oss exempelvis leka med tanken att alla meningar i läroplanen är frågor.” Kanske detta är framgången för att omvandla VAD och VARFÖR till HUR.
Ytterligare en dimension kan vara det Skolinspektionen ofta sätter fingret på, kopplingen mellan elevmålen (pedagogiken i undervisningen) och ämnenas kunskapsmål. Ta exemplet elevmålet i svenska under kapitel 2.2 Kunskaper: “kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt” hur kopplar man detta till undervisnings år och kursinnehåll i svenska. Det är här valfriheten kommer in. Vilken pedagogik behövs i år 1-3 för att nå kunskapskraven. Samma gäller för åren 4-6 som 7-9. För att i år 9 nå målet.
Kanske det vore läge att se läroplanen och dess kursplan som manus för en teaterföreställning. En vägvisare för hur teaterstycket ska regisseras och talas. Men där varje lektion blir som när teaterstycket framförs unikt trots hårt styrd innehåll. Det är just kontakten mellan lärare och elev som avgör lärandet, som mellan skådespelare och dess publik. Lärandet är socialt.
Den fråga du ställer efter citatet av Wittgenstien besvarar han själv! Man följer helt enkelt regler blint! Matematik “goes without saying”! “Förklaringen” blir bara en upprepning av ett förfarande som är “always the same”! Det är tydligare beskrivet i “Foundations”. Där skriver han också att “the disatrous invasion of logic in mathematics” har fått oss att glömma de matematiska teknikerna dvs färdigheterna och det är där vi är i dagens svenska skola.
Det filosofiska hopp du gör från Platon blir missvisande då du blandar ihop ett “andra varvets matematik” där de som redan kan “räkna och beräkna” kommer tillbaka till “matematikens grundvalar” eller “the Foundations”. Det är mängdläre och logikgänget. Det handlar då om en axiomatisk uppbyggnad parallellt med en “metamatematik” som tar ord från vår vardagliga värld och går ner i våra arkaiska seenden för att där “hitta den hårda klippan”. Det var det Wittgenstein vände sig emot då det hoppades över till en annan “tråd”. För Wittgenstein räcker det med att “farbrorn i det röda huset har sagt att så här gör man”! (Fritt citat). Även följt upp av Dewey, Vygotskij och Lave&Wenger där de senare också påpekar att Platons “mödosamma gnuggande” har begränsningar då “vi måste få gå vidare med vårt liv”! Även påtalat av Vygotskij som ytterst klart säger att “förståelsen” kommer långt senare i skolan – om den ens behöver komma i dess språkliga dräkt.
Du har gjort dina (vad jag förstår) 4 studier i nutid, efter låt säga 1990 då svenska elever bevisligen låg i världsklass (TIMSS 1995). Det blir då på en icke fungerande praktik! Raset i geometri och algebra konstaterades i TIMSS 2003 och förfallet i aritmetik redan IEA 1980 där mellanstadiet packat ihop!
Då lyckas man med konststycket att beskriva en icke fungerande praktik med ord! Det är mycket möjligt att orden hade blivit lika 1990 och här finns problemet med att ändra praxis som brukar kallas “beprövad erfarenhet” som inte alls är analog mellan skolan och exempelvis kirurgi! Eller kanske inte helt i kirurgi då det finns viktiga handgrepp som inte kan läras in utan att göra det praktiskt. Men i vart fall är undervisning ett “hantverksyrke” med kunskap som uppstår i praxis och då måste denna praxis visa resultat!
Du blandar ihop två olika typer av “frågor och svar”! Den viktigaste är de frågor läraren formulerar på “tavlan” och de andra är de som sker mellan eleverna och läraren för att “förstå” lösningsproceduren på denna enskilda fråga. Som Guy Brosseau säger är vårt enda sätt att kommunicera matematik genom att formulera frågor OCH då menar han LÄRAREN. Läraren formulerar på stående fot en ny fråga helt enkelt som innehåller liknande “ingredienser”. De är inte alls så explicita som vi tror, eller ska inte vara det då de ska innehålla ett flertal begrepp och regler av möjlig art. Då dessa hittas kommer en ytterst likadan lösning att falla ut!
Här ligger Platons “gnuggande”. Enligt Vygotskij sker det med “imitation” och ett påminnade av vad läraren gjort tidigare vilket då eleven kan påminna sig och tycka är en egen “uppfinning” och då måste den få tycka så. Det sker efter 15-20:e gången! Lärarens otacksamma roll!
Det ni på NCM måste försöka rekonstruera är den praxis som fungerade! Jag har också förgäves försökt att påminna om fysikämnet och den snickrande, planterande, byggande, odlande… svensken i “Bullerbyn” som låg närmare elevernas och inte minst deras föräldrars värld under 1980-talet. I tanken! – Jamen – det ska man väl kunna! Ett “tunnland” är för helvete det som går att så från en full tunna! Jaha – “areal” heter det visst!
Wittgensteins och Nietzsches betoning av “dialektala språk” är just kopplingen till det “verkliga”. Det finns något “bakom” frågan enligt Dewey som ska räknas ut. Det är det “praktiska” tänkandet. Det teoretiska är för “scholars and scientists” och ligger ovanför civilingenjörens och i matematiker och teoretiska fysikers “högre rymder”.
Ska vi lära oss denna “uråldriga” matematik måste vi också skapa den “mening” utifrån den uppkom! Det är problematiserat av Hans Freudenthal och den holländska “realistiska matematiken”! Det är den enda som visat sig hjälpa elever i “behov av särskilt stöd” då de ofta inte har bildat en “vardaglig” värld där saker och ting används (ofta i en fantasivärld idag men dock finns den i våra huvuden då vi inte beräknar cisterners volymer utan läser på “lappen”…).
De beskrivningar som görs i kursplaner fungerar ifall vi har lärare som redan kan sin praktik. Det som sägs på lärarutbildningar är utifrån att det finns en fungerande praktik och ingen ska väl inbilla sig att vi fysikadjunkter läste några kursplaner under 1980-talet! Dels fanns det inga och det var ytterst bra då de spelat ut sin roll och dels visade på vansinnet att ha en byråkratisk apparat som bara ställde till det! De var tvingade att motivera sin existens ex-vis genom att ändra från “trappan” till “liggande stolen” 1979. Vi återskapade en form av “modern” variant av “realskolans kurs”.
Du har din poäng där du säger att böckerna som innehöll vettiga frågor i en form av progression som trots allt fungerade utan att lärarna visste varför i hybis slängdes ut genom fönstret och även vi fysikadjunkter motades bort via lärarreformen 1988. Allmän kurs (till stor del en form av “realistisk matematik i dess praxis i klassrummet) och särskild kurs (en gymnasieförberedande variant som stöttade naturvetenskapligt och tekniska program) togs bort och som sagt även “oss” hantverkare och då dök allt på 4-5 år!
Den “beprövade erfarenheten” finns ju inte! LÄNGRE! Det har bevisligen inte fungerat på över 20 år! Finnarna har kvar det de tagit från Sverige och är rester från vår folkskola och realskola!
Det är möjligt att matematikämnet helt ska förändras! Vad vet en dinosaurie som jag!? Då tar vi även bort fysikämnet – vilket redan är gjort! För arbetslivets del är det nog så! Menlösa programmerare som stoppar in data och får ut data utan koppling till ved som sker långt i fjärran likt vad “drönare” kan åstadkomma. Därför lägger jag in Nietzsche och hans utrop: Leve fysiken! 1882! Det kanske borde ha varit så också 1982! Fysiken och då Helena Groll måste få ställa frågan om judar tycker sig vara ett utvalt folk och att muslimer tror att de blir “gröna fåglar” om de dör martyrdöden och om Obama är “stolt” över ett folk där merparten tror på skapelseberättelsen.
Anette Jahnke.
Vad är proffessionspraxis? Förklara lugnt och sakligt så att alla förstår. Googlar man på professionspraxis blir det inte många träffar. Varför?. En är Vad kan vi göra efter Matematiklyftet?
Enligt dig , Anna Ekström och Anders Palm är Matematiklyftet på väg att uträtta underverk.
Var finns bevisen för att så är fallet?
Nej kursplaner blir som lagar, de måste uttolkas för att få innehåll, men kurserna är liksom samhället för komplicerat för kasuistisk reglering, där det på medeltiden stod typ tager man kniv och med den skär så annan förblöder, dömes till hängning för mord, men man får hoppas att det är skrivet på en pedagog-jargong som gör det möjligt för branschen att tyda.
Men jag tycker framförallt auktoriserade läroböcker skulle hjälpa upp detta, förr kunde jag veta att om jag kan läroboken, så kan jag kursen…
Ulf Lundman.
Kursplaner är något som Skolverket skriver. De visar vad som ska läras ut i skolan. Lärare bör vara så välutbildade att kan följa kursplanerna. Vad tycker du om “den tomma tallinjen” ? Det dyker upp besynnerliga begrepp då och då. Den lär vara till nytta då man beräknar 61 – 59. Söker man efter den i Matematikterminologin existerar den dock icke. Auktorseringen av läroböcker är numera borta.
Varför? Så även gymnasieinspektörer och skolkonsulenter .Varför?
Jag saknar kopplingen mellan kursplanerna och betygen. Till kursplanerna har Skolverket kopplat kunskapskrav. Om eleverna inte klarar kunskapskraven i ett antal ämnen får de inte gå ett nationellt program på gymnasiet. Det har ca 15 000 elever om året erfarit. En likvärdig bedömning av elevernas kunskaper kräver stringenta formuleringar som kan uppfattas lika av alla lärare från Haparande till Ystad. Jahnke omnämner matematiken som ett mönsterexempel. Vad sägs om följande utdrag ur Skolverkets Kunskapskrav för betyget E i matematik för årskurs 9:
Eleven kan redogöra för och samtala om tillvägagångssätt på ett i huvudsak fungerande sätt och använder då symboler, algebraiska uttryck, formler, grafer, funktioner och andra matematiska uttrycksformer med viss anpassning till syfte och sammanhang.
För det första kan man fråga sig hur stringent formulerade dessa kunskapskrav är. För det andra kan man fråga sig i vilken situation i livet som alla yrkesinriktade gymnasieelever behöver dessa kunskaper. Detta exempel visar på orimligheten att ämnesexperter får bestämma över kursplaner och kunskapskrav. Att barnkonventionens uppmaning att fatta besluten till elevernas bästa klingar ohörd.
Med detta inte sagt att jag förordar än mera av tvångströja i kursplanerna. Tvärtom. Det är betygens dominerande effekt på undervisningens innehåll och arbetssätt som bör ifrågasättas.