Anna Sundman Marknäs: Lärarerfarenheter

Om läget i den svenska skolan kan man säga mycket. De flesta som gör sin röst hörd i den offentliga debatten menar att den är i djup kris. Jag håller inte med. Det finns problem i en hel del skolor, men det finns också skolor som fungerar alldeles utmärkt. Frågar man eleverna, som bland annat Skolverket gör med jämna mellanrum, visar det sig att eleverna trivs i skolan, de har stort förtroende för sina lärare och menar att lärarna undervisar bra och tror på elevernas förmåga att lära sig (attitydunderökning 2007). Frågar man föräldrar har de förtroende för de skolor de har en relation till, men de tror att läget är sämre på andra skolor. Lärarna gör sig oftast hörda när det handlar om missnöjesyttringar kring arbetsgivarbeslut, eller när man tvingats in i en försvarsposition av exempelvis medier.  

Jag menar inte att det inte finns problem i skolan, det gör det. Men hur dessa ska lösas utan en vettig analys, vet jag inte.

Fiewel Kupfleberg, professor i pedagogik vid lärarhögskolan i Malmö, skriver i Sydsvenskan 20 december 2009 att skolan varit utsatt för alltför mycket kvacksalveri och att den nya lösningen på skolans problem ska heta självstyre. Tag bort den statliga styrningen helt och låt varje skola utveckla sina egna idéer i sann entreprenörsanda. Jag utgår från att hela artikeln är ett skämt.

Per Tryding, doktor i lärande i Århus och vice VD i handelskammaren, har sin analys klar när han 28 december 2009 skriver om skolan i Sydsvenskan. Bra lärare ger en bra skola. Högre lärarlöner ger bättre lärare.

Malmö stad har bestämt att lösningen på Malmöskolornas problem heter semestertjänst i stället för uppehållstjänst för alla lärare. Helt i enlighet med kommunförbundets strävanden.

Hade vi tittat ett år tillbaka i tiden, hade vi säkert hittat andra förslag på förändringar. Bland annat skolminister Björklund levererar ju den här typen av lösningar med jämna mellanrum. De har alla ett gemensamt, de trivialiserar skolan och ger sken av att den finns en universallösning på alla problem. För mig som arbetar som verksam lärare blir detta besvärligt. Hur ska jag i samma snärtiga effektsökande rubrikform kunna formulera mig på ett sätt som gör mitt arbete rättvisa? Det går inte och vi tystnar i debatten. Vi som arbetar i skolan vet att det är en komplex organisation och att läraryrket inte lätt låter sig beskrivas. Jag tänkte ändå med denna artikel ge min förståelse av mitt yrke. Till min hjälp tar jag Andy Hargreaves, professor i pedagogik vid Boston College, USA. Citaten kommer från hans Läraren i kunskapssamhället (2004). Att vara lärare på ett högstadium i ämnet svenska innebär att varje vecka möte i runda tal hundra olika individer. Jag skall ge dessa individer kvalificerad undervisning. Denna undervisning skall grunda sig i mina erfarenheter och i beprövad vetenskap. Jag ska kunna reflektera över undervisningssituationer och kunna göra nödvändiga korrigeringar av mitt arbete. Jag ska bedöma var eleverna befinner sig i sitt kunskapande och kunna skapa inlärningssituationer som gör att de får lust och möjlighet att gå vidare i sin kunskapsutveckling. Allt skall ske i enlighet med styrdokumentens intentioner och med stöd i aktuell forskning. Det är med andra ord ett kreativt och intellektuellt krävande yrke jag valt. Det är också ett känslomässigt krävande yrke, då min auktoritet och förmåga att förmedla något bygger på att jag lyckas skapa en förtroendefull relation med var och en av mina hundra elever. För att kunna utvecklas måste jag få möjlighet till kollegiala samtal, stöd i att hitta relevant forskning och tid till reflektion. Jag behöver känna att det på alla nivåer i systemet, från den politiska styrningen från riksdag och regering, via skolverket, ner till lokala politiker och verksamhetsledare finns en förståelse av yrkets komplexitet. Läroplanen 1994 innebar ett paradigmskifte och ökade frirummet för lärarna. Detta frirum befarar jag kommer beskäras med ökad detaljstyrning, fler och tidigare nationella tester och en ökad reglering av lärarnas arbetstid. Vad gäller tester och detaljstyrning skriver Hargreaves:

Prestationsstandarder, mål, checklistor över färdigheter – så ser deras (politiker, tjänstemän, utbildningsforskare och andra som format undervisningen min anm) prioriteringar ut. Och genom att endast betona dessa prioriteringar, eller genom att betona dem alltför mycket, försummar de inte bara utan undergräver också aktivt skolans känslomässiga dimension. De gör lärandet till en klinisk och isolerad kapplöpning mot uppsatta mål, eller så fyller de upp lärarnas tid med tekniska uppgifter, så att det inte blir mycket tid över för kreativitet, fantasi och relationer, för alla de saker som ger näring åt passionen för undervisning. (s.93)

Jag kan inte annat än hålla med om beskrivningen. Naturligtvis skall vi undervisa mot mål, men hur dessa mål formuleras i framtiden tror jag blir avgörande för hur skolan kommer att utvecklas. Vidare beskriver Hargreaves en refomering av skolsystemet i Ontario (Kanada) denna reformering blev ”nödvändig” efter att man under en lång period beskrivit en skola i kris, något som senare visade sig vara en konstruktion, syftet var hela tiden att spara pengar. Besparingarna fick till följd att lärarnas arbetsvillkor förändrades drastiskt, de fick fler undervisningstimmar och längre arbetsdagar, mindre tid till planering och reflektion. Innehållet i deras undervisning skulle bygga på centrala standardiseringar. Stödresurser i form av studie- och yrkesvägledare, bibliotekarier och tjänstemän skar man ner på. I en omfattande intervjustudie kommer Hargreaves fram till följande:

När lärarna blir bestulna på tid är tiden att lära och tänka något av det mest värdefulla de förlorar. Kunskapsstyrda organisationer är beroende av effektiv hjärnkapacitet-av förståelse, reflektion, genialitet och kreativitet. (s.145)

Många lärare i studien övervägde allvarligt att lämna yrket. Inte för att de var utmattade, utan för att de ”Förlorat sin yrkesintegritet och för att ekonomiska imperativ och politisk makt hade inkräktat på det hedervärda undervisningsuppdraget”(s. 162). Det kanadensiska och svenska skolsystemet låter sig kanske inte enkelt jämföras. Vi har till exempel länge haft politiskt beslutade, statliga läroplaner, vilket inte varit fallet i många anglosaxiska länder. Jag tycker ändå att det är intressant att se vilka slutsatser som dras kring vad som händer när det pedagogiska frirummet blir beskuret. Det tråkiga i dagens debatt kring bland annat lärares arbetstid  och andra villkor är att det saknas insikt i hur vårt arbete ser ut. Den så kallade ”gråtiden” (den tid vi inte är i elevgrupp, har lektioner) tycks vara ett rött skynke, inte bara för beslutsfattare, utan även för en bredare allmänhet. Det samma gäller ”loven” (som ju är inarbetad tid). Detta finner jag märkligt. Det är ingen som ifrågasätter läkares behov av patientfri tid för att kunna skriva journaler, åka på kurs, sova ut efter jourpass. Det är ingen som ifrågasätter skådespelares behov av inläsningstid. Det är ingen som ifrågasätter polisers behov av tid för att skriva rapporter eller prästers behov av tid för reflektion och för att skriva predikningar och förbereda gudstjänster. Men när man kommer till läraryrket tycks alla anse att de har tolkningsföreträde och en empiri att bygga diverse åsikter om skolan på. Alla har ju själva gått i skolan, många har eller har haft barn i skolan och detta tycks räcka för att göra svepande generaliseringar och komma med lösningar på skolans problem. Jag väljer att avsluta med ett långt citat, som också utgör avslutningen på Hargeaves uppgörelse:

Om lärarna ska kunna bli framgångsrika, nå toppen av sin förmåga att undervisa för kunskapssamhället och för samhället i stort och inte dras ner av den själlösa standardiseringens fokusering på grundläggande färdigheter eller den växande sociala splittringen i skolan, kommer det att krävas fem saker:

• Vi kommer att behöva återuppliva och göra om läraryrket till ett passionerat samhällsuppdrag som handlar om att skapa ett integrerande, initiativrikt och kosmopolitiskt kunskapssamhälle för alla, ett uppdrag som handlar om att förändra lärarnas värld lika mycket som deras arbete. Regeringar, lärarutbildare och andra måste hjälpa dem med detta.
• Vi kommer att behöva hjälpa till att bygga upp en samhällsrörelse som väcker den allmänna opinionen och får allmänheten att investera i ett klokt utbildningssystem som omfattar alla och ett samhälle som gagnar alla, i stället för ett skiktat system som endast passar dem som har förmånen att kunna flytta på sig och välja.
• Vi kommer att behöva utveckla mer avancerade strategier för skolutveckling strategier som erkänner skillnaden mellan lärare och skolor och som erbjuder olika utvecklingsvägar för alla utan att låsa fast problematiska skolor i fattiga områden i en kultur av medgörlighet och beroende.
• Vi kommer att behöva inse att det inte endast är välmående skolor och lärare som gör bra ifrån sig på toppnivå som bör belönas med det största måttet av handlingsutrymme, experimenterande och flexibilitet, utan att dessa faktorer också bör vara starka incitament för att de bästa lärarna och ledarna skall komma att anta utmaningen med att åstadkomma radikala förändringar för elever och skolor i fattiga samhällen längst ner på botten.
• Vi kommer att behöva visa politiskt mod och politisk integritet genom att göra en koppling mellan skolutvecklingens dagordning och förnyade angrepp på den sociala utarmningen. (s.256f)

(Anna Sundman Marknäs är lärare i Malmö – åk 7-9)