Åsa Melander: Se alla föräldrars behov!

Det går att återskapa förtroendet för skolor som har stora problem. Det gäller att satsa på alla elever, även de med resursstarka föräldrar, och inte enbart ha målet att alla ska bli godkända, skriver Åsa Melander. (red)

Efter tio års arbete med skolutveckling i kommunen Hackney, London, är det med intresse jag deltar även i den svenska debatten. Många frågor är aktuella i båda länder, men det finns förstås också skillnader.

I England har skolsystemet utvecklats från att vara klart segregerat, med privata skolor för de förmögna och så kallade ”11+”-tester vid 11 års ålder för att urskilja de elever med bäst resultat som fick gå på ”grammar schools”, till att idag vara mer allomfattande. Endast 7% av alla skolbarn går idag i privata skolor, och även om det finns grammar schools i en del områden så går den absoluta majoriteten elever i kommunala skolor (även om det nyligen har höjts röster för att återinföra fler grammar schools). Sedan 2010 finns Free Schools, som styrs av samma regler som kommunala skolor. I Sverige har skolan närmast vandrat åt andra hållet: från att omfatta alla till att idag vara mer segregerat än tidigare.

Kommunen Hackney är en av de fattigaste i England och skulle till stora delar klassas som ”utanför­skaps­­områden” med den svenska terminologin. Fram till 00-talets början hade många skolor mycket stora problem – Hackneys resultat var normalt i botten av alla engelska kommuner. År 2002 tog den brittiska regeringen ifrån kommunen Hackney ansvaret för skolorna och skapade en privat stiftelse som fick ansvaret i tio år.

Utgångspunken var svår. Föräldrar som hade möjlighet hittade skolor utanför kommunen att placera sina barn i och det var vanligt att man flyttade när barnen närmade sig ”secondary school”; 11 år. Många skolor hade en stor andel elever med problem av olika slag.

En viktig utgångspunkt i vårt arbete var att vi måste återskapa förtroendet för skolorna i kommunen. För att se till att skolorna blev attraktiva igen var det nödvändigt att se till att alla skolor satsade på alla elever, så att även resursstarka föräldrar, med klart uttalade ambitioner för sina barn, skulle lita på att deras barn skulle få ta plats och utvecklas. Detta lyckades – Hackneys resultat ligger idag över genomsnittet på alla nivåer och många skolor är extremt populära med långa kölistor. Flykten från Hackneys skolor har slutat.

I den svenska debatten upplever jag att resursstarka föräldrar kontinuerligt ses över axeln eller ignoreras. Vi måste göra allt vi kan för att antalet elever som slås ut i grundskolan minskar – men den enda möjlighet vi har att skapa skolor som är attraktiva för alla är att se till att resursstarka föräldrar tydligt ser att det finns intresse och utrymme även för de elever som har kapacitet från början. Idag ser många av dessa föräldrar att anslagen till kommunala skolor ”utan problem” minskar, medan anslagen till kommunala skolor ”med problem” ökar. Jag skriver ”problem”, för någon skola utan problem finns inte, och i mångas ögon är det prioriteringen mellan olika typer av problem som fallerar. Fokus ligger ofta på att se till att alla elever klarar godkänt – att se till att alla elever utvecklas efter sin egen potential är inte lika högprioriterat. Resursstarka föräldrar ser att det i den klass deras barn skall gå i kan finnas elever som saknar förkunskaper som är självklara i en resursstark familjs hem, och kanske även elever med andra problem som kan störa undervisningen. (Därmed inte sagt att det inte finns elever med problem i alla skolor.) Det är då naturligt att de söker sig till skolor som de upplever inte har dessa ”startproblem”, eller lika många elever som behöver stöd på ”grundnivå”.

Nyligen har flera artiklar i olika media tryckt på föräldrarnas ansvar att stödja sina barns skolgång. Detta är bra. Samtidigt måste samhället se till att alla föräldrar känner att deras barn och behov inte skuffas undan – skolan är till även för de som inte har stora problem. Dessa föräldrar tar ofta redan idag stort ansvar för sina barn och segregeringen kommer inte att minska förrän alla föräldrar erfar att skolan finns för alla elever – snarare kommer den att öka. Fler föräldrar kommer att söka sig bort när skillnaderna blir än större. Det blir en ond cirkel som är svår att stoppa.

Förslaget att begränsa det fria skolvalet som drivs av en del partier kommer att vända fler föräldrar mot dem. Det finns många kreativa möjligheter att fuska sig till plats på önskad skola – jag har personligen arbetat med att stoppa felaktiga ansökningar. Detta kommer att sprida sig även i Sverige om vi återgår till ett system där man i högre utsträckning blir anvisad en skola. Dagens resursstarka föräldrar kommer inte acceptera det, och kommer att göra vad de kan för att skapa det de anser vara den bästa utgångspunken för sina barn.

Vad kan man då göra istället? Vi måste arbeta med det existerande systemet: se till att alla skolor tar ansvar för alla elever genom ett system motsvarande det engelska ”fair access”-systemet. Detta innebär att elever med problem av olika slag fördelas mellan skolor istället för att hamna på samma skola enbart för att det finns plats. Skolor som är fulla tvingas ta in några fler elever – alla hjälps åt.

Förbjud friskolor att anta elever baserat på kötid – jag stångar mitt huvud blodigt för att säga detta, men jag – och även mina mer konservativa engelska kolleger – kan inte fatta att ”jämlika Sverige” tillåter skolor att tillämpa kötid som antagningsgrund. Det är diskriminerande både mot nyinflyttade och alla som inte genast tänkte på skolor när deras barn var nyfött. I den engelska Code of Admissions finns tydliga regler för vilka antagningskriterier som får användas för att antagningen inte skall vara diskriminerande. Självklart gäller dessa även Free Schools.

Se till att alla elever väljer skola – de elever vars föräldrar inte har kunskaper eller resurser att välja får i Hackney hjälp av en ”Choice Adviser”, som gemensamt med föräldrarna tittar på vilka möjligheter barnet har att komma in på olika skolor och hjälper dem att göra en realistisk ansökan.

Och när eleverna väl har antagits handlar det som vanligt om att ge lärarna resurser att hjälpa alla elever. Många artiklar i höst om läraryrket handlar om att lärare använder en liten del av sin arbetstid på undervisning och relaterade uppgifter, och att de även förväntas vara t ex kuratorer och sekreterare. Detta är vansinne – lärare skall undervisa. I Hackney handlade det även om att i tidig ålder sätta in extra resurser vid behov, att lyfta elever som inte kan följa undervisningen ur gruppen för att inte störa andra, och även, i senare år, att använda nivågruppering. (Detta är en ganska okontroversiell metod i England, medan det i Sverige är en ”sanning” att nivågruppering inte gynnar någon. Det finns mer än ett fåtal internationella studier som pekar på fördelar.)

Flera artiklar i Skola och Samhälle lyfter fram vikten av att se till att svaga elever får hjälp i skolan för att inte skapa livslånga problem för sig själva och samhället. Jag håller helt med. Tyvärr innebär detta ofta att föräldrar med starkare elever – ofta resursstarka föräldrar – inte upplever att deras barn syns, eller får relevant hjälp i skolan. Detta måste samhället ändra på – och det gör man inte genom att hänvisa till föräldrars goda vilja eller idealism. När det gäller ens eget barn är man sig själv närmast, och så skall det också vara.

(Åsa Melander har arbetat med skolutveckling i Hackney, London, i 10 år; senast som skolplatsplaneringschef.)

4 Comments on “Åsa Melander: Se alla föräldrars behov!

  1. Åsa Melander.
    Flera artiklar i Skola och Samhälle lyfter fram vikten av att se till svaga elever får hjälp i skolan för att inte skapa livslånga problem för sig själva och samhället.
    Miljöpartiet har observerat dessa problem. En läsa-skriva-räkna-garanti kommer att införas om den nya regeringen får som den vill.

    “Regeringen vill därför införa en läsa-skriva-räkna-garanti i årskurs 1-3 där lärarna tidigt kan upptäcka om någon elev behöver extra stöd. En läsa-skriva-räkna-garanti säkerställer att insatser sätts in så fort en lärare eller annan skolpersonal upptäcker att en elev är i behov av stöd eller särskilt stöd. Detta kan innebära att insatser sätts in redan i förskoleklassen. Regeringen har för avsikt att under 2015 tillsätta en utredning i frågan. Den nya lagstiftningen beräknas träda i kraft under 2017.”

    Stycket ovan är hämtat från en skrift från MP. Visst tänker den här regeringen mer på de skolsvaga barnen än vad Jan Björklund gjorde.

    • Personligen tycker jag att den så kallade läsa-skriva-räkna-garantin är en floskel av värsta slaget.

      Om fler meriterade lärare sätts in i låg ålder för att bekämpa problemet i sig så behövs inte denna garanti (var lärarna skall komma från med tanke på det låga intresset är oklart – problematiken kring att tro att man vänder skolan genom att främst satsa på “fler lärare” när det inte finns tillräckligt många intresserade, välutbildade personer som vill jobba som lärare har debatterats internationellt och anses ofta inte leda någon vart).

      Om man inte får in fler lärare så leder det till större tryck på existerande lärare (hur skall de “slå in” kunskap?) – och eventuellt kan en förälder som inte är nöjd med utbildningen stämma kommunen. Hur får det läskunskaperna att förbättras? Problemet skjuts nedåt och lärarna får återigen ta ansvaret för en situation som de ibland omöjligen kan ta ansvar för.

      Jämför med de elever som har stämt kommuner för mobbing – ja, vissa har fått pengar (och det är förstås bra att de får kompensation), men självklart är det omöjligt att garantera att *ingen* kommer att bli mobbad. Samma sak blir det förstås med denna “garanti”.

      • Åsa Melander.
        Visst är det en floskel och det är Jan Björklund som är pappa till den. Kunskap får man om man har ” lusten att lära ” och själv arbetar hårt. Räknagarantin uppger sig Skolverket stå för med sitt Matematiklyft. Jan Björklund har också stora förhoppningar på denna satsning. Studerar man det
        som hittills åstadkommits och redovisats i NCM:s Nämnaren blir man förvånad och förtvivlad.
        Hur kan NCM publicera artiklar om ” den tomma tallinjen” och Lesson Studies och Learning Studies med miserabla resultat? Man måste satsa på rätt sorts lärare om man vill lova läsa-skriva-räkna-garanti. Ett positivt besked meddelade Gustav Fridolin häromdagen. Nationella prov ska bli digitaliseras och skötas av en central rättare och bedömare. Då slipper lärarna en administrativ börda och de nationella proven rättas och bedöms på ett rättvist sätt. Skolverket och Skolinspektionen slipper också mycket av arbetet med att bevaka skolors olika betygsättningsförmåga.

  2. Vem som är pappa till vilken floskel vet jag inte, men vi behöver inte fler 😉

    Att satsa på rätt sorts lärare låter bra, men det är ju omöjligt när det enbart är antagning per betyg som gäller och det inte är många som vill bli lärare – det var väl Högskolan i Borås som kommenterade den mycket låga intagningspoängen i höstas med att ‘vi har ett uppdrag att utbilda och då måste vi göra det oavsett vem som söker’.

    Så länge lärarutbildningen ser ut som den gör idag (låga förväntningar på alla för att en stor del av de antagna har låg kapacitet) kommer den inte heller i fortsättningen att locka studenter med kapacitet. Att i det läget öka antalet platser är att direkt skjuta sig i foten.

    Jag håller med dig om vikten att förändra de nationella proven – de tar en oresonlig del av lektionstiden att genomföra. Därutöver skulle jag gärna se att man tog intryck av Danmark, där censorer fortfarande genomför slutprov – kanske skulle det stärka vikten av utbildning i sig, jämfört med inställningen “sitta av tiden” som finns på sina håll i Sverige: https://asamelander.wordpress.com/2014/11/03/hur-ar-det-i-danmark/

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »