Christian Bokhove: Vetenskaplig grund – en utmaning för lärare

Det har blivit populärt att kräva att undervisning är mer forskningsbaserad och att forskning ska slå hål på myter om undervisning. Men Christian Bokhove vill visa att forskningsresultat ryckta ur sitt sammanhang, som sätts i händerna på lärare utan vana att läsa denna typ av texter, inte är en framkomlig väg. Det behövs broar mellan praktiker och akademiker. (red.)


I strävan att avslöja undervisningsmyter finns det en påtaglig risk att forskning grovt förenklas. Ur lärares perspektiv är detta fullt förståeligt. Att hitta och ta till sig forskningsresultat är en mödosam och svår process.

“Massans visdom” skulle kanske kunna hjälpa oss, men det är fortfarande i vanliga fall en utmaning för alla inblandade att översätta komplexa forskningsresultat till konkreta rekommendationer för lärare.

Det är verkligen inte så att lärare enkelt kan tillägna sig och införliva dessa idéer i sitt dagliga arbete. Dessutom kan man skrika hur ofta man vill att ‘enligt forskningen ska X fungera!’, men om det inte fungerar när man undervisar, så kommer man som lärare att göra anpassningar.

Varför är det en sådan utmaning för lärare att tolka forskningsresultat? Som Howard-Jones (2014) anger, kan det för det första vara på grund av kulturella förhållanden, exempelvis med avseende på skillnader i terminologin i språk. Ett exempel på det här kan ses i användningen av orden ‘signifikans’ och ‘reliabilitet’. Båda har ett typiskt ‘dagligt bruk’, men också en speciell betydelse inom statistisk och bedömning.

En andra anledning Howard-Jones nämner är att eventuella motbevis kan vara svårt att komma åt eller få fram.

En tredje del kan vara att påståenden helt enkelt är omöjliga att testa, eftersom de exempelvis förutsätter kunskap om kognitiva processer, eller om hjärnan, som är okända för oss (ännu).

Slutligen är en viktig faktor som vi inte kan utesluta förutfattade meningar, så kallad bias eller snedvridning.

När vi utvärderar och granskar vetenskapliga belägg integrerar vi en rad känslomässiga, utvecklings- och kulturspecifika fördomar med nya myter.

En särskilt viktig form av bias är ‘publication bias’, som kan vara en av de generellt största utmaningarna för den akademiska världen.
Publication bias kallas ibland ‘the file drawer problem’ och hänvisar till situationen att vad man läser i forskningsartiklar ofta är bara positiva resultat. Om en studie inte ger några ‘speciella’, extraordinära fynd, ja då är det dessvärre mindre sannolikt att den publiceras.

På grund av dessa utmaningar är det mycket tidskrävande, och kräver en hel del forskarkunskap, att navigera sig igenom forskningslandskapet. Till exempel behövs kunskap om forskningsdesign, tidigare forskningsläge, statistiska metoder, nyckelvariabler som används och så vidare.  Och även med denna nödvändiga kunskap, kommer förståelse av forskning fortfarande att ta en hel del tid, när det handlar om att att ta till sig en vetenskaplig text.

För en snabb analys kan det handla om kanske en kvart, men för ett fullständigt verk skulle man behöva titta i detalj på analysinstrumenten eller de statistiska metoderna. Skulle du sedan behöva gå vidare och följa upp andra artiklar som texten hänvisar till, tar det ofta timvis med jobb.

Det är tid som en praktiker, en lärare, inte har. Vetenskap är inkrementell, det vill säga vi bygger vidare på en redan befintlig kunskap, och varje ny studie ger lite mer insikt i den aktuella frågan. En genomgång är troligtvis inte tillräcklig för att antingen bekräfta eller vederlägga en uppsättning av befintliga studier.

En kärna av kunskap bildas lättare genom triangulering och att titta på samma fenomen ur olika perspektiv: tio experimentella studier behöver sättas bredvid tio kvalitativa studier, ekonomiska artiklar kan behöva jämföras med klassrumsstudier och så vidare.

Enligt min mening finns det en hel del exempel där det finns en risk för att enkla slutsatser kan skapa nya myter eller missuppfattningar. Låt mig ta två som har varit populära på sociala medier.

Det första exemplet är E.D. Hirschs verk. Jag tror att hans åsikter inte kan ses separat från den amerikanska kontexten. Hirsch brinner för rättvisa i utbildning, men den så kallade Gini-koefficienten tyder på att systemisk ojämlikhet är mycket större i USA. Hirsch tenderar enligt min mening också att bortse från olika typer av kunskap: han är positiv till ‘kunskap’ men ganska negativ till ‘färdighet’, till exempel. Men ‘färdigheter’ kan helt enkelt ses som ‘praktisk kunskap’ (se t.ex. Ohlsson, 2011), som betonar den viktiga rollen för kunskap, men ändå erkänner att man behöver mer än ‘deklarativ kunskap’ för att vara ‘kunnig’.

I sin sista bok har Hirsch också gjort gällande att en elevcentrerad läroplan ökade den pedagogiska ojämlikheten i Frankrike, fast nyare data och en mer omfattande analys tyder på att så inte är fallet.

Ett andra exempel kan vara den just nu mycket populära teorin om kognitiv belastning, av professor John Sweller. Alla inser inte att den här teorin inte inkluderar tar motivation i beaktande. Sweller är öppen om detta och det är bra förstås. Men det behöver inte innebära att det är irrelevant.

Forskning måste ange vilken dess omfattning är och vad den gör eller vad den inte inkluderar, och efterföljande slutsatser måste stå i proportion till de frågor forskningen ställt och den omfattning i vilken den tagit sig an dessa frågor.

Denna precision i formuleringen är viktig, men lider oundvikligen av restriktioner för antal ord, vare sig det gäller artiklar, bloggar eller tweets på 280 tecken. Det finns en spänning mellan korthet, klarhet och att göra rättvisa åt den komplexa naturen hos utbildningens kontext.

Helst tycker jag att vi kan hjälpa varandra. Vi behöver praktiker, vi behöver akademiker, vi behöver skolledare, vi behöver examinatorer, vi behöver ämnesspecifika specialister och det behövs att alla arbetar tillsammans.

Vi behöver också bättre incitament för att bygga de här broarna. Jag hoppas, att om vi gör det, kan vi verkligen ge ett positivt bidrag till våra skolor.

 

Christian Bokhove har arbetat som ämneslärare i matematik och datavetenskap i Nederländerna 1998-2012 och är nu lektor i matematikdidaktik vid universitetet i Southampton. Han twittrar som @cbokhove


Referenser

Howard-Jones, P. (2014). Neuroscience and education: myths and messages. Nature Reviews Neuroscience, 15(12), 817-824.

Lilienfeld, S.O., Pydych, A.L., Lynn, S.J., Latzman, R.D., & Waldman, I.D. (2017). 50 Differences that make a difference: A compendium of frequently confused term pairs in psychology. Frontiers in
Psychology, https://doi.org/10.3389/feduc.2017.00037

Lilienfeld, S.O., Sauvigné, K.C., Lynn, S.J., Cautin, R.L., Latzman, R.D., & Waldman, I.D. (2015). Fifty psychological and psychiatric terms to avoid: a list of inaccurate, misleading, misused, ambiguous, and logically confused words and phrases. Frontiers in Psychology, https://doi.org/10.3389/fpsyg.2015.01100

Ohlsson, S. (2011). Deep Learning: How the Mind Overrides Experience. Cambridge University Press: New York.

2 Comments on “Christian Bokhove: Vetenskaplig grund – en utmaning för lärare

  1. Se även en ny antologi från Natur & Kultur, 2018, nyss utgiven – Den evidensbaserade skolan, Daniel Alvunger och Ninni Wahlström (red).

  2. Vi ska nog inte söka problemet och dess lösning endast i en brist hos lärarna – “praktikerna” – och vår ovana vid att läsa vetenskapliga texter. Själv kan jag se minst två andra problem, och de ligger hos forskarna.
    1 Forskningens design och relevans. Populärt är att djupgranska den enskilda lektionen, eller den enskilda elevens lärande. Men vi lärare undervisar samma elever flera år, inte en lektion i taget där allt kan tänkas och förmodas hända. Och vi undervisar grupper, inte individer. Fler longitudinella studier, t ex vad f d skolelever kan vid 25 års ålder hade varit väldigt intressanta men förstås svåra att klämma in i en karriärbefrämjande doktorsavhandling. Och fler studier av klasser snarare än en elevs uppfattning av fallande föremåls fallriktning hade kanske kunnat tillföra oss något.
    2 Akademins sociolekt, ett onödigt svårbegripligt språk som tycks designat för att utestänga läsare. Det handlar inte om nödvändiga komplexa begrepp, det handlar om inskjutna bisatser, dolda subjekt med hjälp av passiv form och andra knep att hindra förståelse. Jag har själv på nära håll fått studera processen när studenter socialiseras till att använda detta fikonspråk.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »