Jan Thavenius: Den standardiserade skolan

Just nu upprörs många av vad vinstintresset leder till inom äldrevården. Samma sak händer inom de vinstdrivande skolföretagen. Regeringen släppte in privatintresset för att öka effektiviteten och höja kvalitén. Men kvalitén har inte höjts och ”effektiviteten” har lett till vinster som försvinner ut ur skolan (se Konkurrensens konsekvenser och Bo Rothstein i Expressen 111124). Det sägs att det inte är fult att tjäna pengar. Men lite fult är det väl när vinsten är viktigare än omsorgen om gamla människor och framtiden för unga.

Det finns många sätt att öka vinsten. Standardisering är ett. I Rapport från Sopornas planet utnämner Stefan Jonsson standardiseringen till ”själva globaliseringens grundläggande mönster” och ”den samtida världens dynamo, ett system som stöper allt i samma form, ett system som gör världen uniform”. Överallt snurrar denna världens dynamo och den snurrar inte bara i produktionen av varor. Några vitt skilda exempel öppnar tankeväckande perspektiv på den standardiserade skolan.

I massmarknadens fröhandel har de laboratorieframställda hybriderna tagit över och det förs nu en politisk kamp mot dem i USA. Det kan man läsa om i Michael Pollans En andra natur. Hybriderna skriver Pollan ”har tagits fram för att tillfredsställa de kommersiella odlarna som bryr sig mindre om att grönsakerna smakar gott och är nyttiga än om att de tål att skördas maskinellt och transporteras långa sträckor”.

Hybriderna är genetiskt identiska produkter som inbjuder till omfattande skadeangrepp. Enhetligheten är alltså inte bara tröttsam och tråkig utan direkt farlig. Likheten med de internationella kunskapsmätningarna är slående. Den globala standardiseringen, likriktningen och bristen på hänsyn till lokala förutsättningar. På hybrider kan man ta patent, kunskapsmätningarna har praktiskt taget skapat ett kunskapsmonopol.

Varor produceras alltmer i låglöne- och lågskatteländer. I de ”utvecklade” länderna tillverkas reklam, design och varumärken. I Stängsel och öppningar skriver Naomi Klein om produktionen av varumärken. En varumärkesidentitet framställs på huvudkontoret och drivs sedan igenom med ”militärisk” disciplin för att sända ut ett löfte om att du alltid och överallt kan räkna med identiskt samma produkt och upplevelse och slippa bli överraskad.

Varumärkning, skriver Naomi Klein, handlar om ”rigoröst kontrollerade, enkelriktade budskap”. När varumärkeslogiken överförs till politiken för den ”ofrånkomligt med sig denna fanatiska önskan om homogenitet”. Men i demokratiska och sociala sammanhang hör inte ”förutsägbara och disciplinerade” sätt att tänka hemma.

Ta nu det här med vinststyrda skolor. Vi glömmer för tillfället deras avancerade skattesmitning. Det är klart att de till varje pris vill tillverka enhetliga varumärken: i deras skolor är det ordning och reda, där går bara studiemotiverade elever som får höga betyg och lär sig entreprenörskap. Gärna mångfald men bara på ytan. Valfrihet för dem som har frihet att välja. Standardisering av undervisningen, standardisering av produkterna. En del kommunala skolor hänger på. Man vill vara med i konkurrensen med påkostade broschyrer och minimum av saklig information.

Standard är numera ett vanligt ord i skolvärlden. I allmänhet menar man att det ska vara en viss standard på undervisningen. Men vi är på väg mot en annan standard – enhetlighetens.

De internationella kunskapstesten, PISA o.s.v., är tänkta att öka  standarden. Men vilket är viktigast – kvalitén eller enhetligheten? Hur som helst pressar de på länder över hela världen en ensartad norm. De dra alla över en kam från Qatar till Azerbaijan, från Sydkorea till Sverige. Alla dessa olika samhällen och kulturer standardiseras. De lokala förutsättningarna och de olika kulturerna raderas ut. En och samma skoluniform dras över huvudet på alla elever.

Dessa tester handlar om en global norm för vad som är kunskap och vad som är viktig kunskap. Ett globalt monopol har skapats som alla deltagande länder underkastat sig. Vissa typer av kunskaper i främst läsning, matematik och naturvetenskap har valts ut. Mätningarna uppmuntrar inte direkt till mångfald och nytänkande utan enkelriktning och anpassning. De internationella kunskapsmätningarna är ensidigt inriktade på en tänkt ekonomisk-teknisk utveckling. Social och mänsklig utveckling är uppenbarligen inte alls viktig.

Standardiseringen på skolans område har nått sitt hittills mest sällsamma utslag i OECD-rapporten The High Cost of Low Educational Performance (2010). Med hjälp av det ”senaste ekonomiska modelltänkandet” har några forskare räknat ut vad ökningar av resultaten i kunskapsmätningarna kan vara värda. Om OECD-länderna ökar sina värden i PISA-mätningarna med i medeltal tjugofem poäng de närmaste tjugo åren kommer deras samlade bruttonationalprodukt (BNP) att stiga med ”USD 115 trillion” (115.000.000.000.000 dollar) under de närmaste åttio åren. Med rapportens ord, ”other aggressive goals”, som att få alla länder att nå Finlands nivå, skulle öka BNP med ”USD 260 trillion”.

Detta är ingenting annat än en standardisering av själva historien. Resonemanget förutsätter en enda global form av framtid som dessutom är identisk med ekonomernas bild av det nyss förflutna. Det är en fullständigt tom projicering utan något som helst innehåll. Den förutsätter att världen kommer att stå och falla med samma kognitiva förmågor som PISA säger sig mäta. Vidare att den typ av ekonomisk tillväxt som BNP mäter är möjlig i åttio år till. Och slutligen att jordens resurser är oändliga och att vi kan bortse från tillväxtens skador på miljö och människor.

Här snurrar den samtida världens dynamo i ett tankemässigt vakuum.