När Svenskt näringsliv (konsumismens företrädare), beklagade sig i DN/ekonomi 29.05.2009, över den avsaknad av bildning och kunskaper som råder i dagens skola, och de risker den medför för den framtida ekonomiska utvecklingen, gör de sig skyldiga till ett monumentalt självmål. Det nyliberala systemet som symmetriskt stöds av Svenskt näringsliv, uppmuntrar den ytlighetskultur via megakonsumtion som krackelerar kulturproduktionen i djupare mening. Blondinbellas shoppingblogg, TV:s Idol, och andra ytligheter har alltför stor roll i vår offentlighet. Megakonsumtionen står i diametralt motsatsförhållande till kvalitet och kultur, inte bara till miljön. Systemets ekonomiska logik innebär kortfattat bland annat att kränga så mycket så billigt som möjligt. Denna logik alstrar ytligheten och är alltså kulturfientlig par se. Svenskt näringsliv och regeringen blundar med andra ord för sin egen ideologi, men lägger skulden på effekterna av denna på skolan, istället för att självkritiskt reflektera över sitt egen handlande och gå till grunden med orsakerna. Nyliberalismens doktrin, med marknadsfundamentalism och dess vulgo ”giriga” ekonomi, fullföljer ett ekonomistiskt inriktat systems tradition, för att dess representanter sedan beklagar sig på den kulturen man själv har skapat, men lägger skulden på skolan.

Svenskt näringsliv beklagar sig över den ”kunskapslösa skolan” ovetande om effekterna av den ideologi de själva ihärdig stödjer och som skapar ett samhällstillstånd genomsyrat av ytlighet hos medborgarna med konsekvenser inte endast för skolan, som avspeglar nu som alltid det samhället som skolan är en produkt av. Filosofen Louis Althusser, M Foucault m.fl., framhävde att skolan är samhällets främsta förmedlare av den gällande ideologin. Tankfulla individer har i decennier beklagat sig över den ytlighetskultur som den nuvarande turbokonsumistiska kulturen ger upphov till. Sigmund Bauman (en av de ledande sociologerna i världen) bland många andra (R Sennett, m.fl.), har i enträgna försök kartlagt den ytlighetskultur som konsumismen orsakar i kulturen: ” Jag konsumerar alltså är jag”. Eller som DN: s Håkan Boström uttrycker saken: ”…fokus har flyttats från produktion till konsumtion” (DN. 4.08.s.4). Ett fenomen som dessutom i vårt sekulariserade samhälle, ligger så långt ifrån världsreligionernas uppfattning om överdrivet ägandet. Man kan inte både tjäna Gud (bildning, kunskap), och mammon (rikedom)!

Folkpartiets motsägelsefullhet i sammanhanget, är av betydande format. Å ena sidan klagar man på den avsaknad av kunskap/bildning som råder i ”flumskolan” (kanondiskussionen, mm.) som i realiteten avspeglar ingenting annat än det bildningsunderskott som det facto existerar hos vår megakonsumistiska befolkning. Och å den andra, undervärderar de kulturinriktade ämnen i skolan som därmed alltmer förlorar statusen och formell relevans. Och för att tala med Bengt Göransson: ” i en tid då kulturlösheten odlas som ett ideal”. När våra politiska ledare fokuserar på fel saker, växer populismen och Bert Karlsson, Anna Anka och Göran Hägglunds kulturpopulism fyller tumrummet.

Därför är skolan på väg tillbaka till ”korvstoppning” (megakonsumtionens motsvarighet i pedagogiken, med allt vad det innebär av ”simplistisk” dvs. förenklade, nivellerande, periodiserade, standardiserade och mätbara kunskapskrav), dvs. en återställare av den gamla obsoleta skolan. I Folkpartiets skolpolitiska program finner vi emellertid begreppet återgå sexton gånger! Onekligen en delikat positionering för ett socialliberalt (?) parti.

Sorgligt nog omvandlas lärarnas tidigare intellektuella roll i snabb takt till att vara i instrumentell mening tekniker och byråkrater (S Pappert, m.fl.) övertyngda av överdriven dokumentation och producenter av ytligt kontrollerbara, enkelt mätbara och standardiserade kunskaper. Även Dn:s ledarsida, som tidigare hyllade Björklunds skolpolitik, hyser oro: ”Det blir byråkratisering i stället för kvalitet, professionell ofrihet i stället för eget ansvar”. Skolreformerna är dessutom implementerade utan förankring i lärarkåren och utan vetenskaplig och beprövad erfarenhet som grund. Därmed ställs humanismens traditioner på undantag i skolan. Och i och med det förytligas skolan ytterligare och berövas sin humanistiska och kreativa förtrollning.

Kunskapslöshetens orsaker kan lika lite förläggas enbart på skolan som det ekonomiska finansiella fiaskot, på folkets ”aningslösa” överkonsumtion. Skolans kulturella förflackning är orsakad av det ekonomiska systemet som i decennier har format denna skola, vårt samhälle och vårt samhälle.

I ett samhälle med sublimerande konsumtionsbejakande individer frodas idag politiska partier som eroderar demokratin. Spåret förskräcker. Framför allt nu i tider av ekonomiskt misslyckande.

Avslutningsvis kan man erinra sig om en annan ledande världssociolog, nämligen, R Sennetts reflektioner över ytligheten som en av våra tidsmarkörer. Han påpekar att: ”Vad jag har försökt utforska är en paradox: en ny maktordning som vunnits genom en allt ytligare kultur”. Och i Sennetts samhällsdystopi framhävs att ”…triumfen över ytligheten på arbetet, i skolan och i politiken är i mina ögon osäker. Kanske kommer faktiskt revolten mot denna kraftlösa kultur att bli vårt nästa nya blad”.

Frågan är förstås hur vi någonsin skall kunna komma ut ifrån denna negativa ”utveckling”. Och ut till vad? Förhoppningsvis inte till A Huxleys framtidsdystopi, ”den sköna nya värld”, där i framtiden allt som inte främjar konsumtionen förbjuds.

Trist även att den upplysta socialliberala traditionen tycks ha abdikerat till förmån för den konsumtionsbejakande ytliga nyliberala traditionen.

Hälsningar.

Tord Persson.