Skola och SamhälleJohnny Wieweg: Postmodernismen och pedagogiken
Postmodernistiska och konstruktivistiska idéer och arbetssätt har undergrävt skolan, menar Johnny Wieweg utifrån boken Kunskapssynen och pedagogiken. Istället behövs en uppvärdering av såväl ämnenas som lärarnas status (red.)
Den svenska skolan har rasat i kunskapsresultat i en långsiktig trend i decennier. Oförmågan hos många experter att förstå vad som gått fel är påfallande.
En nyutkommen bok kan ge oss en förklaring till varför det gått så snett för den svenska skolan. Boken är skriven av flera författare bland annat Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar och Ingrid Wållgren, vilka menar att svensk skola och dess styrdokument präglas av inflytande från konstruktivism och postmodernism och att detta står i strid med hjärnforsknings rön.
Konstruktivismen menar att kunskap är något som konstrueras och därmed nedvärderas vetenskapens roll. I ”Kunskapssynen och pedagogiken” ligger fokus dock på postmodernismen. Modernismen var den period då tron fanns på framtiden, vetenskapen och upplysningens idéer. Postmodernismen däremot innebär ett avståndstagande från upplysningen, tron på förnuftet och på sann kunskap.
Tongivande i postmodernismen är dess teorier om auktoritet och makt. Makten ses alltid som förtryckande och godtycklig. Svensk skola har sagt sig vilja fostra demokratiska individer, ofta under inflytande från John Dewey.
Postmodernismen verkar dock i motsatt riktning och dess teorier om den onda och godtyckliga makten skickar ut en signal om att demokratiskt arbete och inflytande är meningslöst. Postmodernismens påverkan på skolan försvårar dess demokratiska strävanden, men även möjligheten till undervisning och utbildning.
Postmodernismen inflytande leder till att defaitism och demokratiförakt breder ut sig. Det konstateras i boken att andelen gymnasieelever som tycker att diktatur är ett bra styrelseskick har ökat från 15 till 30 procent under 00-talet.
Författarna tar upp hur konstruktivismen hävdar att lärare inte kan lära ut och att elever inte kan lära från böcker. Om sådana tankar fått fäste i skolan kan ingen bli förvånad över försämrade skolresultat.
Postmoderna och konstruktivistiska arbetssätt står i strid med de senaste rönen inom hjärnforskningen.
Martin Ingvar är hjärnforskare och han betonar den korta tid (kanske bara 15 sekunder) som informationen stannar i arbetsminnet och han menar att tankearbetet måste gå undan, annars är det man tänkte på borta. Det är därför av största vikt att kunskap automatiseras och att elever har en snabb ”access” till information i långtidsminnet. Martin Ingvar konstaterar att elevers ”bottom-up” sökande, i konstruktivistisk anda, är omständligt och långsamt. Det ett arbetssätt som tar tid, överbelastar arbetsminnet och ger svårigheter att prioritera.
Instruktioner om strukturer (top-down) gör vägen till förståelse mycket kortare. Avgörande är att träningen är ”uthållig och resultatinriktad”. Ingvar tar upp vikten av ”det pedagogiska kontraktet”, som är inbyggt i relationen mellan lärare och elev. När eleven fått förtroende för läraren kan hen guidas till ny kunskap.
”Inlärningsparadoxen” säger med bokens formulering att man ”skenbart bara kan lära sig det som man redan kan, samtidigt som det finns höga trösklar för de områden man inte har någon aning om”. Det är för mycket ”leta själv” i den svenska skolan. Det är arbetssätt som tenderar att cementera de skillnader som finns, och det kan förklara varför klassresorna i stort sett helt upphört.
Det är de gamla metoderna som fungerar i form av studieflit, repetition, överträning, utantillinlärning och läxläsning. För att en inövad färdighet ska bli kunskap i långtidsminnet behöver den, klargörs i boken, sammanfogas med tidigare strukturer i minnet.
I boken hävdas att alla den svenska skolans styrdokument är djupt präglade av postmodern vetenskapsrelativism och konstruktivism. Inger Enkvist menar att postmodernismen ”avvisar tanken på progression och hierarki”.
I den svenska lärarutbildningen har John Dewey haft en stor roll, men han har misstolkats. John Dewey tar i själva verket avstånd från ett överdrivet elevinflytande av svenskt slag. I skolor som uteslutande organiserades efter elevens intressen blev ”pedagogiken ofta otydlig för eleverna och undervisningen blev utan riktning och progression”, enligt Dewey.
Enkvist menar att styrdokumenten missar ämnenas kärna och att alla ämnen gjorts till en form av samhällskunskap. Ämnena har teoretiserats och det har lett till att läraryrket tappat i attraktivitet. Enkvist menar att de rådande synsätten i skolan avvisar progression i ämnena och behovet av en kumulativ kunskapsuppbyggnad och att behovet av bildning förnekas.
Författarna menar sammantaget att svensk skola gått till överdrift när det gäller elevernas inflytande och att det allvarligt skadat läraryrkets status, ämnenas progression, ämnesdidaktiken och försvagat hela strukturen i skolsystemet.
Till sist kommer frågan hur författarnas alternativ för den svenska skolan ser ut? Man målar i boken med breda penseldrag, men jag ska försöka mig på en tolkning.
- För det första behövs en ny kunskapssyn som återger ämnenas status och skapar en tydlighet om vad eleverna ska kunna.
- För det andra behövs ett nytt betygssystem med många fler steg. Det ska vara omöjligt att nå högsta betyget och gränsen för godkänt bör avskaffas.
- För det tredje så måste det till ökad studiero. Ett sätt att försöka åstadkomma det är att det blir ökade konsekvenser för elever som slarvar med studier. Det kan vara specialpedagogiska insatser, studier på loven, byte av klass eller att gå om en klass.
- För det fjärde behöver läraryrkets attraktivitet stärkas. Det kan ske genom att ämnena stärks så att personer som brinner för sitt ämne vill bli lärare. Klasserna måste bli mer enhetliga, så att lärarna kan undervisa. Lärarna måste få större inflytande över sin undervisning och gärna autonomi.
Om lärarna får mer makt och inflytande så måste några få mindre som elever och föräldrar.
Johnny Wieweg, skoldebattör
6 Comments on “Johnny Wieweg: Postmodernismen och pedagogiken”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Det går en rak tråd tillbaka över den s.k. kunskapsrörelsen på 80-talet till de ‘debattörer’ och andra (fr.a. läroverkslärare, näringsliv och konservativa) som satte sig till motvärn mot tanken på en 9-årig bottenskola för alla barn under efterkrigstiden. Typiskt för artikeln är en ‘guilt by association’ mellan andelen unga som inte ansluter sig till demokrati å ena sidan och ‘postmodernism’ å den andra. Som uttryck för en i sann mening reaktionär tankereflex är artikeln ändå begriplig. Det var bättre förr. Ju förr desto bättre. Att sådana “skolexperter” som Inger Enqvist tar bladet från munnen och vill backa tillbaka mot något som liknar ett parallellskolesystem gör ändå linjerna och de bakomliggande ideologierna tydligare.
Var står Johnny Wieweg i förhållande till boken?
Om JW refererar boken på ett “rättvist” sätt undrar jag hur vildvuxen och okunnig en debattbok om skolan får vara.
Hej Johnny!
Då ingen hittills har kommenterat din artikel väljer jag att göra det.
Din artikel, liksom den bok du referar till, handlar bla. om kunskap och kunskapssyn.
För att kunna diskutera detta behöver vi definiera vad kunskap är.
Vad är kunskap?
I boken “Kunskapssynen och pedagogiken” kopplas kunskapsbegreppet ihop med att kunna något.
“Svaren på dessa frågor kan förefalla självklara, nämligen att på ett visst område kunna redogöra för sakförhållanden (fakta) eller, om det handlar om tillämpning av kunskap, använda förvärvade kunskaper för att lösa en viss uppgift…” (s. 18)
Hur är då dessa sakförhållanden och fakta beskaffade enligt boken “kunskapssynen och pedagogiken”? Här ger Inger Enkvist oss vägledning i sitt kapitel om läroplanen.
“Sammanfattningsvis kan sägas att de här kursplanerna är relativistiska, eftersom de betonar att kunskaper förändras. Ordet ‘sanning’ nämns inte…” (s. 105).
Det vill säga kunskaper är, enligt Envksit, (mer eller mindre) oföränderliga och liknas vid sanningar.
Hur stämmer då denna syn på kunskap som författarna framför med vad som har framhållits inom vetenskapsfilosofi?
En av de främsta vetenskapsfilosoferna i modern tid är Karl Popper. För att skilja vetenskap mot icke-vetenskap menar Popper att vetenskapliga teorier ska vara prövbara – dvs. kunna prövas mot en empirisk observation av verkligheten. Som jag (och flera med mig) har tolkat Popper menar han att en vetenskaplig teori ska genom denna prövning kunna falsifiereas men inte verifieras. Det vill säga en teoeri kan gå stärkt eller försvagad ur en en prövning, men den kan aldrig definitivt verifieras och hävdas vara sann.
Trots Poppers reservationer tycks det ändå vara just “sanning” som Inger Enkvist efterlyser i läroplanerna. Och då inte i ett fostransuppdrag – där sannningsbegreppet tidigare hade en stark ställning, t.ex. vikten av att tala sanning (se t.ex. Swedelius 1930 “Vilken fostrareuppgift är viktigast?” s. 13).
När Inger Enkvist undersöker kursplanerna tycks hon välja ut mål och syften som passar hennes tes om att kursplanerna är relativistiska – det som inte passar in tar hon inte upp. T.ex. anges i kursplanen för samhällskunskap (Lgr 11) sex syften med ämnet. Enkvist väljer att endast ta upp tre av dessa syften (de tre sista) och drar utifrån dessa tre syften slutsatsen om ämnet. Läsaren får inte veta att kursplanen även innehåller tre andra syften om kunskaper, som dessutom kommer före de tre som Enkvist tar upp. Popper förespråkade att forskaren skulle utsätta sin teori för hårdast möjliga prövning, Inger Enkvist gör tvärtom – hon väljer det enklaste – det som passar in.
Om kunskap inte är en konstruktion, dvs. något som någon eller några har tänkt ut och prövat, vad är det då?
För att kunskap, vetenskap och lärande ska kunna existera behövs människor.
Kunskap kan inte existera utan människor, dvs. människor har kunskaper om något.
De sakförhållanden som kunskapen uttalar sig om kan i flera fall existera oberoende av människor och människors kunskaper. .T.ex. oberoende av människor existerar planeters omloppsbanor. Människor kom under historiens lopp att få kunskaper om dessa omloppsbanor, men detta har inte påverkat omloppsbanorna. Det samma gäller många andra sakförhållanden inom t.ex,. fysiken.
Sakförhållanden kan här förändras, t.ex. universums utbredning, oberoende av människors kunskaper om dessa sakförhållanden.
Här skiljer sig sakförhållanden mellan naturvetenskapernas och samhällsvetenskapernas studieobjekt. Samhällsvetenskaperna kan bidra till kunskaper som kan förändra samhäller eller delar av samhället. Beroende på att människor kan agera i relation till den information som hen får från omgivningen är sakförhållanden inom samhällsvetenskap mer föränderliga än inom naturvetenskap.
Så därför blir det problematiskt när kunskaper i nämnda bok framställs som mer eller mindre oföränderliga.
Bokens bidrag till till utbildningsvetenskap är, menar jag, Martin Ingvars kapitel. Det svåra blir att koppla samman hjärnforsknjng och andra biologiskt inriktade forskningsinriktningar med psykologiska och sociala vetenskapsdiscipliner för att få sammanhängande kunskap om lärare, elevggrupper, undervisning, lärande och organisation. Någon enhetsvetenskap har ännu inte sett dagens ljus. Ska pedagogik/utbildningsvetenskap bli den första disciplinen som når en enhetlig och ackumulerad kunskap om människan och hennes närliggande omgivning?
Pär, tack för ditt inlägg. Vi har diskuterat detta förut. Det du inte tycks förstå är att svaret på vad som är kunskap varierar p g a vilken nivå man diskuterar i den vetenskapliga hierarkin. Svenska grundskoleelever är inte forskare på den högsta akademiska nivån.
Ibland låter du som en konstruktivist och vi har ju den här definitionen från Wikipedia att konstruktivism (filosofi) är ”en kunskapsteori som säger att kunskap konstrueras och således inte är någon avbild av verkligheten”. Man skulle kunna tro att du är konstruktivist när du reagerar på Inger Enkvist tal om sanning. Du går dock ut i planetsystemet och finner där samband som inte är påverkade av människan. Måste du verkligen springa så långt. Finns inte ”sanningar i vår närhet?
Vi kan ta exempel på några påståenden och fakta: Stockholm är Sveriges huvudstad. Svenska flaggan är gul och blå. Det var riksdagsval i Sverige 1914. Vad är det nu för konstigt med dessa fakta? Varför kan de inte få kallas för sanningar? Det är klart att denna obegripliga relativism skapar osäkerhet och skadar skolsystemet.
I boken hävdas att postmodernismen förnekar kunskapens kumulativa karaktär och även förnekar progression i ämnena. Är det så du ser på saken Pär? Enligt dig verkar varje liten detalj kunna ifrågasättas och då är ju inte något kunskapsbygge möjligt.
Denna märkliga relativism kan vara oerhört skadlig i det nya medielandskap där trollfabriker sprutar ur sig ”fake news”. Stolliga relativistiska teorier har gjort skolan och eleverna väldigt utsatta.
Johnny!
Jag tror inte att vi kommer längre.
Men jag gör ändå ett försök.
Jag kritiserar Inger Enkvist för att hon i det kapitlet väljer att ta upp det som passar hennes tes om postmodernism. Det som inte passar tar hon inte upp. Dvs. hon avbildar inte läroplanen som den är – utan hennes förförståelse påverkar vad hon tar upp. Hon gör en tolkning av denna verklighet – en tolkning som är vinklad.
Som jag har skrivit till dig på en annan blogg menar jag att kritisk realism är både den verklighetssyn och den kunskapssyn som ligger mig närmast. Samtidigt som det även finns en del problem inom denna vetenskapsfilosofi.
De fakta som du räknar upp är sanningar. Det är helt oproblematiskt. För det är ju sant. De tre sanningar du nämner kan vi kategorisera.
En sanning, riksdagsvalet 1914, har hänt -så länge vi har historiska källor som förtäljer att det har hänt kan vi reproducera denna sanning till kommande generationer. Men kunskaper om varför det har hänt och kunskaper om långsikta effekter av det som har hänt kan vi anta kommer att förändra sig något under historiens förlopp. Detta menar jag att vi kan hävda utan att av dig eller av Inger Enkvist bli anklagade för att vara postmodernister. Dvs. kunskaper förändras. Vissa kunskaper förändras mycket, mycket långsamt – kanske flera 1000-tals år, medan andra kunskaper kan förändras på en dag – när ny kunskap kommer in. För att undvika radikal relativism behöver kunskaper vara föränderliga. Inger Enkvist har fel när hon sammanblandar kunskapers föränderlighet med relativism.
De två andra sanningarna: Stocklom är Sveriges huvudstad och den svenska flaggan är gul och blå,är något som existerar nu. Vi kan anta att dessa sanningar kommer att existera i morgon också. Men kommer de att existera om 100 år? Vi kan här anta att dessa sociala fenomen som huvudstäder, flaggor och statsbildningar är mer föränderliga än vissa naturfenomen som t.ex. planeters omloppsbanor.
Om tanken med vårt utbildningssystem är att det ska finnas en progression som så småningom kan leda till universitetsstudier så är det väl inte helt fel att anlägga någon form av vetenskapligt perspektiv på kunskapsbegreppet redan i grundskolan?
Och här kan man väl på goda grunder tänka sig att vissa vetenskapliga teorier är så testade och prövade att vi kan benämna dem som sanningar, t.ex. den biologiska evolutionsteorin. Andra teorier är något osäkrare, t.ex. inom ekonomisk vetenskap. De kan med Poppers uttryck då benämnas som tillfälliga sanningar.
Den kumulativa kunskapen som du åberopar fungerar, vad jag kan se, inom naturvetenskaperna. Som kritisk realist tar jag lite avstånd från en vulgär tolkning av Thomas Kuhns paradigmbegrepp – där kunskaper från ett paradigm inte gick att överföra till ett annat paradigm. För det talar ju emot att kunskaper är kumulativa. Det är märkligt att Ekvist m.fl. i boken “Kunskapssynen och pedagogiken” använder paradigmbegreppet samtidigt som de förespråkar kumulativitet.
Men hur är det inom samhällsvetenskaperna. Där finns det dels olika teoretiska perspektiv, dels en process i verkligheten (bla. som en följd av globalisering) som gör samhällen mer komplexa och, enligt viss forskning, mer sårbara. Visst kan vi lära oss av historien, men problemet är att historien inte upprepar sig. Det tycks som om varje generation får till viss del lära om – där kunskaper från den tidigare generationen inte är direkt användbara för att hantera olika livssituationer och vägval för kommande generation. Exempelvis har Bodil Jönsson professor emerita – född 1942, hävdat att hon tillhör en generation som får lära sig att bli gammal i ett nytt samhälle. Förändringen är dels på individnivån (t.ex. bättre hälsa hos dagens 75-åringar än vad det för 75-åringar under 1950-talet), dels på samhällsnivån (med mer möjligheter till olika aktiviteter). På motsvarande sätt får dagens uppväxande generation lära sig hur det är att vara ung år 2017 – vilket inte är exakt detsamma som det var att vara ung på 1950-talet.
Så även om det är möjligt att exakt förmedla kunskaper genereration efter generation under 100-tals år så kan vi anta att användbarheten av denna exakt förmedlade kunskap förändras för varje generation. Undantaget är matematik. Pythagoras sats var sann för över 2000 år sedan och är sann även idag. Men verkligheten och kunskaper om verkligheten består av mer än matematik. Här finns det dock en reservation, Max Tegmark, professor i fysik, har i boken “Matematikens universum” hävdat att matematik är det enda som existerar – något som hans professorskollega Ulf Danielsson anser är nonsens- matematik är en effekt av den mänskliga evolutionen och utvecklingen av människans hjärna menar Ulf Danielsson.
Det verkar finnas flera tolkningar av konstruktivism här. För mig funkar den så här:
Människan betraktar sin omvärld och försöker skapa ordning av intrycken. Processen innebär att vi benämner det som vi uppfattar som fenomen. Det vi inte uppfattar kan inte benämnas och detta kan vi alltså inte ha någon kunskap om, oavsett om detta något faktiskt finns eller inte. Elektronerna fanns redan på vikingatiden (!), men kunskapen om dem var inte konstruerad av människorna ännu.
Detta betyder alltså att oavsett om vi talar om sanning i form av en oföränderlig positivistisk naturvetenskaplig kunskapstradition eller en föränderlig hermeneutisk samhällsvetenskaplig dito så sker en konstruktion av människorna främst i form av språk, för att vi ska kunna hantera och förstå omvärlden.
Vilka konsekvenser kunskapskonstruktivism ger för undervisning har i vissa tider blivit tolkat på lite tokiga sätt, men det betyder ju inte att människor inte konstruerar kunskaper om fenomen i världen.