Leif Mathiasson: Replik till Jaara Åstrand

Leif Mathiasson ger här sitt svar på Johanna Jaara Åstrands tidigare införda replik, i debatten om Lärarförbundets redaktionspolicy. (red).

Jodå, Johanna Jaara Åstrand, jag tror nog att jag speglar Lärarförbundets nya redaktionella program för tidningarna på ett korrekt sätt. Det är bara att läsa innantill. Allt det som fanns i det tidigare programmet och som handlade om tidningarnas och chefredaktörernas fria ställning är struket. Detsamma gäller uppdraget att kritiskt granska förbundets inre och yttre liv. Till och med formuleringen ”Tryckfrihet, yttrandefrihet och öppenhet är en förutsättning för demokratin” är struken.

Och det är illa. Men lika illa är de tillägg som är gjorda i det nya programmet. Alltså det som handlar om att planering ska ske i samarbete med kommunikation och att chefredaktörerna ska förses med det jag kallar överrockar, det vill säga redaktionskommittéer utsedda av förbundsstyrelsen som ska ”följa upp tidningarnas verksamhet i relation till syfte och uppdrag”.

Så ser beslutet ut. Beslutets innebörd, som du skriver, är en tolkningsfråga. Ska en välvillig tolkning av det du säger om att chefredaktörerna leder journalisternas arbete och att ingen annan kan ge dem uppdrag, vara att redaktionerna har en självständig ställning? Om så – utmärkt. Men säg då det i klartext. Och skriv in det i det redaktionella programmet.

Att förbundet som ägare vill följa utvecklingen av sin tidningsutgivning är självklart. Men till det behövs inga redaktionskommittéer utsedda av förbundsledningen som övervakar chefredaktörens arbete. Det finns få verksamheter som är så transparenta som tidningsutgivning. Allt, bokstavligen allt finns i tryck. Synligt, öppet och möjligt att följa för var och en som så vill. Som chefredaktör eller reporter kan man inte backa från ett enda ord, inte en enda stavelse.

Så några överrockar – ja, det är det som det handlar om och, tyvärr, precis det som verkar vara avsikten – behövs inte. Dessutom innehåller rollen att vara chefredaktör och ansvarig utgivare en förtroendedimension. Är ägaren inte nöjd med hur man förvaltar det förtroendet så är det bara att byta ut personen.

Och Johanna Jaara Åstrand, vem har någonsin påstått att tidningsutgivningen skulle vara till ”enkom för att skärgranska Lärarförbundet”? Du får ursäkta, men det är nästan tramsigt. Du vet – och jag vet – att förbundets tidningsverksamhet är så mycket mer än det.

Dessutom handlar ”att granska” inte bara om att avslöja missförhållanden. Det kan handla om att granska om ett slutet avtal verkligen gav det som utlovades, om ett kongressbeslut följdes upp och realiserades som det var tänkt, att ge plats åt åsikter och skeenden som förbundsledningen kanske helst vill att det talas tyst om, att låta ståndpunkter komma till tals som är obekväma eller direkt strider mot den politik som ledningen lagt fast. En kartläggning eller en granskning måste i möjligaste mån vara konsekvensneutral. Den kan inte ha som utgångspunkt att det ska passa kommunikationsavdelningens tänkta strategi eller gynna förbundsledningens tänkta politik. Och alldeles självklart ska granskningarna även omfatta politiker och makthavare, arbetsgivare och myndigheter. Det ligger i själva det journalistiska uppdraget.

Det är sant som du säger, Johanna Jaara Åstrand, programmet innehåller inget förbud mot att granska förbundet. Men det innehåller inget förbud mot att skriva om resultat från travtävlingar eller trevliga semesteranläggningar i Thailand heller. Ett redaktionellt program kan inte lista vad det finns förbud mot eller inte. Ett redaktionellt program är det principiella grunddokument utifrån vilket tidningarna utför sitt uppdrag. Och menar man allvar med att det är ett journalistiskt uppdrag så ingår en fri ställning och kritisk granskning som fundamentala inslag i det.

Jag vet faktiskt inte heller på vilket sätt min bild av förbundets kommunikationsinsatser är missvisande. Jag har stor respekt för ett genomtänkt och väl genomfört kommunikations- och påverkansarbete (jag arbetade själv för många år sedan som informatör i en kommunal verksamhet). Det är enormt viktigt och helt legitimt ledningens kanal för att att nå ut med förbundets politik till politiker, makthavare och allmänhet. Att därutöver bedriva ett internt kommunikativt arbete där man tar in ”medlemmarnas uppfattningar och engagemang” är nog inte riktigt samma sak.

Det har alltid funnits ett samarbete mellan tidningarna och olika delar av förbundets övriga verksamheter. Utan all den kunskap och kompetens som finns inom såväl kansliet som förtroendemannaorganisationen hade tidningarna inte kunnat göra ett fullgott arbete. För tidningsredaktionerna och journalisterna är det en självklarhet att använda den kunskapen och kompetensen. Det har alltid gjorts.

Min poäng är att noga hålla isär det som är förtroendemannasidan och kanslitjänstemannasidan, vari kommunikationsavdelningen ingår, och den journalistiska verksamheten på tidningsavdelningen. Uppdragen är i grunden olika – och ska så vara. Det är det som är styrkan i en demokratisk medlemsorganisation. Men det är det som på ett olyckligt sätta blandas ihop i det nya redaktionella programmet.

Ja, Johanna Jaara Åstrand, 100 miljoner kronor är en ansenlig summa att satsa på kommunikations- och tidningsverksamhet. Men om jag minns rätt så står tidningarna inte ens för hälften av de pengarna. Och dessutom så betalas merparten av tidningsverksamheten genom tidningsavgifter, alltså en prenumerationsavgift som medlemmarna betalar utöver sin ordinarie fackavgift. Den delen belastar med andra ord inte alls förbundets löpande budget.

Genom åren har det gjorts en lång rad läsvärdesundersökningar om tidningarna. De har genomgående visat att tidningarna är uppskattade och omtyckta. De har också visat att medlemmarna/läsarna har ett stort förtroende för och stark tillit till tidningarna. Att, bländad av fagra konsultfloskler, föröda detta förtroendekapital vore djupt sorgligt.
Jag har arbetat i 25 år inom Lärarförbundets tidningsverksamhet, som reporter och som chefredaktör för flera olika tidningar. Under alla de åren har jag känt en stor stolthet över att få arbeta för en organisation som tar det samlade demokratiska uppdraget på djupaste allvar. Jag skulle önska att mina kollegor på tidningsavdelningen skulle få fortsätta att känna samma stolthet.

Så än en gång, Johanna Jaara Åstrand, än finns det tid till eftertanke, än finns det tid till omprövning. Att ta sig den tiden är inte ett nederlag. Tvärtom, verkligen tvärtom – det är ett tecken på ett klokt och besinningsfullt ledarskap.

 

Leif Mathiasson, tidigare chefredaktör för tidningen Förskolan, Pedagogiska magasinet och Chef & Ledarskap

 

En kommentar till “Leif Mathiasson: Replik till Jaara Åstrand

  1. Det är lärarfackens falska propaganda att skolan kan förbättras genom lärare-relaterade åtgärder som är orsaken till att skolan stadigt genererar. Genom att ersätta lärarnas undervisning med digitala hjälpmedel får vi en tio gånger bättre skola till halva pries. Sätt munkavel på lärarfacken.

    Det tål att sägas flera gånger om och tills lärarfacken har något vettigt att säga i debatten

    Se http://www.sweducation.info

    Lennart Swahn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter