Ninni Wahlström: Fria skolvalet ger inte nöjdare föräldrar

Det fria skolvalet har i låg utsträckning infriat förväntningarna på ökat inflytande över skolan, och skolvalet har inte heller gett större nöjdhet hos föräldrar. Ninni Wahlström undrar om det är dags att ompröva en reform som inte nått sitt syfte (red.). 

 När fritt skolval och fristående skolor infördes i Sverige i början av 1990-talet poängterade dåvarande utbildningsministern Beatrice Ask i sin proposition främst rätten att välja skola som en grundläggande princip i ett fritt samhälle. Till detta kom en förhoppning att val av skola skulle leda till ett ökat engagemang för skolan från föräldrarnas sida och att kommuner och skolor skulle visa ökad lyhördhet för föräldrars önskemål. 

Som ofta påpekats, till exempel av Benjamin Dousa i SvD, bidrog den statliga Maktutredningen från 1990 till att befästa bilden av skolan som den samhällsinstitution som medborgarna ansåg sig ha minst möjlighet att påverka. Maktutredningen menade att deras medborgarundersökning visat att föräldrarna ansåg att ”skolans värld ligger bortom deras inflytande”. 

 Maktutredningens medborgarundersökning från 1989 intresserade sig för medborgarnas inflytande i relation till sex olika medborgarroller: som boende, som konsument, som vårdtagare, som småbarnsförälder, som förälder till barn i grundskolan och som förvärvsarbetare. Det är alltså sinsemellan mycket olika roller och former av inflytande som jämförs. I undersökningen ställdes frågor till föräldrarna om i vilken utsträckning de kunde påverka undervisningens uppläggning och omfattning, skolmiljöns utformning, elevernas sociala umgänge i skolan samt möjlighet att byta skola för sina barn. Föräldrarna uppskattade sina påverkansmöjligheter till 2,3 på en tiogradig skala där 0 representerade ”inga möjligheter” och 10 ”mycket stora möjligheter”. Det placerade skolan sist i jämförelsen mellan de sex olika medborgarroller som valts ut. 

 Nu har exakt samma frågor om skolan ställts igen till föräldrar med barn i grundskolan i enkätundersökningen Survey 2020 (Hagevi, Linnéuniversitetet 2020). Inte oväntat handlar den största förändringen mellan mätningen 1989 och 2020 om möjligheten att byta skola. Medelvärdet på den tiogradiga skalan har nu ökat från 2,7 till 6,2. Medan 22 procent av föräldrarna markerade värdet 10 på skalan, ”mycket stora möjligheter”, markerade 42 procent av föräldrarna värden mellan 0 och 5 på den 10-gradiga skalan, det vill säga inga eller små möjligheter. Friheten att välja skola framstår som en ojämnt fördelad reform. Föräldrarnas inflytande över sina barns skolmiljö och hur eleverna umgås med varandra i skolan ligger kvar på en låg nivå, som endast förändrats marginellt mellan de båda mätningarna. Däremot har föräldrarnas uppfattning om det egna inflytandet över undervisningens utformning fördubblats, men också det från en låg nivå, från 1,6 i mätningen 1989 till 3,0 på en tiogradig skala i mätningen 2020. 

 Frågeställningen om föräldrarnas möjlighet att påverka undervisningens utformning är särskilt intressant. Är undervisningens form och innehåll självklart en fråga för föräldrar? Det finns en principiell skillnad mellan frågor som berör sociala faktorer och skolmiljö och frågor som berör undervisningens genomförande. Undervisningen i skolan är främst en fråga för läraren, medan undervisningens generella villkor snarare ingår i ett ansvarsutkrävande på politisk nivå. 

 Föräldrarnas möjligheter att påverka skolan genom att ”rösta med fötterna” och byta skola för sina egna barn har ökat, även om det inte gäller för alla. Däremot har möjligheten att påverka skolans företrädare med hjälp av samtal och dialog inte förändrats märkbart efter trettio år med fritt skolval om man ser till svaren på frågorna om att påverka sina barns skolmiljö respektive barnens sociala relationer i skolan. Den ökade lyhördhet som 1991 års regering hoppades på verkar alltså inte ha slagit in. Möjligheten att rösta med fötterna och lämna en verksamhet leder inte nödvändigtvis inte till en förbättrad kommunikation mellan medborgare och skola. 

 I mätningen 1989 kom skolan på tredje plats i nöjdhetsgrad, efter den egna arbetsplatsen samt sjukvården. Så medan skolan placerades sist vad gällde graden av påverkansmöjligheter, kom den i mitten av de sex undersökta områdena när det gällde hur nöjda medborgarna var med en verksamhet. Friheten att välja skola har inte lett till att föräldrarna känner sig nöjdare med skolan i dag än för trettio år sedan. Andelen föräldrar som markerade värdet 0 på en tiogradig skala, ”inget missnöje” halverades mellan de båda mätningarna. Medan 45 procent sade sig inte uppleva något missnöje med skolan i mätningen 1989 uppgav endast hälften så många, 22 procent , värdet ”inget missnöje” i mätningen 2020. Samtidigt ökade andelen som upplevde stort missnöje från 16 procent till 27 procent. Att graden av nöjdhet inte ökar, trots valmöjligheter, kan tyckas förvånande. Undersökningen ger inte något tydligt svar på varför, men en möjlighet kan vara att föräldrar i slutet av 1980-talet generellt sett var ganska nöjda med skolan. Ett ökat missnöje kan också bero på att det finns betydande skillnader i möjligheten att byta skola, beroende på till exempel geografiska förhållanden. 

 Maktutredningen från 1990 lyfte särskilt fram medborgarnas upplevelse av vanmakt i relation till skolans verksamhet. Samtidigt kan det ifrågasättas om frågan om föräldrars möjligheter att påverka undervisningens upplägg och genomförande är en rimlig fråga för att mäta medborgares inflytande. Så här i backspegeln är det värt att notera att möjligheter till inflytande i rollen som konsument eller arbetstagare inte på något enkelt sätt går att jämföra med rollen som skolbarnsförälder. I dag kan föräldrars uppfattning om inflytandet över de egna barnens skola beskrivas som ökade möjligheter att lämna en skola, relativt små möjligheter att påverka den skola som valts och en minskad nöjdhet som skolbarnsförälder. Dags för en ny reform? 

Ninni Wahlström är professor i pedagogik vid Linnéuniversitetet. Hon har skrivit om Maktutredningens resultat i tidskriften Pedagogisk forskning i Sverige.

Artikeln har tidigare publicerats på SvD Debatt, den 22 januari 2022.