Agneta Gulz: Replik på Skolans vetenskapliga grund – förkrympt och instabil?

Strax innan jul publicerade Skola och Samhälle en text av Anette Jahnke om skolans vetenskapliga grund. Här publiceras Agneta Gulz replik på reflektionen (red). Slutrepliken publiceras också idag.

Utifrån mediala slagord och två fraser från ett långt X-inlägg kan ett skräckscenario om förtvinad forskning och politisk styrning spinnas fram – ett som ingjuter lika mycket skräck i mig som i Anette Jahnke.

Men när fraser tas ur sin kontext, halmdockor ges huvudrollerna på scenerna för diskussion samt väsensskilda företeelser blandas ihop, försvåras det som hade kunnat vara en gemensam agenda för alla med intresse av skolan: Att förbättra lärarutbildningarna genom att koppla dem närmre lärarrollen och förbereda studenterna bättre för det konkreta arbetet med elever i ett klassrum. Här bör också noteras, att även om detta uppdrag gavs av politiker till lärarutbildningsutredare så kommer efterfrågan på en sådan förändring ytterst från verksamma lärare och lärarstudenter.

Om kognitionsvetenskaplig kunskapsbildning om lärande och undervisning ges utrymme på lärarutbildningarna, betyder det då att man för in ett kunskapsfält helt baserat på naturvetenskap? Nej. Ett av fältets nyckelord är informationshantering (kognition). Information finns inte bara i text, bild och logiska utsagor, utan också i känslor, motivation och social interaktion; såväl i hjärna och kropp som i artefakter och kulturella strukturer. Akademiskt motsvaras detta av kunskapsbildning hämtad från natur-, samhälls-, human- teknik- och medicinsk vetenskap, samt av synsättet att den som vill förstå lärande och undervisning behöver omfamna både natur och kultur. Som kontrast till den syn Jahnke lyfter fram med två olika mänskliga vetenskapsprojekt ”där det ena tar sin utgångspunkt i natur och det andra i kultur”.

Jahnke är inte ensam om föreställningen om kognitionsvetenskap som renodlad naturvetenskap. Den som sätter sig in i fältet möter dock de facto en långt bredare kunskapsbildning än den i det svenska utbildningsvetenskapliga fältet med sin slagsida mot viss human- och viss samhällsvetenskap (jfr. Gulz & Haake, jan 25, Gulz  m fl., nov 23). Den främsta skillnaden mellan fälten ligger dock i vad som driver kunskapsbyggandet. Stora delar av utbildningsvetenskapen, med det svenska sociokulturella perspektivet i centrum, är utpräglat modell- och teoridriven, medan det kognitionsvetenskapliga fältet är starkt empiriskt drivet. Det som i detta fält är tillräckligt stabilt och robust för att brukas av lärarprofessionen är inte heller, vilket Jahnke föreslår, ”dess teorier” – utan det samlade empiriska underlaget kring centrala företeelser som rör lärande och undervisning.

Jahnkes text handlar i stor utsträckning om det jag benämner forskning – det forskare med olikartade utgångspunkter och metoder ägnar sig åt. Över tid kan forskning också komma bidra till vetenskap i bemärkelsen konsoliderad, mer robust kunskap (se Gulz m fl. nov 23). Men vetenskap är aldrig slutgiltig (eller med Jahnkes ord ”en färdig produkt”). I Haake & Gulz (2024) står bland annat.

”Vetenskap gör inte anspråk på att komma med fullständiga och slutgiltiga beskrivningar och förklaringar (sanningar). Det som förs fram är i stället de bästa förklaringar och beskrivningar man har vid en given tidpunkt.

Vetenskaplig kunskap […] uppdateras, justeras och förfinas efterhand som nya vetenskapliga rön kommer fram.” (Haake & Gulz, 2024, s. 189)

Det är en halmgubbe av rang att en forskare inför lärarstudenter skulle förmedla något i stil med: Den här företeelsen vet vi allt om, här finns inget mer att ta reda på, allt är kartlagt.

På grund av en sammanblandning mellan sådant som är av värde för forskare och ett kunskapsunderlag som är av värde att föra vidare till andra än forskare – i det här fallet lärare och lärarstudenter – tillskriver Jahnke mig åsikter jag inte har.

Forskares tolkningar av fallstudier och mindre intervju- eller observationsstudier kan självklart ha stort värde för forskning, inte minst i tidiga faser av ett undersökande arbete eller som fördjupande inslag. (Jag och mina medarbetare arbetar också regelbundet med sådana studier.) Det gör dem inte därmed lämpliga att förmedla till lärare och lärarstudenter.

För en del undervisningsansatser finns robust, ackumulerad kunskap om hur dessa tenderar påverka elevers kunskapsutveckling – för att en stor mängd forskargrupper i många studier, med en sammantaget bred metodpalett, undersökt dem. Om några forskare utifrån observations- och intervjustudier under en handfull lektioner i ett par klassrum drar motsatta slutsatser utgör inte dessa ett kunskapsunderlag motiverat att kommunicera till lärarprofessionen. I föreläsningen ”Why learning and instruction should be based on science – not on research” (Nobel Prize Teacher Summit 2024) fördjupar jag detta, och problematiserar Skolverkets vana att lyfta fram enstaka ’forskningsresultat’ och bidra till så kallad ’falsk balans’.

För att kommuniceras som kunskapsunderlag till lärarprofessionen krävs långt mer än att en viss ansats kan te sig positiv i några klassrum, för några lärare, för några elever – än mer om man, till exempel, utgår från elevers självrapporterade uppfattningar utan att också studera beteenden samt kunskapsutveckling. Det krävs empiriskt stöd för att ansatsen fungerar väl – avseende kunskapsutveckling – i många klassrum, med olika (eller väl beskrivna) elevsammansättningar, och under ordinarie omständigheter.

När forskning blandas samman med kunskapsunderlag för en profession hamnar man också lätt snett i resonemang om lärosätenas akademiska frihet. Liksom Jahnke menar jag att det är av yttersta vikt att andra än professionella forskare hålls på armlängds avstånd när det gäller innehåll och detaljer i forskning. Men akademisk frihet avseende forskning har mycket lite att göra med att lärosäten och aktörer vid dessa ska vara fria att efter eget tycke forma innehållet i utbildningar av samhällsbärande professioner. Den ’akademiska frihet’ som lett till att F–3-lärare saknar förberedelse och kompetens för att hjälpa barn lära sig läsa och skriva, är knappast något att vara stolt över eller försvara. Att få ha hand om lärarutbildning bör handla mer om ansvar än om frihet.

Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.

Referenser

Haake, M. & Gulz, A. (2024). Det oumbärliga klassrummet – en framställning på kognitionsvetenskaplig grund. Natur och Kultur.

Gulz, A., Haake, M., & Sjödén, B. (2023). Digitalisering och nedvärderandet av läraren som kunskapsförmedlare saknar vetenskapligt stöd. (S.O.S)

Gulz, A. (2024). Why learning and instruction should be based on science – not on research”. Nobel Prize Teacher Summit 2024.