Alma Memisevic – Obalans mellan krav och förutsättningar

Systemet har missat att undervisning handlar om att skapa relationer och att verkligheten alltid är mer mångfasetterad, krävande och meningsfull än vad som låter sig fångas i Excel-mallar, skriver Alma Memicevic. Nedskärningar förklädda i termer av “effektiviseringar” är det stora hotet mot utbildning, inte postmodernism, ”flumpedagogik” eller progressiva lärare (red.)

En av mina lyckligaste stunder i livet var när jag fick jobb på universitet. Jag minns så väl den berusande och overkliga känslan när prefekten ringde några dagar innan julafton och meddelade att jobbet var mitt. Jag stod mitt i en förskolegrupp på mitt dåvarande jobb och glädjetårar rann ohejdat. Jag fick inte fram ett ord på ett tag och kände hur förskolebarns små händer kom för att krama och trösta. En kollega som förstod vad det handlade om, gav mig en kram och sa tårögd: ”Det är du värd!”. I månader gick jag med ett fånigt leende på läpparna. Nu skulle jag slippa skriva utvecklingssamtalsunderlag på helger och slippa läsa forskning bara på min fritid. Jag skulle slippa stress, krav på att dokumentera varje steg jag själv och varje förskolebarn tar. Jag skulle slippa slitas mellan olika uppdrag som förskollärare, specialpedagog, arbetslagsledare och utvecklingspedagog på den knappa tid jag fått för att genomföra uppdragen. Nu skulle jag läsa och skriva artiklar och bedriva forskning och delta i utvecklande pedagogiska samtal med forskare. Göra skillnad, påverka och bidra. Göra bra kurser, bidra till studenters lärande och utveckling.

En av mina nuvarande kollegor och jag skrattar ibland åt den här naiva, romantiska bilden av akademin med relativt låg verklighetsförankring, som vi båda hade innan vi blev en del av den. Ett skratt som ofta fastnar i halsen. Jag älskar fullständigt mitt jobb och skulle inte vilja göra annat. Jag gillar diskussioner med kollegor, möten med studenterna, undervisningen och forskningen. Men jag ogillar starkt de delar av mitt jobb där jag förvandlats till administratör, där allt jag gör räknas i timmar. Eller, nästan allt. Jag får exempelvis 45 min för att läsa och bedöma en examination, men jag får inga timmar för att stötta studenterna när det blir tufft, när jag måste anpassa min undervisning för att inkludera alla, eller när jag ägnar en hel förmiddag åt att besvara mejl från studenter.

Systemet har nämligen missat att undervisning handlar om att skapa relationer och att verkligheten alltid är mer mångfasetterad och krävande, men även mer meningsfull, än vad som går att trycka in i Excel-mallar. Allt det andra, att skapa relationer, visa empati, trösta och stötta studenter, göra skillnad för någon, visa och få uppskattning, de små saker som gör att jobbet känns meningsfullt, men som inte räknas i timmar, det är där vi bränner ut oss, eftersom systemet vill mäta och se tydliga resultat. Empati och omtanke låter sig inte mätas. Jag ser kollega efter kollega gå in i den berömda väggen och reduceras till skuggor av det de varit innan. En del kommer aldrig tillbaka. Då byts de ut av andra, än friska, hoppfulla och ovetande. Och så fortsätter vi göra slut på människors drömmar, kompetens, hälsa och ambitioner inom välfärdssektorn.

Jag kommer att disputera om cirka ett år på en avhandling som fått den preliminära titeln ”Den svårfångade naturvetenskapen – Etnografiskt inspirerad diskursanalytisk studie om naturvetenskap och teknik i fritidshem” och ju mer jag analyserar, desto mer undrar jag vad vi håller på med. Lärare (i alla skolformer och verksamheter) verkar ha ett omöjligt uppdrag, eftersom det råder total obalans mellan krav och förutsättningar. Verksamheten ska dokumenteras, kvalitetssäkras, planeras, följas upp och utvärderas. Nya reformer och läroplaner ska implementeras och verksamheten ska ständigt utvecklas. Elever ska prestera och visa kunskaper som går att mäta för att kunna konkurrera i internationella mätningar. Samtidigt blir elev- och barngrupper, liksom antalet antagna studenter, allt större medan resurser minskar.

Det stora hotet är kanske ändå inte postmodernism, ”flumpedagogiken” och progressiva lärare, som sägs ha tagit över skolor och universitet, utan nedskärningar förklädda i “effektiviseringar”. Det, i kombination med New Public Management (NPM), marknadsskola och avprofessionalisering av lärare, är det hotet vi borde prata om och motverka. Liksom att lärare i fritidshem, förskola och skola, trots flera års universitetsstudier, inte har förtroende att bedriva undervisning utan noggrann kontroll och övervakning och krav på att redovisa kvalité. Samtidigt tillåter vi religiösa friskolor, trots skolans icke-konfessionella grund, och har förtroende för att elever i dessa skolor inte påverkas ensidigt. Märkligt!

Nej, skolan behöver inte en återgång till ren förmedlingspedagogik, katederundervisning och sträng disciplin. Den behöver inte heller införande av tidiga betyg, fler särlösningar för barn i behov, fler politiska skolexperter, fler ”quick fix”-metoder eller högre löner för vissa. Den behöver inte mindre ”flummiga” kunskapsmål eller fler timmar i vissa ämnen och färre i andra. Ingenting kommer att fungera så länge NPM håller oss i hårt grepp och kräver tydliga produkter, effektivitet och framgång mätt i betyg och siffror.

Lärare har förvandlats till producenter av mätbar kunskap och elever pratar vi om i termer av lönsamhet. Någonstans på vägen har vi glömt att reflektera över viktiga didaktiska frågor: för vem och varför. Istället har vi fastnat i ett evigt hur. Hur kan elever bli bättre på matematik, NO, språk …? Hur kan skolan bli bättre på att säkra kunskapskraven, att erbjuda fysisk aktivitet, hitta olika modeller för lärande, individanpassa undervisningen, stödja barn som drabbats av psykisk ohälsa, normkritik, undervisa om nutida poeter…?

Listan är oändlig. Om politiker lyssnade mer på utbildningsforskare och lärare, och mindre på retoriskt duktiga och högljudda proffstyckare, skulle vi troligen kunna komma närmare en lösning. Likaså borde vi reflektera över och diskutera kunskapsfrågan, samt hur, varför, för vem och vad elever ska lära sig, men först när vi löst ett par andra hur-frågor, som känns angelägna: Hur kan vi avskaffa marknadsskola och skapa ett mer jämlikt skolsystem? Hur kan lärare återfå förtroende att utöva sitt yrke utan ständiga kontroller, övervakning och ett evigt dokumenterande? Hur kan vi få politiker att fatta beslut förankrade i forskning och lärarnas (från alla skolformer och verksamheter) behov och förutsättningar?

Alma Memisevic är doktorand vid Linköpings universitet

Bildkälla: Tim Johnson, Unsplash

 

7 Comments on “Alma Memisevic – Obalans mellan krav och förutsättningar

  1. Klokt, insiktsfullt och framförallt TYDLIGT! Fångar problemen väl!

    Tack för denna artikel, bra på alla sätt

  2. Tack!
    Ofta tror vi att någon annan kategori lärare har en bättre arbetssituation. Vi måste sträva efter att alla lärare ska ha tid för sitt uppdrag, hinna bygga goda relationer och känna glädje i detta viktiga samhällsupdrag.

  3. Heja, heja! Så väl fångat; jag är helt med dig! Tack 🙂

  4. Jag håller förstås med om nästan allt du skriver, Alma. Min horisont är gymnasielärarens, även om jag också gjort en sväng inom högskolan.
    Men på en punkt ser jag verkligheten som ännu värre, särskilt efter 2011. “Lärare har förvandlats till producenter av mätbar kunskap”, skriver du. Jag vill påstå att lärare har förvandlats till producenter av betyg, där den mätbara kunskapen (eller vad vi nu kan kalla den) används för att legitimera satta betyg. Jag möts sällan av krav på god kunskapsutveckling, vare sig från elever, föräldrar, skolledare, förvaltning eller politiker. Däremot översköljs jag av krav på tydlighet och dokumentation för att legitimera betyg, och en undervisning som på ett enkelt och tydligt sätt visar vad som krävs av en viss elev för att nå en viss betygsbokstav. Och precis som man låtsas att elever på religiösa friskolor inte utsätts för otillbörlig påverkan, så låtsas man som om betyg ger en objektiv återspegling av meningsfulla kunskaper. Tyvärr verkar nu denna mentalitet också söka sig upp på universitetsnivå.

  5. Tack till alla er som kommenterat! Alltid kul med respons. 🙂

    Relationer är viktiga oavsett om vi jobbar med treåringar, äldre barn eller med vuxna, liksom det är viktigt att känna glädje och känna att man har tid till att fullfölja sitt uppdrag. Allt dokumenterande och alla krav utifrån, dödar arbetsglädje och tar ifrån oss värdefull tid som vi hade kunnat ägna åt barnen och att lära känna dem.
    En av anledningar att jag lämnade förskolan är just för att jag hade allt mindre tid till att vara med barnen och allt mer tid ägnades åt att dokumentera. Men gräset var inte grönare på andra sidan. Istället får jag nu 100-150 nya studenter i varje kurs jag undervisar i och har knappt några möjligheter att få veta vilka de är, var de har för behov, förutsättningar, drömmar, kunskaper … istället får jag planera undervisning utifrån en för givet tagen gemensam bild av vad jag/vi tror att en student behöver och det vi tror att hen kan eller borde kunna.

  6. Kjell Arvedson,
    Jag har ingen erfarenhet av betygsättning i skolan men kan känna igen det du beskriver i relation till universitet. Visst finns det studenter som är kunskapstörstiga och kan efterfråga att vi tar upp vissa ämnen, frågar efter lästips, som har ett genuint intresse av att lära sig. Men alldeles för ofta, möter jag det du beskriver, fokus på betyg och att klara kurser där kunskap och kunskapsutveckling inte står i fokus.

    Allt oftare kommer jag på mig själv att jag står och motiverar för studenter varför de ska komma till seminarier och föreläsningar, vad de förväntas lära sig och varför, varför jag valt ett visst innehåll när jag gjort en viss kurs, varför de behöver den kunskapen när de börjar arbeta o.s.v. Det är inte fel att synliggöra hur vi tänker när vi gör kurser, snarare tvärtom. Men oftare än jag vill känner jag att jag gör det för att övertyga dem att komma till moment som inte är obligatoriska.
    Så jag håller med dig helt och hållet när du säger att vi låtsas att “betyg ger en objektiv återspegling av meningsfulla kunskaper”.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »