Skola och SamhälleAlma Memišević: I mätningens och lärandets tidevarv behöver även fritiden effektiviseras
Såväl skola, förskola och högre utbildningen underställs krav på effektivitet genom både aktiva nedskärningar och tysta neddragningar. Alma Memišević visar i veckans text att konsekvenserna av denna politik även drabbar fritiden och fritidshemmen. (red.)
För ett antal år sedan fick sexåriga Tove stor uppmärksamhet i sociala medier när hon, på väg till sin allra första dag i skolan, stannade vid ett trafikljus, vände sig mot sin mamma och ställde en insiktsfull fråga: ”Varför går man på förskola, i skola, på universitetet och högstadiet och jobbar hela livet? Man får aldrig ens vara ifred någon gång.”. Jag kom att tänka på Tove nyligen i samband med att min avhandlingsstudie (Memišević, 2024) uppmärksammades i medier och fick rubriker med antydan att fritiden effektiviseras, att leken försvinner och att fritidshem blivit en förlängning av skolan. Barnens fria tid, när de får vara ifred tycks krympa allt mer. I texten som följer problematiserar jag denna utveckling och tar stöd i min forskning.
Fritidshem har länge varit en plats där barn bara fick vara, där lek och barns egna initiativ, intressen och behov stod i centrum. Men något förändrades. Fritidshemmet närmade sig skolan fysiskt och innehållsligt och fick ett förstärkt undervisningsuppdrag samt en egen del i grundskolans läroplan år 2016. Barn blev elever även i fritidshem och fritidshemspersonal blev lärare i fritidshem. Internationella trender, liksom min nämnda studie, visar på lärandediskursens dominans och att det skett ett skifte i fritidshemmets samhällsfunktion. Barn ska lära sig mer, snabbare och effektivare, helst inom högstatusämnen som naturvetenskap och matematik, även under sin fria tid.
Det i sig, att barnen ska lära sig mer, behöver så klart inte vara av ondo. Intentionerna från politiskt håll har varit goda; fritidshemslärarnas yrkesroll skulle stärkas, fritidshem skulle komplettera skolan genom fritidspedagogisk undervisning och bidra till elevers måluppfyllelse i skolan. Men det uppstod ett litet glapp mellan hur det var tänkt och hur det blev. Vetenskapligt grundad kunskap om undervisning är förvisso fortfarande begränsad, särskilt efter att undervisningsuppdraget förstärktes år 2016. Men vi vet att förutsättningarna för att bedriva en verksamhet och undervisning av hög kvalitet har försämrats under de senaste årtiondena. Vi vet också att det finns en stor variation mellan fritidshemmen, vilket exempelvis Lager (2020) visar i sin studie. Medan det på vissa fritidshem finns flera behöriga fritidshemslärare som bedriver fritidspedagogisk undervisning, saknar andra fritidshem helt förutsättningar för att bedriva undervisning; barngrupperna är väldigt stora, lokaler saknas eller är bristfälliga och andelen utbildad personal är låg. Utbildningen är inte likvärdig.
Undervisningsuppdraget är svårhanterligt, inte minst på grund av dåliga förutsättningar, visar min studie (Memišević, 2024). Fritidshemslärare i min studie kämpar med att hitta en lämplig tid för undervisning eftersom elever kommer från skolan vid olika tider och går hem vid olika tider. Elever ska helst hinna äta mellanmål innan de blir hämtade för hemgång. Lokalerna är bristfälliga och otillräckliga för de stora barngrupper de har. Dessutom ställer inte eleverna upp på att bli undervisade; de protesterar och vill göra annat. Utmaningar som träder fram i min forskning handlar också om att fritidshemslärare sätter tydliga ramar kring sin undervisning, som tid och plats, samt väljer undervisningsinnehåll i förväg, för att kunna möta kravet på att kvalitetssäkra och dokumentera samt visa på att det sker ett lärande i deras fritidshem. Samtidigt är fritidshemslärarna måna om att i undervisningen ta tillvara elevers intressen och de tycker att leken och det relationella arbetet är viktiga. Fritidshemslärare befinner sig mitt i en korseld i kampen mellan två traditioner, den socialpedagogiska och den utbildningspedagogiska, vilka inte alltid går att förena.
Denna utveckling och min studies resultat kan ses i ljuset av samhällets mäthets och att vi har riktat strålkastare mot diverse kunskapsmätningar. Det blir möjligtvis tydligare internationellt än i Sverige (än så länge), som exempelvis i Tyskland och Danmark, där fritidshemsliknande verksamheter har tydligt fokus på att förbättra elevers kunskaper inom högstatusämnen för att de ska kunna prestera bättre i kunskapsmätningar (Holm, 2015). Ett förstärkt undervisningsuppdrag kanske leder oss in i samma spår, det återstår att se.
Jag lånar Jonna Bornemarks (2017) metafor som jag tycker är så talande då hon visar problemet med att inte kunna lyfta blicken och se längre bort än precis där vi står.
”Vi har tänt strålkastare efter strålkastare, ett blåvitt sken som gör varje detalj synlig, varje form tillgänglig. Vi beväpnar oss med kikare och förstoringsglas och ser mer än någonsin. Men nu fungerar det ju så med ljus att ju ljusare det blir, desto mörkare är mörkret. Ljusets ytterkanter är skarpa och där utanför finns bara ett becksvart mörker. Vi håller oss inom det upplysta området, för det utanför gränsen är ändå otillgängligt. Vi letar efter nycklarna där ljuset faller.” (Bornemark, 2017, s. 107)
Utanför ljusets skarpa ytterkanter slumrar det mellanmänskliga och det relationella med lek, omsorg, värdegrundsarbete och det mesta som fritidshemslärare gör. En osynlig och från världen gömd vardag där framtidens medborgare formas. Otroligt viktigt men ändå oviktigt på grund av sin omätbarhet när vi pratar mål- och resultatstyrningens språk.
För att återgå till sexåriga Tove och hennes insikter, finns det platser idag där elever får vara barn och där de bara får vara? Förundras. Utforska på egen hand. Leka och glädjas, utan att de vuxna går in med papper och penna redo att fånga och dokumentera ögonblicken för att kunna visa upp för andra. Finns det utrymme för fritidshemslärare att känna sig nöjda med det arbete de gör utan krav på att prestera ännu bättre och effektivare? Kan de någonsin landa i att det de gör är tillräckligt bra? Om inte, gör mikromotstånd och bekämpa den förpapprade vardagen inom alla skolformer och verksamheter. Rikta strålkastare åt ett annat håll. Visa varför det är viktigt, det som gömts i mörkret utanför det upplysta området. Det är den vägen en behöver vandra, den som vill kasta av sig dokumentationsbojor.
Alma Memišević,
Universitetslektor i pedagogiskt arbete och fil. dr. i naturvetenskapernas didaktik vid Linköpings universitet
Referenser:
Bornemark, J. (2017). Försvarstal för icke-vetandet: en Marciansk läsning av Nicholas Cusanus. I H. Ruin & J. Bornemark. (red.). Marciam. (s. 107-120). Södertörns högskola
Holm, L. (2015). Researching Extended Schooling Ethnographically. International Journal for Research on Extended Education, 3(1), s. 39–51
Lager, K. (2020). Possibilities and Impossibilities for Everyday Life: Institutional Spaces in School-Age Educare. International Journal for Research on Extended Education. Vol. 8, nr 1, s. 25–33
Memišević, A. (2024). Det undervisande fritidshemmet i lärandets tidevarv: En diskursanalytisk studie med fokus på de naturvetenskapliga och tekniska undervisningspraktikerna. Doktorsavhandling. Linköpings universitet https://doi.org/10.3384/9789180755368
Youtubeklipp med Tove: https://www.youtube.com/watch?v=69SE8vic0dI
One Comment on “Alma Memišević: I mätningens och lärandets tidevarv behöver även fritiden effektiviseras”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Ja, det finns platser där barn får förundras, utforska på egen hand och glädjas. Men fritidshemmet är knappast platsen för detta.
Idén om avskolning har sedan länge haft sina förespråkare.
Den engelska skolan ”Summerhill”, skapad av den legendariske A.S. Neill och drivs numera av hans dotter (https://www.summerhillschool.co.uk).
Ivan Illich, ”Samhälle utan skola” (1972).
Den amerikanske psykologen Peter Grey har skrivit en underbar bok ”Free to learn”, (2013).
Hemskolerörelsen ska också nämnas.