Arne Engström: Statens skolutvecklingsinsatser fungerar inte.

Staten driven genom Skolverket skolutvecklingsprogram för enorma summor, där modellerna ofta formas som top-down ansatser. Arne Engström menar att modellerna sällan leder till önskade resultat och att man behöver tänka om kring skolutveckling i Sverige. (red.)

Hundratals miljoner har genom åren satsats av staten för att utveckla skolors verksamhet. Trots detta är det svårt att se några påtagliga effekter på elevernas prestationer. Redan för nio år sedan skrev Ingrid Carlgren här på S.O.S en artikel ”Hur lärare ska få kunskap bestäms uppifrån”. Det var en kritik av en top down-ansats som innebar att lärarna hanterades som objekt och inte som professionella yrkesutövare.

Genom åren har olika alternativa bottom up-ansatser presenterats, såsom ”Framgångsrika skolor” (Grosin), ”Frirumsmodellen” (Berg) och ”Problembaserad skolutveckling” (Scherp), men något större genomslag har de inte fått. Det finns en ideologisk kritik av effektivisering och skolutveckling, (se Michael Walls artikel ”Enkelspårig skolutveckling leder till kollegiala konflikter”), men den berör inte direkt statens roll.

Kanske är det själva tanken att staten ska ”lyfta” skolorna ur träsket som är fel. Om vi i stället uppfattar skolan som ett socialt, självorganiserande system, så kan vi utveckla en annan modell för skolors utveckling.

Den övervägande delen av svensk skolutveckling sker idag genom Skolverkets försorg. Verket bedriver på regeringens uppdrag bland annat sju nationella skolutvecklingsprogram som innefattar i stort sett allt som kan tänkas inrymmas i en skolas verksamhet, såsom bedömning och betygssättning, digitalisering, styrning och ledning, sexuella trakasserier, traumamedveten omsorg med mera. Listan kan göras lång. Formerna kan variera från avgränsade digitala distanskurser till mer omfattande skolutveckling.

Typiskt för dem alla är en tydlig top down-ansats. Staten genom skolverket vill genomdriva vissa politiskt önskvärda förändringar av skolors verksamhet. Vanligtvis involveras landets lärosäten i dessa insatser. Jag har själv som lärarutbildare under åren varit involverade i flera av dem. Friutrymmet för såväl deltagande skolor som involverade lärarutbildare är tämligen begränsat. Satsningarna, både till form och innehåll, är hårt styrda av verket.

Det är sällan som de stora skolutvecklingsprogrammen har utvärderats mer systematiskt. Ett exempel är Matematiklyftet, vars uttalade syfte var att öka måluppfyllelsen. Eleverna skulle prestera bättre i matematik, fler elever skulle få ett godkänt betyg. Ingen vet om det faktiskt har skett sedan satsningen avslutades, trots miljonrullningen. Det finns inget i provstatistiken som ger stöd för att elever skulle ha blivit bättre.

En avläggare till Matematiklyftet är Läslyftet. Nu föreslår den borgerliga regeringen drygt 50 miljoner till en fortsättning på Läslyftet. Men har Läslyftet givit det resultat som man ville uppnå med satsningen? Nej, lärarna har visserligen uppskattat fortbildningen, enligt Skolverket, men av de höga mål som sattes från början finns inte ett spår. Varför då fortsätta? Det är svårt att förstå grunden för den naiva förhoppning som politiker hyser till Skolverkets förmåga att utveckla skolan.

Sverige är lite udda på det viset att det är staten som driver skolutvecklingen i landet. Visst finns det enstaka forskningsprojekt eller mindre fortbildningsinsatser från de fackliga organisationerna eller privata företag, men dessa är mer att betrakta som randfenomen. Varken de politiska partierna, lärarfacken eller några andra aktörer finner det märkligt med staten som skolutvecklare. Det är som om socialstyrelsen skulle bedriva verksamhetsutveckling på landets vårdcentraler.

Låt mig ta ett annat exempel, Skolverkets satsning ”Samverkan för bästa skola”.

Skolverket ”väljer ut och erbjuder stöd till huvudmän vars skolor har låga kunskapsresultat och som bedöms ha svåra förutsättningar att förbättra elevernas resultat på egen hand”. Från juni 2015 fram till maj 2022 har 160 skolhuvudmän/skolor varit involverade i satsningen. En icke ringa del av Skolsverige anses av verket ha så låga kunskapsresultat och sakna förutsättningar att förbättra elevernas resultat på egen hand att de är i behov av Skolverkets insatser.

Satsningen beskrivs på Skolverkets hemsida. Där framträder också rektorer och lärare från olika deltagande skolor som beskriver satsningen i mycket positiva ordalag. Det har säkert varit roligt och utvecklande att delta i satsningen. Frågan är dock om elevernas resultat har förbättrats såsom verket har utlovat, och om dessa resultat håller långsiktigt.

Någon redovisning av ett förbättrat utfall förekommer sällan. När det sker handlar det om att fler elever får godkända betyg. På en av de deltagande skolorna fick eleverna visserligen högre betyg 2019, men inte högre prestationer på ämnesproven. I åk 6 fick närmare 8 procent ett högre terminsbetyg än provbetyg i matematik. 48 procent av eleverna i åk 9 fick ett högre slutbetyg i matematik än provbetyg. Det verkar som om en stor del av eleverna får högre betyg i matematik, oavsett om de deltar i Skolverkets utvecklingsinsatser eller inte.

Kronan i Trollhättan och Vivallaskolans högstadium i Örebro – vad har dessa utsatta skolor gemensamt, förutom att de har lagts ned? Deras skolhuvudmän har alla deltagit i ”Samverkan för bästa skola”. För dem som undrar, så finns det fler dysfunktionella skolor som deltagit i verkets satsning som rönt samma öde.

Den enda rimliga slutsatsen att dra är att Skolverket inte fungerar som skolutvecklare. Låt oss en gång för alla göra upp med tanken på att staten ska utveckla skolan. Det fungerar inte. Det behövs en synvända.

Skolutveckling sker när forskare och lärare samverkar på lokal nivå för att förändra verksamheten. Utveckling kan inte planeras fram eller frammanas, bara möjliggöras. Utveckling sker i små steg genom kontinuerlig förbättring av verksamheten. Man kan inte styra lärares arbete, utan bara försöka öka lärares handlingspotential genom att utveckla en gemensam förståelse. Då blir det också möjligt att tala om lärare som de professionella i skolan. Resurser kommer det att finnas gott om när skolverket fråntas denna uppgift.

Arne Engström, Biträdande professor i matematikdidaktik, Strömstad Akademi