Arne Söderqvist: Friskolesystemet har kostat mer än det smakat

De senaste tre decenniernas utveckling mot friskolesystem har varit förödande för skolan menar universitetsadjunkt författaren i en sammanfattande kommentar till den tidigare införda artikeln Skolan i backspegeln (red.)

Mattias Samuelsson gör i en artikel på Skola och Samhälle en betraktelse över friskolesystemet i backspegeln och utifrån lång erfarenhet av skola och utbildning delar jag den bilden. Sedan tre årtionden tillbaka är det tillåtet att starta friskolor i Sverige. Tanken har varit att kommunerna ska kunna avhända sig en del av skolansvaret till aktörer som förespeglar högre effektivitet, genom att betala ut “skolpeng” för eleverna.  

Ett av nationalekonomins fundamenta säger att all verksamhet som kan ge en högre avkastning än “den riskfria räntan” är förknippad med en risk. När friskolor har startats har ofta kommunerna frikostigt tillhandahållit byggnader och materiel till en billig penning. Detta har förstås inneburit en lyckosam start för friskolorna ifråga. Och visst gick de flesta av dem med vinst också, under flera år. Ser man närmare på hur detta gått till, vilket har gjorts i bland annat några TVreportage, så förstår man bakgrunden. Lärartätheten är lägre, lärarna är ofta sämre utbildade, klasserna är större, skolbibliotek med bibliotekarie kan saknas och man kanske inte har någon egen matsal utan delar ut matkuponger som gäller på McDonald’s, istället för att servera eleverna lunch. Förespeglingen att skolan skulle kunna drivas effektivare än i kommunal regi har alltså inte infriats. Dessutom har numera ett antal friskolor verkligen gått i konkurs. Att så skulle komma att ske, var egentligen ganska enkelt att förutsäga för den som kände till några av nationalekonomins grunder.  

Vid en konkurs får kommunen ifråga återta ansvaret för eleverna. Aktörerna har alltså ett förmånligt skyddsnät, genom att kunna avhända sig alla konsekvenser. Men om en kommun har dålig ekonomi kan den inte tvinga någon friskola att ta hand om någon undervisning. Det råder alltså inte någon symmetri. Att begränsa vinstuttaget vid drift av både friskolor och privata vårdinrättningar räcker inte. Om vinst uppstår måste den återinvesteras i verksamheten.  

Den som köper en vara eller en tjänst kan reklamera densamma om kvaliteten visar sig undermålig. Vanligen får man då en rimlig kompensation. Om leverantören gått i konkurs kan man ställa sina krav till konkursförvaltaren. Men den som utsatts för undermålig skolundervisning får själv ta kostnaden i form av bortkastad ungdomstid, den värdefullaste tiden i livet. Dessutom kan så småningom inträdet på arbetsmarknaden bli försenat. Någon kompensation för detta torde inte vara möjlig att få. Andra problem som uppstått i samband med privatisering är att offentlighetsprincipen samtidigt upphört att gälla. Detsamma beträffande personalens yttrandefrihet. Hur ska arkiven hanteras när en friskola gått i konkurs? Den frågan verkar fortfarande vara obesvarad. 

“Valfrihet” har blivit en ledstjärna. Skolelever ska få välja skola och inte bli tilldelade en plats i en skola som kommunala myndigheter bestämt. Men valfrihet innebär att det ska finnas olika alternativ att välja mellan. Detta innebär alltså en redundans av skolor, salar och lärare. Dessutom måste varje skola av självbevarelsedrift marknadsföra sig. Resurser går därmed åt till sådant som egentligen är helt onödigt istället för att komma god undervisning tillgodo. En blick i skolutvecklingens backspegel ger oss också en mörk bild av dagens skolsystem. Det har kostat mer än det smakar.

 

Arne Söderqvist, tidigare gymnasielärare och universitetsadjunkt i matematik vid KTH 

 

Bild av Steve Buissinne från Pixabay

2 Comments on “Arne Söderqvist: Friskolesystemet har kostat mer än det smakat

  1. Att anklaga friskolor för att inte ha gjort tillräckligt med effektiviseringar samtidigt som verksamheten är detaljstyrd är något märkligt. Ser man på friskolor utomlands går det utmärkt att effektivisera och bedriva god undervisning till mycket lägre kostnad än vad staten brukar kunna göra.

    Låt oss skapa ett parallellt system som är helt avreglerat men där kunderna får betala helt ur egen ficka. Då kan ni som vill ha ett statligt system ha det, men vi andra då får alternativ som dessutom inte belastar skattebetalarna.

    • Johan Berntsson, jag uppfattar din kommentar på samma sätt som om du svarat “yxskaft”.

      Jag har inte anklagat friskolorna för att inte ha effektiviserat verksamheten. Tvärtom har jag ju antytt att de ofta har effektiviserat ad absurdum, genom att ha större klasser, lärare med lägre utbildning, inget bibliotek, ingen matsal osv.

      En bakomliggande tanke med friskolereformen var att “alternativa pedagogiker” skulle prövas med hopp om underverk. Därav blev ingenting. De båda alternativen waldorfpedagogik och montessoripedagogik förekom ju sedan lång tid inom skolväsendet innan friskolereformen. Något nytt på pedagogikfronten har inte presenterats.

      Men jag har faktiskt ingen större vurm för hur kommunerna sköter sina skolor. Det förekommer till exempel att man dränerar anslaget till skolorna genom att belasta dem med höga lokalhyror. Kommunen kan på så sätt överföra pengar från skolorna till andra kommunala verksamheter. Vidare verkar inte kommunerna inse betydelsen av ämneskunniga lärare som kan vara ambassadörer för sina undervisningsämnen. Det existerar knappast några lektorer alls inom skolväsendet längre.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS